De flesta av oss känner igen sammanhanget. David hade skonat Sauls liv ännu en gång och han hade till och med skällt ut Sauls vakter som inte hade skött sitt uppdrag att vakta sin herre och konung.
1 Sam 26:22 David svarade: "Här är konungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det. ,
Ingen långsinthet från Davids sida och inga förklaringar krävde han. Det blev inte alls fråga om några förhandlingar utan han sände helt fritt och för intet spjutet tillbaka. Det spjut han tagit med sig som en pant på att han kunnat ta Sauls liv om han velat. David visste mycket väl att om rollerna varit ombytta då skulle inte spjutet ha förblivit oanvänt. Men David litade inte alls på Saul den här gången - heller. Han förlät, han sände spjutet åter, han krävde ingenting i gengäld, men däremot ville han vara försatt i trygghet eftersom han inte alls litade på Saul.
1 Sam 27:1 David sade till sig själv. "En dag kommer jag i alla fall att mista livet genom Sauls hand. Det är bäst jag flyr till filisteernas land. Då måste Saul upphöra att längre söka efter mig över hela Israels område, och så kommer jag undan hans hand."
Och han bröt upp och tillsammans med 600 stannade han hos Akish, kungen i Gat. Och när det här blev känt hos Saul sökte han inte längre efter honom.
När det sedan blev fråga om att strida för dem så var David och hans män med i fälttåget, sist av alla. Men det var vissa av filisteernas furstar som inte alls litade på honom och ville att han skulle vända hem. På den anhållan hade Akish ett gott vittnesbörd om David.
1 Sam 29:3 Då sade filisteernas furstar: "Vad har dessa hebreer här att göra?" Men Akish svarade dem: "Det här är David, den israelitiske kungen Sauls tjänare. Han har nu varit hos mig mer än ett år och jag har inte funnit något ont hos honom från den dag han gick över till mig och ända till nu."
David fick ett gott vittnesbörd. Akish hade inte funnit något ont hos David. Och när man talar så tror jag att det även gällde hans ledarskap över sina 600 man. Det fanns ingenting ont hos David.
Men furstarna var ändå inte trygga med honom och ville att han skulle vända hem. De tänkte att mitt i striden kanske han vänder eller byter sida och är vår fiende. De kände sig säkrare om han inte deltog. Och David ställde sig frågande inför den ordern, och frågade Akish, "Vad har jag då gjort?", "Vad har du funnit hos din tjänare från den dag jag kom i din tjänst ända till denna dag, eftersom jag inte får gå ut och strida mot min herre konungens fiender?"
Akish svar ger ett ännu tydligare vittnesbörd om David, "Jag vet du är lika god i mina ögon som en Guds ängel, men filisteernas furstar säger: Han får inte dra ut i strid med oss."
Fortsättningen av detta händelseförlopp är en så oerhört stark berättelse om vad Gud förmår genom en enda man som verkligen beslutar sig för något och har Guds kraft med sig att den är helt underbar, men nu ska jag stanna vid just detta, hur David omtalades och hans rättfärdighet.
I det första fallet så vet vi hur han på allt sätt talade gott om Saul, samtidigt som han många gånger fick fly för sitt liv eftersom Saul stod efter hans liv. Vem förmår ha ett så gott hjärta? Bara Gud kan ge oss en sådan ande, ett sådant sinne. Í oss själva är det omöjligt. Sedan detta år hos Akish. Att på så kort tid hinna skaffa sig ett vittnesbörd om att det inte finns någonting ont hos sig. Det är fantastiskt.
Men här ser vi två exempel på storsinthet och förlåtelse, men även på bristande tillit. David litade inte alls på Saul, och det med rätta. Filisteernas furstar litade inte på David, vilket de kunde ha gjort. Men mitt i allt samverkar Gud till det bästa, så när David fick möta det här misstroendet ställde Gud honom i en situation där han verkligen fick bli använd av Gud på ett fullständigt mirakulöst sätt.
Ibland blir jag själv ledsen och upprörd om jag möter människor som inte tror på mig eller inte har förtroende för mig. Men jag har märkt att när det sker, då leder Gud det så att förtroendet kommer tillbaka på ett ännu bättre sätt än om det varit där från början. När vi får möta motgångar så är det för vårt eget bästa vi fostras och blir till de personer som Gud anser värdiga att bära ut evangeliet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar