lördag 4 februari 2012

Imsen - så underskattad!

Läser fortfarande i Elden får inte slockna - en samling predikningar av Arne Imsen. 


Stina Fridolfsson har skrivit ett kort förord 2003 där hon berättar att predikningarna noggrant valts ut av Imsen själv före hans död och att han ville publicera dem. Jag förstår honom. Genomgående så hög kvalité! Genomgående så radikalt budskap. Det enda jag saknar (är väl min kvarvarande rest av forskarskalle) är årtalen när de olika predikningarna hölls. De är samlade från hela hans period som förkunnare, närmare 50 år, men de är inte var och en åtskilda och försedda med årtal. Därför inträder ibland gissningar...detta verkar vara från detta årtionde och när kan han ha sagt detta?

Jag vill rekommendera dig som vill slå hål på en eventuell fördom om Arne Imsen att läsa själv! Böckerna är dock nästan omöjliga att låna tyvärr. Kollade på stadsbiblioteket och boken/böckerna finns ibland bara på ett enda bibliotek i Sverige!!! MEN den goda nyheten är att böckerna är så billiga och finns i lager hos Maranataförsamlingen.
http://maranata.se/media/ballsta-mediacenter-bestall/

Eftersom jag inte vet årtalet för när de olika predikningarna hölls så kan jag inte säga hur långt före sin tid Imsen var. Däremot kan jag säga att maken till klarsynthet får man faktiskt leta efter.

Citatet kommer från en artikel som heter Urkristen socialism, samma bok som ovan.

" Massan kommer inte att förändras. Tyvärr tror jag inte heller att frikyrkorna kommer att förändras. Korruptionen och den andliga prostitutionen kommer att drivas allt längre. I horisonten skymtar det babyloniska världsherraväldet, där kyrka och stat förenats i ett enda maktblock. Resonemanget om statskyrka och frikyrka är därför egentligen bara ett skenresonemang utan verklighetsunderlag."

till och med säger han så här en sida senare


"Visserligen är samhället demoraliserat, men det finns ingenting som är så demoraliserat som kyrkorna."

Vad kan vi säga om detta? Vi vet ju från Lukas 10 att lärjungarna först sändes till Israels hus. Väckelsen måste börja inifrån. Vi kan inte vinna människor in i det systembygge som nu pågår. 






Bön: Jesus hjälp oss att börja med oss själva. Hjälp oss att rensa ut ytlighet och underhållning. Led oss in i bön och äkta tillbedjan. 

Själens sjukdomar och synd

Jag har många gånger tänkt på detta att när man besöker ett karismatiskt kristet möte så slutar mötet ofta med förbön och med tilltal om problem och sjukdomar som människor har. Det kan vara ett hjärta eller en fot, ett ben eller en arm. En njure, eller en lever, cancer eller ett eksem. Ja listan kunde lätt göras längre. Kroppen hängs ut till både sin yttre och inre gestalt och Gud talar bara till människorna om dessa typer av problem.

Nu vill jag inte ringakta kroppens problem. Med mycket stor respekt vill jag närma mig detta. Många sjukdomar är till döds, många plågas i många år och det finns personer som har det så svårt att det är närmast omöjligt att ha ett liv utanför sjukdomen.

Men med all respekt. Sjukdomar i kroppen leder inte till helvetet!

Sjukdomar i själen och syndens manifestationer gör det däremot.

Varför talar inte Gud om detta?

Eller om Han talar - varför lyssnar då inte profeterna, lärarna och förkunnarna?

En av mina älsklingsböcker, Så blir man en ny människa, M. Basilea Schlink, tar upp mängder av sådana omoderna men evigt giltiga synder som vi allt för sällan påminns om. När man läser den boken så ser man att inte en enda av dessa synder går man fri ifrån. Tack och lov att vi får förlåtelse! Men vi ska ju också arbeta med "fruktan och bävan" på vår frälsning. Och då kan vi ta itu med t.ex. avund, baktaleri, driftshängivelse, egenrättfärdighet, egoism, fåfänga och mycket mera.

Önskar för övrigt nytryck på den boken! :) Sen ser jag fram emot möten där den som lider av baktaleri kan bli löst. Och kanske har Gud sett den som anfäktas av misstro, obarmhärtighet eller olydnad.

Bön: Jag ber att du gör våra förkunnare mera modiga Gud! Jesus hjälp dem säga sanningen till oss så att vi blir av med allt som hindrar väckelse. 

Oväntat möte

Idag har jag promenerat till Umeås vackra lilla kyrka Helena Elisabeth där jag brukar jobba extra som kyrkvärd. Det är ett uppdrag som jag uppskattar väldigt mycket.

