Soppa eller såpa? Eckerdal, Forss, Pride och Jesusmanifestation

Egentligen känns det tungt att skriva om det här ämnet igen, vars innehåll aldrig sinar, utan ständigt tilltar. Som kristen vill man helst vända sig bort och fly ifrån detta men något är det som tvingar oss till att inte tystna. Vi ska ju bära ut det goda budskapet om fred. Problemet är bara vart man ska börja och vart ska man sluta när ämnet breder ut sig med en sån otrolig hastighet och inte har några som helst skönjbara gränser? I mitt fall börjar jag nu i det lilla. Idag möttes jag på facebook av ett inlägg som Stanley Sjöberg skrivit, där han reagerade på en artikel från Världen idag.
http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/05/13/Goteborgs-biskop-i-regnbagsparad/

Sjöbergs (sunda) reaktion gällde utspelet som biskopen i Göteborg, Per Eckerdal, gjorde förra veckan om sitt planerade deltagande i Pride-festivalen, som han för övrigt liknar vid uttåget ur Egypten (!). Eckerdal menar att det ska finnas "en frihet att vara den man är" och att det är en form av "exodusparad". Man ska vara stolt, osv. säger han. Många andra kyrkliga företrädare framträder och tycker utspelet är sorgligt och att vi även fortsättningsvis måste ha Bibeln som måttstock för våra liv, älska människor men hata synden. Men åter till Sjöbergs inlägg, där jag startade. Han menar att det är oerhört sorgligt att en biskop gör detta utspel och att den parad som vi gör för Jesus allt mera skyms och nedvärderas av antikristliga krafter. I samma inlägg påtalar även Sjöberg en artikel som vill införa sharialagar, och hur muslimer rycker framåt.
http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/05/13/Muslimer-onskar-sharialagar/

Vi vet och vi ser att vi lever i den yttersta tiden. Förvirringen är så stor även bland kristna. Många frågor och skiljelinjer uppstår som gör att så mycket av den energi som borde användas för att vinna människor för Guds rike, istället måste användas inåt mot olika organiserade och icke organiserade utspel.

Många som läser min blogg vet också om jag har tillhört pingströrelsen och därför sörjer extra när jag ser den oerhört snabba utveckling som skett den senaste femårsperioden. Charta oecumenica, internationalisering, katolicism, islam och allt tuffare och hårdare statliga bindningar i mission och yttre arbete. Allt detta samtidigt som "goda" krafter sliter häcken av sig i svenska anläggningar. Till detta ska läggas församlingarnas brottningskamp med HBT-frågan, alkohol i församlingarna, frågor om samboskap och mycket mera. Den generation som växer upp nu har i snart 30 år fått sin historia kapad och förvrängd av RFSU, RFSL och andra organiserade intresseorganisationer som "värnar" mänskliga strävanden till FRIHET. Falsk sådan.

Och när jag då förra söndagkväll råkade se programmet, Livet blir bättre, med huvudpersonen Gabriel Forss, och journalisten Renée Nyberg, då försvann mitt hopp för pingst fullständigt i dess nuvarande form. Ska rörelsen kunna återta brudekronan krävs en delning och det snabbt! För er som inte sett programmet, som för övrigt räckte en hel timme, kan jag kort berätta handlingen. Gabriel Forss intervjuades på känslosamt, personligt och på ett mycket ledande sätt om  sin uppväxt inom pingströrelsen och sin rädsla för en straffande Gud. Gabriel berättade också om perioder av panikångest och om att han i tidig ålder känt en dragning till män, som han dock länge förnekade. Vid 27 års ålder klev han då "äntligen" ut ur garderoben. Livet fick sin nystart sedan han l(lyckligtvis?) kommit att besöka en gaybar i London. "Kroppen reagerade på alla dessa män", berättade Gabriel. Sedan träffade han då sin stora kärlek och livets mening hade uppenbarat sig. Livet gick ihop och hans föräldrar tog allt bra. Men så hände det som inte skulle hända, den utvalde lämnade honom. Kvar blev en nattsvart förtvivlan och han stod i beredskap att ta sitt liv, nävr vissa ord som biskop Caroline Krook yttrat blev det halmstrå som han hade att hålla sig i. Programmet slutade "lyckligt" (för honom). Han kunde, iförd blank showbizkavaj, framför en hänförd stöttande och halvgråtande pingstkyrkekör, på scenen i Stockholm Filadelfia, bekänna hur underbart livet nu hade blivit när han kunde få leva som både gay och kristen. På första bänk satt Gabriels rörda föräldrar och jämte dem Caroline Krook och Renée Nyberg. Kyrkan var till synes full av hänförda och lyckliga församlingsmedlemmar som gav sitt jublande bifall till talet. (kameran visade dock inte hela mötesrummet)

Detta pingst var det som Levi Petrus en gång startade. Väckelserörelsen.

Och nu åter igen till Sjöberg. Jag tänker som du i så mycket. Prövat och prövat mitt samvete inför Jesusfestivalen. Även om det förekommer rökelse och new-age, och även om det inte är den bibliska Jesus som manifesteras, vore det inte bättre att delta och visa sitt stöd MOT  Pride och andra anti-kristliga rörelser?

Frågan besvaras väl nästan ovan. Hur kan man manifestera sig mot det antikristliga när det redan accepterats och omhuldas inom rörelserna? HUR?

Berno Vidén i Stockholms Maranataförsamling har sin linje klar! Han menar att vi inte ska delta utan istället gå utanför lägret och dela Jesu smälek. Vi ska manifestera den bibliska Jesus och leva i en vardaglig närhet till honom. Lyssna på hans undervisning kring detta i Radio Maranata.
http://maranata.se/2013/05/13/jesusmanifestationen-2013/

Och jag då, jag är fortfarande inte framme vid den klarhet som Berno ger uttryck för, och jag kan heller inte stämma in i Sjöbergs uppmaning att delta. Visst kan många Jesusmanifestörer vara till något visst vittnesbörd, men om saltet mister sin sälta så duger det ju inte till något. Många gånger har vi sett Bibelns Gud skala av sina styrkor och han har vunnit stora segrar med bara en mycket liten styrka.
http://maranata.se/2013/05/13/jesusmanifestationen-2013/

Jag ber att Gud ska hjälpa oss och leda oss alla i denna förvillelsens tid.