Kyrkkaffe eller helöverlåtelse?

Att gå i kyrkan utan att dricka kyrkkaffe är som att bada utan att doppa huvudet, har en klok person sagt. Detta sägs i en artikel i tidningen Dagens bilaga vardag, som jag tyvärr inte kommer åt då den tillhör en köptjänst som jag inte har, men för tillfället räcker den ingressen väl till för att kunna samtala lite om det tänker på.
http://www.dagen.se/

De flesta församlingar idag har sin regelbundna verksamhet dit människor söker sig i olika utsträckning. Veckans mest besökta möte brukar alltid vara söndagsgudstjänsten, medan det motsatta förhållandet gäller de annonserade bönemötena. Vissa grupper i församlingen lyckas ha någon slags social kontakt även i vardagen och det kan förekomma utflykter, grillkvällar osv. Men det är också vanligt att många aldrig hittar vägen in i en sådan gemenskap och då blir ju naturligtvis kyrkkaffet centralt. Vilka sitter man med? Kan man byta plats? Vågar man skapa nya kontaktytor osv.? De samtal som äger rum vid fikastunden kan ju i sin tur ge en kontakt eller ny gemenskap, men det kan ofta vara så att det är en förströelse för stunden. Människor är så upptagna och uppknutna i olika vardagsbestyr att de undviker nya kontakter, nya åtaganden och därmed "ökade" bördor. Hungern, önskan finns inte kvar och det blir mera av ett arbete att skaffa ännu en vän.

Det här perspektivet står i skarp kontrast till de som gått ett steg till och delar hela livet med varandra. Så här skriver t.ex. Mikael Hafsahl om församlingen Pilgrimsfolket.

"I 35 år har de bodd sammen, hatt felles bolig og felles økonomi.Nå bor de i en tidligere militærleir på Dal, selv om de er pasifister, de har egen skole og de er lykkelige eiere av en hel landsby i Romania.
Møt Storfamilien på Dal."

http://pilgrimsfolket.no/?p=955

Och så här beskriver Maranataförsamlingen sin gemenskap.

"Vi är en lokal församling i Stockholm. Vi är ingen organisation som på något sätt är nationell eller internationell. Det som skiljer oss från andra frikyrkliga samfund och församlingar är bl.a. att vi inte tar emot statsbidrag, vi verkar inte kyrkoekumeniskt, och vår intention är att komma så nära urkunden – den första församlingen – som möjligt.
Många andra frågor skiljer oss också, men enklast ser du skillnaden genom att läsa de artiklar vi publicerar, bl.a. här på hemsidan.
Samtidigt är det viktigt att veta att vi inte vill separera oss från kristna människor, utan känner stark samhörighet med kristna människor från olika led, så länge intentionen är att komma närmare Kristus."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Båda dessa församlingar lever med varandra dag efter dag och år efter år. De har inget liv utanför Kristus, utanför församlingen. Allt tillhör honom och det innebär i praktiken också att även arbete och försörjning löser man genom att ha gemensamma företag där medlemmarna arbetar efter förmåga.

Och jag då?
 Vem är jag att uttala det här? Bor jag själv i någon av dessa storfamiljer eller lever jag kyrkkaffelivet?
I hela mitt liv har jag drömt om en sådan här gemenskap. Jag har besökt Maranataförsamlingen i drygt ett år och jag bor ännu kvar i Umeå. Jag vill vara en person som ger Jesus hela livet - jag vill inte vara den som nöjer mig med kyrkkaffet, även om tidningen Dagen, menar att man då badar och doppar hela huvudet.