Jag träffar så många förväntansfulla brudpar, så många föräldrar med sina vackra barn och nervösa släktingar som ska läsa en dikt, ett bibelsammanhang eller sjunga en sång. Oftast blir det väldigt fina stunder trots att jag inte fullt ut kan dela dopsynen. Jag tror ju på vuxendopet och att dopet ska ske i tro.

Men Gud arbetar ständigt med mig (och alla oss som tror) och en gång fick jag vara med om det underbara att barnet som förbereddes såg ut att ha änglabesök. Det ivriga samtalet var inte vanligt babyjoller och det riktades inte mot någon annan - utom någon i himlen. Ibland är också den Helige Ande närvarande på ett så oerhört kraftfullt och tydligt sätt som om han vill säga - "jag är med er alla dagar intill tidens ände".

Alla dessa episoder gör dock inte att jag vill frångå Guds ord om att vi ska tro innan vi döps men händelserna och vittnesbörden tillsammans vittnar ändå om att Gud är där. Och då tänker jag att Gud kan väl ordna så att dessa små döps igen som vuxna om det är så han vill att det ska vara.

Idag hände också något som jag får vara med om ibland. Den som tjänstgjorde som präst kom i god tid och hade även tid att stanna till en stund efter dopet. Vi fick ett så fint samtal som bar mig på vägen hem i kylan. Det är nämligen kallt i Umeå idag (allt mellan 21-31 har rapporterats). Orden jag fick kunde ha hetat "Ord på vägen".

Bön: Lär mig Herre se dina vittnesbörd där jag går fram. Tack Jesus för att du är med mig. 


Gammliakyrkan


fredag 3 februari 2012

Allt tätare samarbete

I år blir det ett enda bönetåg under årets Jesusmanifestation. Den går av stapeln den 12:e maj och går i år ut från Filadelfiakyrkan i Stockholm

Alla som profetiskt varnat PFFS verkar sannerligen inte bli hörda. Snarare ser det ut som om de varnande rösterna ger en ännu större ambition att fortsätta verket och gå framåt på den inslagna vägen.

Igår skrev Holger Nilsson ytterligare en varnande text kring detta samarbete som lades ut på apg29.se. Det är allvarligt det som sker. http://www.apg29.se/Jesus-ar-Herren-728x90.jpg. Elisabeth Sandlund har så vitt jag kunnat se inte uttalat sig kring detta samarbete men hennes ledare från den 1:a februari ger uttryck för en stor oro kring EU och finanspakten. http://dagen.se/dagen/article.aspx?id=295954

Slutligen: Den bild som (tyvärr bara i papperstidningen) fanns i Sandlunds ledare visar på EU:s finanspakt. Idel gråklädda gentlemän och någon enstakta gråklädd kvinna. Slipsarna var olika färg men annars så enhetliga. Den bilden fick mig att göra en parallell till en bra barnvuxenbok jag läst en gång, Momo - eller kampen om tiden, skriven av Michael Ende, 1973.

Momo har rymt från ett barnhem. Hon lever i utkanten av en stad, helt föräldralös. Denna flicka har en sällsamt underbar begåvning i att lyssna och förstå situationer. Hon blir så hemmastadd i staden. Alla har lite tid för henne. Hos bagarens familj är hon är kärt och återkommande besök, gatusoparen ler och slutar sopa en liten stund för att prata med henne. Det är en bra och trevlig stad hon hittat att bo i. 


Men något förändrades. Staden fick besök av grå män med portföljer. De besökte varje hus. Deras uppdrag var att försöka få så många som möjligt att tillhöra tidssparkassan. Om man deltog i denna förnämliga institution sparade man mängder av tid. Vilken bra ide´! All denna insparade tid hade de sedan till godo i slutet av sina liv! Ja, det var inga problem med att få medlemmar. Alla deltog med iver. 


För Momo blev livet helt annorlunda. Hon som tidigare varit välkommen hos bagaren och fått en limpa och en pratstund, hon såg nu att de hade ingen tid längre. Eftersom de gått in i tidssparkassan måste de nu baka dubbelt så många bröd på samma tid för att få ihop till ett sparande. Gatsoparen som alltid haft ett leende och en pratstund, såg nu bara gatstenarna och sopade allt vad kvasten höll. Han hade inte tid att prata. 


Men var och en som läst boken vet att det inte slutar så här olyckligt, även om staden blev helt förändrad och känslokall. Momo fick ju delta i en stor händelse där den inkapslade, fångade tiden - BEFRIADES! Och plötsligt! Plötsligt var också människorna normala igen! De log och pratade, de åt och bakade. De lekte, skrattade och dansade. 


