Intressant fråga just nu på Kolportören (http://www.kolportoren.com/2012/01/ar-vi-sa-totalt-urkassa.html#disqus_thread). Joachim Elsander är det som reser frågan. Ända sedan barnsben har han fått höra att vi är för apatiska, tandlösa, tråkiga osv. och han känner att nu får det väl snart vara nog.
Ja, det är den andra sidan av myntet. Jag känner ibland, mitt i allt, att mycket av den starkaste kritiken bärs fram av "nykomlingar" eller personer som jag som inte är så väldigt förankrade och som kanske har personliga motiv uppblandade i kritiken. Där måste vi själva som vill bli använda av Gud vara ärliga och fråga; hur skulle jag reagera om jag som Joachim vuxit upp i ett kristet hem och kanske sett både en och två generationer av bedjare och arbetare slita ut sig och sen bara få höra talas om apati?
En annan intressant fråga lyfter Joel Halldorf (http://resande.blogspot.com/). Blev väldigt uppmuntrad över att Joels reaktion på klippet "Jesus vs. religion" (http://www.youtube.com/watch?v=1IAhDGYlpqY) som cirkulerar bl.a. på facebook. Halldorf placerar också klippet i sitt sammanhang och då får man ju en större förståelse för tankarna som framförs, men jag reagerade också spontant på ett liknande sätt som Halldorf. Jag har även roat mig med att kommentera båda dessa bloggar, men för att nu visa (i handling) att mina blogginlägg inte bara glöms så snart de är skrivna, så är mina inlägg på båda dessa bloggar hållna i en vänlig ton.
Tron utan gärningar är ju död, men jag tror att det är en stor fördom detta att vi inte ska vittna med ord utan bara i handling, "...och om nödvändigt använd ord". Det låter ju så oerhört fint, men tänk själv vilken strategi, hur ska människorna få höra om Jesus och om frälsningen? Inte kan vi rädda människorna bara med goda gärningar - de behöver också få höra evangeliet. Men klippet handlar ju om en kille som är så less på yttre bekännelse och där han tycker att insidan inte är ren. Han reagerar mot en sorts "falsk bekännelse". Och det är den typen av kritik som kan tysta en hel generation! Vi börjar se på oss själva istället för Jesus och sen blir ingen "god" nog att vittna - risken finns ju att den som vittnat inte "håller måttet". Nej!!! Vi ska tala om Gud, mycket, mycket mera än vi gör. Vardagstro. Glädjeämnen och små bönesvar.
Och på frågan: Gud är vi urkassa? Så vet vi att han gav sitt liv för en urkass värld i synd, men han älskar oss och ser oss som mycket värdefulla.
Jag kan hålla med om, att man misströstar, och blir uppgiven ibland, när man ser ut över den ljumhet, som råder i landet idag. Var är glädjen ? Var är elden och ivern ? Var tog den första kärleken vägen ? Vem vill lyssna ? Eller blygs man för evangelium ? Men Jesu kärlek driver oss vidare på rätta vägar, och vi får aldrig tystna. Kan vi så bara föra en själ, fram till Jesus så är det en stor seger. Jesus ser till allas våra hjärtan, oavsätt hur mycket eller lite vi gör. Däremot är bönen, för för Sverige och folket en oerhört viktig del i vårt kristna liv. Tack för det inlägg, du delar med dig av Gun-Britt. Önskar dig Guds rika välsignelser och att Herrens Ande må vila mäktigt över dig. / Kram från Vanja !
SvaraRaderaVad hjärtat är fullt av,det talar munnen...Om dessa tiga,skola stenarna ropa...Vi för vår del,kan inte låta bli att vittna om det vi hört och sett...Kristi kärlek tvingar oss...Stå upp i tid och otid,ta tillvara varje lägligt tillfälle,ja vi ska till och med nödga folk i den sista tiden...Det finns många bibelställen och det är det uppdraget som Jesus har givit oss,att förkunna evangelium tills dess att Han kommer!!!...Allt gott och Kram!!!
SvaraRadera