Gud i bastun

Det händer inte alltför ofta att jag skriver vittnesbörd. Men jag upplever att den här händelsen är värd att förmedla.

Jag var på badhuset och efter det att jag simmat klart ville jag gå till bastun. Först försökte jag ligga allra överst, men det blev för varmt och efter en stund flyttade jag ner. Då noterade jag att fler satt i bastun, men jag började inte prata utan lade mig ner på nedersta bänken.

Medan jag låg där började några av de som satt i bastun talas vid ivrigt - på tigrinja! Men tonläget var vänligt och jag låg så bekvämt att jag slumrade till lite. När jag vaknade sa jag till dem: "jag somnade nästan av era röster, det är så skönt när man inte förstår, då blir man inte nyfiken", varpå den ena svarade: "vi pratade bara om Gud". Och sen vidtog ett mycket upplyftande samtal. Vilket vittnesbörd den ena kvinnan hade. Det var så fantastiskt men ska inte lämna ut det personliga här utan jag hoppas att du får möta henne också. Gud hade verkligen gjort sådana mirakel i hennes liv och hon lyste när hon berättade om hur mycket hon älskade Jesus. "Jag är kär, jag är förälskad, jag älskar Jesus, Han är så underbar", ja, detta och liknande sa hon hela tiden mellan de personliga bitarna. Hennes väninna var mera tyst men i bastun fanns ytterligare en person som hela tiden var tyst. Efter en stund vände jag mig till henne och sa: "blir du störd av allt prat om Gud här inne?" Nej, svarade hon, jag tror också på Gud. Jag tror också på Jesus men mest Muhammed och det är samma Gud.

Oj, nu blev det lite svårt, men Gud gav orden och jag fick säga: "bed den Helige Ande hjälpa dig att säga om det är samma Gud. Jesus sa ju att han var enda vägen", sedan fortsatte den kvinnan som var så kär i Jesus att berätta och fylla i, och den muslimska kvinnan svarade hela tiden att det är "samma Gud". Vi vittnade för henne alla tre och jag tror att hon fick mycket sått in i sitt hjärta den stunden.

Den kvinna som berättade att hon älskade Jesus så mycket hon hade första gången lärt känna honom genom en röst i sitt eget hjärta och genom den rösten lärde hon sig sedan hitta och läsa i Bibeln. Jag är så tacksam att vi fick en så fin stund på ett helt oväntat ställe. Gud är god!

Bön: Jesus tack för att jag fick möta kvinnorna i bastun som vittnade så frimodigt. Tack för att också jag fick vittna och tack Herre för den sådd som gick ut. 

RFSL avvisar SvK:s önskan om certifiering!

Lukas Berggren, chefredaktör och ansvarig utgivare av Världen idag, skrev igår en ledare vars innehåll är mycket häpnadsväckande. Ledarens rubrik: Förlåta eller certifiera synd, ger redan den en fingervisning om hållningen i certifieringsdebatten, men här handlar det alltså inte i första hand om Svenska kyrkans eventuella samvetsbetänkligheter kring homosexualiteten, utan här handlar det om RFSL:s betänkligheter till kyrkan!

Lukas Berggren skriver att kyrkomötet under förra året beslutade att "uppmuntra stiften att genomföra hbt-certifikat på Svenska kyrkans arbetsplatser". Förra veckan redovisades en förstudie till detta där det framkom det i förstudien följande referat av RFSL:s ställningstagande:

"RFSL avser inte att hbt-certifiera arbetsplatser i Svenska kyrkan med sin certifiering. De motiverar detta beslut med att de inte certifierar ideologier och menar att en certifiering av en arbetsplats i Svenska kyrkan skulle kunna missuppfattas som en certifiering av Svenska kyrkans bekännelse och lära."

Berggren fortsätter i ledaren att samtala kring frågans olika aspekter, bland annat ekonomiska, och ideologiska. Och jag ber dig som läsare att läsa ledaren i sin helhet, men jag vill stanna vid detta oerhörda som händer.

Att certifiera är att myndiggöra. Jag har tidigare skrivit om ursprunget till uttrycket och vad myndigheterna de facto lämnat över till en förening. Redan tidigare stod vi inför det faktum att:

1. Synd godkändes av kyrkan
2. Dess förespråkare behövde därmed ingen förlåtelse
3. Organiserade grupper av dessa kunde till och med rikta anspråk på kyrkan och dess förkunnelse
4. Myndigheter och kyrkor "gick med på" att låta denna förening certifiera dem till kunskap om sin livsstil och sin ideologi.

Fråntagna sin makt och värdighet står de nu avvisade av RFSL.

Som kristna har vi en levande Gud och ett levande, verkligt och sant Ord. Detta ord är heligt, rent och rättfärdigt i alla stycken. Den som tror på Gud och hans son Jesus Kristus blir räddad/frälst - inte bara här i den här tiden, utan för ett liv i evighet!!!

Vilket enormt värde!!!

Tänk att många lägger ut många tusen kronor för att kanske få några år extra på jorden, när det eviga livet och Guds rike redan här och nu är gratis och fritt. Och betänk att denne vår Gud, Fader och Herre önskar gemenskap med oss. Och han vill att vi ska gå hans ärenden. Denne skapare och frälsare har gett oss principer för livet och allt levande. Dessa principer är inte svåra. Det handlar om kärlek.