Allt detta har Jesus också gjort för oss. Men våra mänskliga byggnadsverk och vårt beroende av samhällsstrukturerna i kombination med vår egen otro - gör att vi inte tar ut arvet och befriar oss själva och tiden.

Bön: Jesus låt det snart bli ett uppvaknande. Låt någon enda se kopplingen mellan EU, Världskyrkan, politiken och ekonomin. OCH, jag ber att du sedan ska befria ditt folk från det moderna Egypten. 

torsdag 2 februari 2012

Gud på knä för samhället

Gud på knä för samhället?

Mark 6:26
Kungen blev bedrövad, men för edens skull och gästernas skull ville han inte säga nej.

Herodes blev bedrövad när hans dotter begärde Johannes döparens huvud på ett fat. Inom sig visste han att han fängslat en profet. Så som Johannes ropat! Men han hade ju lovat och inför alla dessa gäster...Ja, vi vet svaret. Fåfängan segrade över sanningen den gången. 

En annan utgång blev det i öknen när Jesus blev frestad med alla världens riken. Jesus visste att det var fel väg. Han valde en annan väg som frälste oss från värld, kött och synd. 

Idag har vi som kristna hamnat i den beklämmande situationen att vi för "edens och gästernas" skull blir förpliktigade att se hur vi försöker böja Gud vår Fader in under samhällets grundläggande värderingar och lagar. Vi måste som medlemmar i FFS, ett svenskt trossamfund, acceptera att all verksamhet är inordnad under dessa regler. Det innebär att vi tackar ja till homosexualitet, Israelförföljelse, fri sexundervisning till barn både i förskola och skola, dödshjälp (inom kort, redan infört i viss mån). Det innebär att vi i Sverige får en Jesusbild som går hand i hand med djävulen, en Jesus som nu ändrat sig och tackat ja i stället för nej till frestelsen om världen. Vi får en Jesus som accepterar institutionalisering, organisering och skattskrivning. Vi ska sluta ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad som Gud tillhör. Nu kan vi ge allt till Kejsaren eftersom Kejsaren är nog inte så dumt att ha att göra med ändå. Alltid får vi några smulor från hans bord när han slickat sig om munnen efter sina gästabud med muslimer, rfsu-are och företagsledare. 

Jag frågar er som har ansvaret? Vart ska vi kristna ta vägen? 

Varför finns ingen information ute i församlingarna? Ingen debatt? 

Önskar ledarna att den generation som var andligt vaken ska gå ur tiden och att nästa generation ska vara genomsyrade av samhällsanden istället för Guds ande. Är det det som kallas generationsväxling?

Jag förstår i viss mån Herodes agerande. Sanningen kunde ha kostat honom kronan, respekten och hela hans livsföring. Jag förstår även i viss mån gästerna. Visst måste det ha varit behagligt att sitta i ett sådant fint sällskap där vinet flödade, danserna var vackra och där ingenting saknades på borden. Viktiga personer var på plats, man var någon som räknades - verkligen. Jag kan till och med ha viss förståelse för att Herodes dotter gjorde som mamman ville och slutligen förstår jag hennes önskan om att få en obehaglig röst tystad! Visst är det så än idag?

Vi vill räknas och vara någon, vi vill inte förlora ansiktet eller positionen. Vi vill så mycket, men vad gjorde Jesus? Vilken väg har vi att gå? Korsets väg är en annan. 

Även om vi i Sverige tror att Gud böjer knä för samhället så är Gud större än Sverige och han går till de församlingar och till de människor som vill ha med honom att göra. Hur många Johannes vi än dödar i Sverige så - kom ihåg att Gud är större än Johannes. 

Brist på kommunikation och debatt

Jag har en längre tid följt hemsidan pingst.se. Pelle Hörnmark uppdaterar ibland och försöker ingjuta mod i rörelsen. Han kommunikation är hela tiden ensidig. Visst finns det vissa personer som väljer att ha en moderator för sina kommentarer, men så vitt jag vet är det bara Pelle Hörnmark som inte vill ha några kommentarer alls.
 http://www.pingst.se/viewNavMenu.do?menuID=35&oid=11356

Tittar man vidare på sidan, så kan man notera att den 24:e februari tackas Lennart Jacobsson för att han skrivit ett inlägg under forumet debatt där han just efterlyst debatt. I detta inlägg, publicerat den 11:e i samma månad, reser Lennart väldigt allvarliga frågor som borde ha haft en väckande verkan, men i stället verkar debatten helt ha avstannat.
 http://www.pingst.se/viewNavMenu.do?menuID=173&oid=7470