Skulle då en förening av något slag kunna rubba denne Skapare och frälsare? Nej, och åter nej!

Svenska kyrkan skulle aldrig ha inlåtit sig i denna oheliga allians. Nu skördar de frukten. Jag såg att de ska utbilda egna informatörer och göra någon "egen" hbt-cerfifiering internt. Detta önskar jag att de omedelbart slår ur hågen. Allt vad helighet och tro är hånas i dessa sammanhang. I sommarens Pridefestival kunde t.ex. deltagare pröva på BDSM - tekniker och andra för kristen tro väsensfrämmande företeelser. I allt detta deltar t.ex. Sensus och Bilda (men jag är tacksam över att det inte blev av med sammanslagning).

Citerar slutligen Berggren: "Faktum är att Svenska kyrkans egen ledning borde borde inse det orimliga i att en organisation som RFSL ska överpröva kyrkans bekännelse och lära."

Kjöllers postmoderna etik

Dagens Nyheters krönikör Hanne Kjöller slår till igen! Denna gång under rubriken: Mer moralism än realism. Underrubriken lyder: Om valet att försöka skaffa barn är individens, kan inte försörjningsplikten i första hand läggas på staten.

Först, innan jag går in på etiska aspekter av innehållet i denna krönika, skulle jag helt kort vilja påpeka att denna rubrik innefattar i stort sett varje tillblivet barn i västvärlden, utom dem som kommer till genom s.k. misstag. Det är den första logiska kullerbyttan, och den andra är ordet "första hand" - det är aldrig statens ansvar i första hand att försörja barnen. De bidrag som finns för barnen är det allmänna barnbidraget och för ensamma föräldrar s.k. bidragsförskott. Bidragsförskottet kom till på grund av att många (företrädesvis fäder) inte betalade sitt lagstadgade underhåll till barnen efter en separation. Då trädde staten in som en garant och tanken är ju att båda föräldrarna ska bidra till barnens försörjning, så detta bidragsförskott är en miniminivå som ska utbetalas till den förälder som har vårdnaden där de ska återkräva beloppet av den andre föräldern. I vissa fall kan inte pengarna återkrävas och då kan det ju ses som ett bidrag.

Med detta sagt vill jag komma till några springande punkter i Hanne Kjöllers krönika.

1. Varför skulle kärnfamiljen vara ett unket ideal? Fortfarande - trots all propaganda - är kärnfamiljen den form som de allra flesta växer upp i.
2. Varför skulle staten bidra till att befrukta en rad ensamstående föräldrar när all kunskap och tidigare erfarenhet genom århundraden med tydlighet har visat att de barnen generellt sett får svårare vuxenliv?
3. Och på vilket sätt anser du att flergifte eller familjer med många föräldrar skulle bidra till ökad trygghet? I ett samhälle där det är svårt även för två personer att hålla sams. Tryggheten måste bli mycket liten i en sådan konstellation. Då är flergenerationsboende, storfamiljsboende eller nära församlingsliv att föredra.

Kjöller inleder artikeln med att försvara privat spermadonation. Hon tycker inte att det skulle utgöra något problem om en och samma donator ger upphov till ett hundratal barn med tanke på att det land vi bor i snart har 10 miljoner invånare. Och varför, menar Kjöller, skulle en sådan donator behöva visa något intyg på sin hälsa, det gör vi ju inte heller i våra fasta relationer?

Hela artikeln utgör en soppa av åsikter och etiskt moraliserande utifrån den fattiga basen postmodernism och relativism. En politisk korrekthet fullständigt utan udd. Den enda gräns Kjöller till slut sätter mot hela det postmodernistiska korthuset är att staten inte borde försörja de barn som tillkommit genom insemination till ensamstående. Här faller Kjöller tillbaka något till 1900-talets åtskillnad på värdiga och inte värdiga bidragsmottagare där man av tradition ofta talat om olika principer för att bedöma denna värdighet. (ex. fattigdom av egen förskyllan eller genom sjukdom)

Som kristen vill jag fortsätta tro att varje barn är en Guds gåva. Även dessa barn som tillkommit genom s.k. misstag eller utanför äktenskap. Denna gåva förvaltas bäst av två vuxna föräldrar, en kvinna och en man, i ett äktenskap, men när det inte är möjligt kan barn ändå få god uppväxt med hjälp av vänner, släkt och församlingsgemenskap (om man har sådan). Den propaganda som dagens uppväxande släkte förses med är förödande. Det borde vara tvingande att skolan fick lära ut hur verkligheten ser ut. Hur många människor som faktiskt lever i vissa typer av familjer. Skulle vi lyssna på propagandan och dess överdrivna beskrivningar om heterogenititet och upplösning skulle många kunna få den uppfattningen att det rör sig om verklighetsbeskrivningar - vilket det lyckligtvis inte gör. Men tänk på att barnen växer upp i denna propaganda! Och varför är vi så blinda? Vi kan förfasas över nazitidens propaganda, men vi ser inte det som händer i nutiden.

Bön: Jag ber dig Herre i Jesu Kristi namn att du låter sanningen om familjen bli känd i skolan och bland barnen. Jag ber dig att den propagandamaskin som fått tillgång till det uppväxande släktet ska genomlysas och bekämpas.