För några månader sedan skickade jag ett debattinlägg om samhällets grepp över vår trosutövning. Rubriken var Gud på knä för samhället?. Jag skickade den till pingst. se ansvariga person, Ulrika Ramstrand, 2011-11-13, och när den inte publicerades skrev jag igen 2011-11-18 och frågade vad som hänt. På inget av breven fick jag svar och mitt inlägg publicerades aldrig. Samma inlägg skickades också till tidningen Dagen samma dag som jag skickade till pingst.se. Även där bemöttes inlägget med enbart tystnad. Därför ska jag nu i efterhand lägg ut det som ett inlägg här i min blogg tillsammans med en fråga. Varför dög inte inlägget om det är så att ni vill ha en öppen dialog inom pingst?






Ljus och klarhet eller dolt och mystiskt

Tack gode Gud att jag lever i ett land med yttrandefrihet och tack för att jag lever i en tid när man snabbt kan yttra sig och nå andra människor. Tack för att jag har egen Bibel och kan läsa i den hur mycket jag vill. Tack också för att jag lever i ett land där det är gratis att låna böcker och där jag kan läsa vilka böcker jag vill.

Det är en fantastisk tid vi lever i. Att kommunikation kan ske så smidigt och lätt. Alla dessa tunga broschyrer och foldrar, nu slipper vi dem nästan helt. Ibland är det ju bra att ha något att dela ut, men de flesta vill ju läsa på nätet.

Detta är lite om det yttre ljuset. Samma typ av ljus som Fuglesang fick se när han studerade jorden på långt avstånd. Vissa partier av jorden var så upplysta och andra låg i mörker. Det är en slags civilisationens ljus som han såg. Detta elektriska ljus som lyste så att det sågs så långt ut i rymden. Civilisation har i mångt och mycket följt mänsklighetens, ideologiernas och religionernas utbredande.

Gud önskar också föra oss från klarhet till klarhet. Vi ska nå en större insikt ju längre vi vandrar med honom. Han har ingen önskan om att behålla sitt folk i träldom, fattigdom eller mörker. Han vet att Ordet håller. Han vet att hans ord är för alla.

Så även om vår kunskap om honom är ett styckverk är han ändå inte dold i dimma eller mörker. Gud är ljus och trivs inte alls i mörkret eller mysticismen.

Ingen tvångströja

"Vi har verkligen ingen benägenhet för endräkt, och därför är alla dessa samlingar som påstås vara ekumeniska uttryck för en splittring, man har avsöndrat sig från sitt eget ursprung och har en samtidsfixerad, horisontell syn på Guds verk." Imsen, Arne, i Endräkten upprättas vid korset, Elden får inte slockna, 2003

Den endräkt, eller enhet som Arne Imsen talar om börjar vid korset. Den har en vertikal relation innan den upprättar de horisontella relationerna.

"Man saknar det vertikala, det som kommer uppifrån och ner. Från det centra man själv byggt upp eller åstadkommit går det ut signaler som påverkar människorna att göra vissa saker, att samlas på vissa ställen, att uttala sig om olika ting i resolutioner eller föredrag. Det kan vara fredsfrågan eller något annat som man anser betydelsefullt". (ref. som ovan)

I en annan predikan av Imsen lyfter han vikten av ökentiden. "Det räckte inte med att folket skulle ut ur Egypten. Egypten skulle också ut ur folket. (...).Sådan är han än idag." (Imsen, Släpp mitt folk, Elden får inte slockna, 2003)

Den bön och den enhet som kommer ovanifrån har inga band eller bojor. Guds folk är friade från slaveri. Uttåget ur Egypten var ett förebud om den stora friheten för alla människor. Israeliter, judar och hedningar, alla är kallade in i samma frihet.

Visst kan vi försöka med horisontella maktmedel att binda varandra men då slutar det underbara verket som Jesus gjorde för oss så här. Detta vill vi inte ens se djuren utsatta för och ännu mindre människorna.

onsdag 1 februari 2012

Fundamentalism

De verkliga kännetecknen på fundamentalismen är, för att följa John Stott, en generell misstänksamhet mot akademiskt tänkande, en mekanisk syn på Bibelns inspiration (diktamen), ett förnekande av mänskliga och kulturella element i texterna, ett avfärdande av vetenskaplig bibelforskning och noggrann hermeneutik (texttolkning) och en naiv, bokstavlig förståelse av Bibeln, med otillräcklig hänsyn till förekomsten av poesi, metaforer och symboler.


Citatet ovan kommer från debattartikel i Dagen författad Stefan Gustafsson. Här följer han John Stott och artikelns huvudspår är inte detta utan han vill visa på en dubbelhet i Stotts argumentation vid två separata tillfällen. 


Vad jag emellertid vill ta fasta på är den förlöjligande definitionen av fundamentalism. 


Vikipedia definierar fundamentalism så här: "Fundamentalism är ett återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära, och utgör ett avståndstagande från upplevda kompromisser förorsakade av moderna religiösa, etiskavetenskapliga och politiska idéer."


I väckelsetider är det ofta detta som händer. Människorna vänder tillbaka till källan, grunden, livet och sanningen. Att ordet fundamentalism har fått ett närmast löjeväckande innehåll, det kanske vi får tillskriva dagens kulturelit. 


En skicklig debattör kan också använda orden nästan hur som helst. Så att han får sagt det han vill säga och gjort det han vill ha gjort. 


Ett exempel på detta vill jag ge med artikeln "Framgångsteologi, finns den?" Keryx 2: 2011


Ulf Ekman är skribent och börjar skickligt med att framlägga en liknelse kring Israels betryck under avfällighet och avgudadyrkan. Folket klagade och undrade:  Varför har detta kommit över oss. 


Man har, enligt Ekman, hamnat i ett läge av andlig utarmning. 


Detta tillstånd var inte unikt och har sedan upprepat sig många gånger. Och Ekman menar att det är i det ljuset man även ska förstå trosrörelsens uppkomst. "Trosförkunnelsen ska inte förstås som en på alla plan klar och genomtänkt ideologi, utan som en form av "andlig punktinsats" för att möta vissa allvarliga brister och behov."


Ekman fortsätter sedan argumentera för behovet av väckelse och förnyelse. En frånvarande Gud går inte att lita på, menar han. (...) Sedan när han i slutet av artikeln ska knyta ihop säcken kring trosrörelsen då menar han att han vill "återvända något till trosundervisningens fundament och uppgift"..."


Här kan man tydligt se hur den "andliga punktinsatsen" förvandlats till "trosundervisningens fundament och uppgift". 


Och slutligen den oerhört blygsamma programförklaringen.


"I spänningsfältet mellan beskydd och sårbarhet, lidanden och välsignelser, mellan vila och anspänning, mellan det Gud gör och ger och det vi gensvarar, tror och gör, mellan det som nu är och det som ska komma, mellan det som är uppenbarat och det som är fördolt, är det som trosundervisningen vill ge sitt bidrag."


Mycket mera skulle kunna sägas. Jag vill inte låta anklagande. I texten ser jag en sanningssökande skribent med stor vana att hantera orden så att de ska passa ett syfte. Syftet i detta fall var att visa nödvändigheten av trosförkunnelsens uppkomst. Avslutningen av texten är en visionär förklaring till varför den ska finnas kvar, vara ett fundament och i levande tillväxt på samma gång. 


Stott som jag började med ovan ger ju en helt annan bild av fundamentalismen. En bild som gör mig arg. En gång hörde jag Heidi Baker säga, "om du visste hur många år det tagit mig att bli så här enkel". 


Hur många lager måste skalas bort innan vi når barnets nivå av omedelbar ärlighet? När vi vågar säga att kejsaren saknar kläder och när vi vågar ta emot den glädje som följer på ett ärligt hjärta. 


Den "fundamentalism" som uttalar sig utan att smaka (fördömande utan att veta) är farlig i vissa lägen och kan nyttjas av fel intressen. Men är fundamentet Kristi blod så är Guds ande inte stillastående utan fyller med nytt liv och nya visioner allt medan vi går. 

Följ Jesus helhjärtat

och stå för din övertygelse!

Så avslutas en stark intervju som presenterades på Alatheia för en tid sedan. Den som uttalar orden vet vad han talar om. Christoffer Alam. Han har tjänat Herren i många år och även fått göra svåra uppbrott. I det här klippet berättar han om hur svårt det var för honom att lämna Livets Ord och Ulf Ekman. Men han kom till den slutsatsen, att hur stor Ulf Ekman än är så är han ändå en människa och inte större än Gud.

Han var modig och bröt med rörelsen men han blev utfryst och tjänsten fick ta en helt ny vändning.

http://aletheia.se/2011/10/28/f-d-larare-pa-livets-ord-christopher-alam-om-ekmans-romantiska-syn-pa-katolicismen/

Att följa Jesus helhjärtat det kan kosta dig allt. För honom som berättar i klippet ovan gick (och går) det ju bra, men andra kanske får möta en svår förföljelse.

Vi vet ju att både förföljelse och förförelser får vi räkna med. Men det beskrivs ändå i Ordet som att dessa främst ska komma från världen. Det sårar oss väldigt när det kommer från egna led. För en tid sedan såg vi Marcus Birro reagera på att det var svårt att möta så mycket hat från tidningen Dagens läsekrets. Han hade känt det som att komma hem att få skriva i en kristen tidning och hade aldrig väntat sig det här klimatet.

Att följa helhjärtat och stå för sin övertygelse, som Christoffer berättar, och att veta att Gud alltid är större än människor är en inställning som håller. Den håller att stå på. Den håller att gå på. Den håller att leva på och den håller att dö på.

Bön: Lär mig vandra i din kärlek och ta ett steg i sänder. Visa mig att det håller att jag inte behöver vara rädd. 


Världskyrkan

Så klokt, så demokratiskt så kärleksfullt och respektfullt. Samarbete, demokrati, solidaritet.

Allt skrivet så att blottor inte ska uppstå. Granska, läs om du vill. Svårt att inte hålla med. Men vi vet att världskyrkan ska vara oerhört förförisk och att många ska vilja delta i den.

http://www.skr.org/download/18.6018c17913483dc064280004125/kristet_vittnesbord_i_en_mangreligios_varld.pdf



tisdag 31 januari 2012

Joyce tvättar fötter och ger mig nåt att tänka på

Joyce Meyer tvättar fötter i dagens undervisning. Tre personer, som representerar tre typer av personer tvättar hon.

Den första personen är en person som är lovsångsledare. Han är en känd person och det kan vara bra att "göra en tjänst till en sån person". Han uppskattar det, berättar för andra, du får ett mervärde.

Den andra typen av person är lite svårare att göra något för. Det är en person som du aldrig sett förut och som du aldrig kommer att se igen. Så svårt att hjälpa den. Den kommer inte att ge dig mervärde på samma sätt utan du får hjälpa den personen för att lyda Gud.

Den tredje personen var från hennes egen familj. Det är också svårt. "Tvätta dina egna skitiga fötter" - kan det låta mot en familjemedlem.

http://www.joycemeyer.org/BroadcastHome.aspx?video=True_Greatness_%E2%80%93_Pt_1


Se gärna programmet. Så bra!

Jag fick en rejäl tankeställare. Bara för ett par timmar sedan träffade jag en påverkad man på stan som bad mig om pengar och jag svarade omedelbart nej och tittade åt ett annat håll och gick. Jag vet att man helst inte ska ge pengar till den som är full eller påverkad. Pengarna går omedelbart till sprit. Men sättet jag sa nej på! Så illa. Alla är värda ett ord. En vänlig blick. En klapp på axeln. Tänker på Petrus när han gav kraft till tiggaren vid sköna porten: Guld och silver har jag ej men jag ger dig det jag har i Jesu Kristi namn. 


Sedan fick jag en tankeställare när det gäller familjen. Så ofta vi ska uppfostra barnen att bli självständiga och klara saker själva. Men de uppskattar verkligen när vi bär fram fika till dem ibland och betjänar dem lite. 


Bön: Hjälp mig Herre att se människan bakom. Jag ber att vi ska lära oss ta tillvara dessa tillfällen och inte göra tjänster till dem som kan ge något tillbaka. Hjälp mig också, när det gäller familjen, att betjäna när du vill det och ställa krav när det är det bästa. 

Tänkvärt eller?

Om åsnan som var så gammal att den kastades levande ner i en brunn. Ägaren ville begrava den levande åsnan och började skyffla jord på den. Åsnan skakade av sig jorden och trampade den under sina fötter och kunde så småningom kravla sig ur brunnen (glad?) och gå sin väg.

Den som applåderar den här berättelsen kanske aldrig har mött förkastelse i sin djupaste form. Jesus skulle du ställa dig på jubelkörens sida? Skulle du skratta och säga att "den åsnan, hon var finurlig hon"?


Eller skulle du böja dig ner, så som du böjde dig vid lärjungarnas fötter och tvättade dem, så som du gav liknelsen om fåret som ägaren skulle gripa tag i och dra upp även om det fallit i en grop på sabbaten? 


Min Jesus skulle inte bara ha böjt sig ner - Han skulle ha skällt ut ägaren, befallt folket att hämta en stege och så skulle han ha gått ner till fåret och burit det upp ur brunnen på sina axlar. 


Sån är min Gud.


Den förkastade

Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som byggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. (Matt 21:42)

Vem har hört talas om uttrycket "den ringa begynnelsens dagar"? Det är ju inte svårt att förstå men används sällan idag. Att något så litet och ynkligt kan växa till sig och bli något stort och underbart. Något som vi till och med har kastat bort.

En gång fick jag en liten minipredikan av Gud när ett solrosfrö rotat sig i vår komposthög och en stor och ståtlig solros hade tagit fäste och vuxit upp där.

Jesus förkastades också. Både personen och orden som han sade. Orden gick liksom ut i luften och förbi människorna. De tog dem inte till sig och begrundade dem, så som Maria gjorde när hon hade fått änglabesök och löfte om att föda Guds son. Orden blev verkningslösa. De blev till och med kraftlösa för dem som förkastade honom. I stället började de hata honom. De hatade honom inte för att han talade Guds ord, utan för sättet som han gjorde det på. Hur han bröt alla traditoner. Inte hade han sökt sig till deras skolor och sällskap och inte hade de godkänt honom.

Ibland var de så arga på honom att de ville stena honom. (Luk 4: 16-30) Men Jesus kunde ta sig från stupet och de stridslystna människorna genom att gå rakt genom folkhopen. Vilken självdisciplin! Och vilken auktoritet! Men vilken smärta för Guds egen son att mötas av detta. Särskilt i sin hemstad Nasaret. Där han vuxit upp med sina syskon, där han kände många både till utseende och namn. Kanske hade han som snickare varit hemma i många hus och gjort arbeten. Var det dessa - hans vänner som nu knöt nävarna i raseri och ville stena sin vän? Eller var det för honom helt okända människor? Vi vet inte, men den historiskt insatte skulle säkert kunna berätta mycket om Nasaret och hur stort det var på den tiden och hur väl varje person kände den andra osv., men för oss just nu är det viktigaste att förstå att han blev fullständigt förkastad i sin hemstad.

När detta hade hänt så fortsatte han sin väg. Det står redan i samma mening som att han gick rakt igenom folkhopen. Vi förstår att Jesus var upprörd och säkert ledsen. Han var Guds son och den Helige ande var över honom. Han var sänd att frambära ett glädjebud till de fattiga och befrielse till de fångna. Han ville ge syn till de blinda och förkunna ett nådens år från Herren. Ett sådant stort uppdrag! Och så upplyftande! Vilken glädje! Vi kan förstå att stegen fram till talarstolen var lätta. Att glädjen var stor. Och vi kan förstå att stegen som sedan följde när han skulle tränga sig genom folkhopen och gå sin väg var allt annat än glada.

Guds son. Ja han fick ju svaren i sitt inre, men han var ändå en människa med alla mänskliga drag och känslor som vi. Hur reagerade Jesus? Hur kändes det i hans inre? Hur formades budskapet som han sedan presenterade i Kafarnaum? I den staden förundrade sig människorna eftersom ordet förkunnades med makt och inte så som de hört det förut.

Att Jesus hade känslor för både den enskilda människan och för större sammanhang och städer, det vet vi från evangelierna. Vi ser t.ex. i Lukas 19 41-44 hur Jesus gråter över Jerusalem. Det är nu fördolt för dig, sa Jesus, men det ska komma en tid när du får se dina fiender bygga vallar kring dig och ansätta dig från alla håll.

Men Jesus hade kommit för att bygga ett annat rike än ett jordiskt. Hans uppdrag var att frälsa en hel mänsklighet och visa vägen till evigheten.

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv som hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. ( Ef.br 2 19-22)

Detta underbara tempel har alltså uppstått ur det som förkastades av byggarna. Stenen som bara kastades undan, den som ingen ville ha. Han blev en hörnsten. Ett tempel. En väg. Ett ljus.

måndag 30 januari 2012

Gå på vatten

Gud har sammanfört mig med så underbara människor det senaste åren. Människor som formligen går på vatten. Som litar på de löften de fått och som går rakt ut - och det håller. Viss har de fått lida en hel del, inte alla sängar är sköna och inte alla bussar bekväma. Inte är heller alla kyrkor öppna.

Men någon öppnar. Det räcker med någon som tror. Och som sedan öppnar en dörr...osv.
Bön: Hjälp mig Herre att våga sträcka mig ut och gå i tro.









Börja med mig

Gud sänd en väckelse över vårt land och börja med mig!

Å vad den bönen är svår att be!

Ibland ber vi för våra "ovänner" och tänker oss hur Gud ska ta itu med deras problem. Ibland ber vi för enormt stora frågor. Och ibland ber vi för våra nära och kära och våra personliga böneämnen.

Ingenting av detta är fel! Men Gud vill ju få tid med oss var och en. Börja med mig! Berätta för mig vad jag ska avskilja mig från. Berätta för mig vem som behöver mig mest. Berätta för mig att du älskar mig så. Berätta allt detta för mig när jag söker dig Herre.

Bön: Jag tackar dig Jesus att du dog för mig. Jag tackar dig Jesus att du sände din ande att trösta, leda och upplysa mig. Tack för att du leder mina steg så att jag inte snubblar. 


http://www.youtube.com/watch?v=69bUCflIOxM&feature=share

söndag 29 januari 2012

Vem vågar?

Vem vågar och vem orkar ta itu med avgudarna idag?

Om vi ser på Lukas 10 så vet vi att dessa fullständiga nybörjare blev sända till Israels hus. Jag tror att det är så i denna tid också. Utrensningen måste börja i Guds hus, i kyrkan.

Men innan någon börjar rensa bör vi ägna tid till bön och fasta. Det är inte möjligt annars att skilja mellan rent och orent, mellan Gudomligt liv och världsligt liv, mellan syskonskap i äkta och innerlig kärlek och social gemenskap av annat slag.

Det är så mycket vi kan göra som tangerar och liknar Guds rikes utbredande. Vi kan umgås och göra en mängd aktiviteter tillsammans. Vi kan lyssna på lovsång och till och med sjunga lovsång. Vi kan dansa och spela inför Guds ansikte.

Vem kan avgöra skillnaden?


Det är Gud som är byggmästaren. Han har överlämnat en mönsterbild till apostlarna. Hans ande är det som bygger upp verket. Allt annat ska brinna upp och försvinna. 


Bön: Hjälp oss Herre att fråga efter dig och din Ande för att fortsätta verket.



Pastor Jansson eller proppfull kalender

Hasse Alfredsson  i Ringaren, Gröna hund 1962, (http://www.youtube.com/watch?v=8DJ6aEWusQ0) berättar om församlingslivet och kyrktrenderna som var aktuella då för 50 år sedan.

När man lyssnar slås man av att allt det som på ett nästan profetiskt sätt skämtades om har ju blivit så. Både i statskyrkan (Svk) och övriga kyrkor. Lyssna mycket gärna på inlägget, det är roligt, och ger en hel del tankar.

Men det som jag främst tänkte skriva om var tiden och hur vi använder den. Pastor Jansson i dialogen ovan var ju så duktig på liknelser. Livet liknades vid en mängd olika saker beroende på vad som inspirerade just då. En gång sa pastor Jansson att "livet är som en påse, tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något".

Och det är sant. Livet blir verkligen för stillastående och tråkigt om vi inte fyller på med något.

Sedan kan vi ju vara i andra diket. Vi kan ha schemat späckat och de lediga timmarna blir få. Almanackan är fulltecknad och det känns kanske bra att ha framförhållning, men ibland önskar du att det kunde infalla ett tomrum mitt i schemat, en ledig vecka mitt i allt, helt oplanerat.

Tänk så olika livet kan vara. För mig som är arbetssökande, gäller det att ha disciplin, boka in tider, träna, och bete sig så normalt som möjligt trots att man sitter med mera tid än de som har ett heltidsarbete. Men det gäller ju ändå att vara lite rädd om sig och inte säga ja tack till allt. Många kan ju tro att man har än mer tid än man har.

Det är inte roligt att vara arbetslös. Långt därifrån. Och det är väl ingenting jag rekommenderar andra att försöka bli. Men på något sätt har ändå Gud varit med mig varenda dag och varenda stund. Jag har fått mera tid med Bibeln, mera tid med bön, mera tid att lyssna på undervisning och jag är så tacksam att jag lever i den här tiden, att man bara kan lyssna direkt i sitt hem. Jag kan ta emot besök och människor kan bo här ibland. Visst, jag vet...det får inte bli en permanent lösning, men jag låter Gud använda mig och mitt hem när jag nu finns tillgänglig.

Jag vill ju gärna ha lite struktur på min tillvaro, men låter ändå Gud fylla på säcken så att livet inte ska bli tomt och innehållslöst.

Och du som har fulltecknat i din almanacka. Har du gjort någon ruta i din almanacka för dig och Gud? Det borde finnas en sådan varje dag - minst. Hur ska Gud annars kunna berätta vad han vill för dig och hur han vill att ditt liv ska se ut?

Livet är inte bara pengar och saker. Det handlar inte ens primärt om det, utan om vi söker Guds rike först så ska det andra tillfalla oss.