Vem dödade Abimelek?

Dom 9:51

Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, alla stadens medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. [kap]

Dom 9:52

Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna upp den, [kap]

Dom 9:53

kastade en kvinna ner en kvarnsten på Abimeleks huvud och spräckte hans skalle. [kap]

Dom 9:54

Han ropade genast på sin vapendragare och sade till honom: "Drag ut ditt svärd och döda mig, så att man inte kan säga om mig: En kvinna dödade honom." Då genomborrade hans tjänare honom, och han dog. [kap]

Abimelek hade gjort väldigt mycket ont. Han inledde sin bana genom att döda sina 
70 bröder. Han lyckades med det tilltaget genom skicklig argumentation.

"Säg så här till alla män i Sikem: Vilket är bäst för er: att alla Jerubbaals sjuttio söner råder över er, eller att en enda man råder över er? Kom också ihåg att jag är ert kött och blod." (Dom 9:2)

Vi känner igen grundtonen. Det är för mycket av regelverk, det är för många som bestämmer. Låt istället mig få råda över er. Jag är ert eget kött och blod. 

Och redan i versen därpå ser vi att släkten håller med. De håller omedelbart med. De blev inte tvingade till något brott utan de blev "vunna" för Abimelek. 

Då talade hans morbröder allt detta till hans förmån inför Sikems alla män. Dessa blev vunna för Abimelek, ty de tänkte: "Han är ju vår bror." (Dom 9:3)

Han är ju vår bror. 

Men vi ser att en profet, Jotam, uttalar sig om detta sedan inför de som mördat Abimeleks alla bröder. Han säger: Har ni verkligen handlat rätt?

Dom 9:19

Har ni alltså denna dag handlat rätt och riktigt mot Jerubbaal och 
hans hus, så gläd er över Abimelek, och må han glädja sig över er. [kap]

Dom 9:20

Om det inte är så, må då eld gå ut från Abimelek och förtära männen i Sikem och Millo, och från männen i Sikem och Millo må eld gå ut och förtära Abimelek." [kap]

Dom 9:21

Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek. [kap]

Och denne Jotam fick gömma sig för sin broder Abimelek.

Abimelek gjorde hela tiden mycket ont. Men hans dagar ändades av en kvarnsten. 
Det var en kvinna i Tebes som klättrade upp i ett torn och kastade stenen ut stenen från tornet och spräckte Abimeleks huvud.

(Dom 9: 51-53)

Men Abimelek hann ropa på sin vapendragare innan han dog eftersom han inte ville 
utstå smäleken att ha blivit dödad av en kvinna. 

Trots det kan vi ännu läsa i Guds eget levande ord att det var just det han blev. 

Birro´s stolthets mast felriktad!

Idag har vi fått veta att Marcus Birro ska konvertera till katolicismen. Han har, enligt Världen idag, tröttnat på den politiska styrningen av svenska kyrkan. Han säger vidare, enligt samma källa, att "han kan kompromissa om det mesta i sitt liv, men inte med sin tro." Han menar att tron är; "en stolt mast i hans liv som tidsandan endast är en sval bris emot.

Redan här finns flera saker att reagera på; Om Marcus Birro är så rädd för politisk styrning av religiösa ting, då undrar jag om han inte gått ur askan i elden? Är det några som har en politisk och världsomspännande agenda så är det katolska kyrkan.

Och även detta andra påstående om tron som den stolta masten i livet. Det är ju på många sätt sant, vi vet ju t.ex. att: "De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver ej rodna av blygsel" (Ps 34:6) och vi vet också att "den som berömmer sig ska berömma sig av Herren" (2 Kor 10: 17), men vi vet också att vi är frälsta endast av nåd, genom tron, Guds gåva är det. Ofta fick Paulus berömma sig av svaghet och vi  vet också att församlingens grundval inte är de stolta masternas arena.

Birro själv, säger i sin krönika i Expressen, att svenska kyrkan har blivit nästan kliniskt befriad från kristendom och att under de 14 år som gått sedan staten och kyrkan skildes åt har sekulariseringen påskyndats. Detta påpekande kan säkerligen många skriva under på! Andra som sett utvecklingen under fler årtionden, och även de mest pålästa, århundranden och mera, instämmer nog i den fortgående sekulariseringen vilken var påtaglig redan för flera hundra år sedan och som sedan ökat i omfattning och innehåll på ett sätt som ingen hade kunnat förutse oavsett var och när och vem man frågat.

Knappast hade ens en Guds egen profet kunnat frambära budskap vars innehåll vi i verkligheten ser inför våra ögon nu!

Och Birro talar sedan om andra sidor av svenska kyrkan, rädsla, svårighet med själavård, politisk styrning, och han tar även upp den begynnande och pågående förföljelsen av de som vågar tro på Guds ord sådant det står. Sedan pratar han lite mera om olika problem i kyrkan och övergår sedan i en oerhörd beundran över att påven tagit upp fallet Dawit Isaak.

"Jag tror vi kan ha svårt att inse vilken oerhörd betydelse det har i världens ögon att påven lyfter frågan om Davit Isaak."

Slutligen säger Marcus Birro överraskande på några få rader...

"Allt detta sammantaget, och min egen andliga resa de senaste åren, har nu lett mig till att det är dags att en gång för alla gå ut ur den svenska kyrkan och fullt ut konvertera till katolicismen".

Kritiken som Birro framför, delas nog av många. Men varför ta detta steg till katolicismen? Det är verkligen att gå från det ena diket till det andra. Visst har katolska kyrkan fått en karismatisk ledare, men det hindrar inte att det är samma enorma världsordning som tidigare. Samma organisatoriska religiositet. Allt är sig likt...

Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? (Pred 1:3)

Döden är på riktigt

Självmord minskar i befolkningen i stort men ökar bland ungdomarna.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/sjalvmordenblandunga/article18226777.ab

Kan sådana här trallvänliga sånger ha inverkan?

Glad melodi, trallvänlig...

Men vilket budskap!!!

En gång i tiden blev vi varnade för dolda reklamtrick i filmer och att vi skulle se upp för de små nyanserna. Den tiden verkar vara stenålder nu. Budskapen behöver inte döljas. De sjungs ut, dansas ut och lanseras som något positivt.

En annan kulturyttring som haft större och långt vidare inflytande än Säkerts svenska sång är filmerna och böckerna - Hunger games. Jag såg en av filmerna och måste erkänna att jag rycktes med i handlingen och fint skådespel. Ganska snart tystnade mina invändningar att döden förhärligades, förminskades och ingick som ett helt naturligt moment i filmen. De flesta känner väl till intrigen: att de från olika regioner ska skicka tävlade till hungerspel och sedan ska dessa tävla mot varandra på liv och död tills endast en överlevande finns kvar. Denne "segrare" (som mördat alla medtävlande) ska vara garanterad att få behålla sitt eget liv efter tävlingen, men i den här intrigen igångsätts ju ett spel som aldrig tidigare förekommit; segrarna från många årgångar tvingas ställa sig mot varandra i ett nytt hungerspel.

Och, jag vet, jag vet att detta är fiction, jag vet att sånger, filmer och böcker som förhärligar döden är "påhitt". Men de är så många just nu. De är så otroligt "inne" med döden.

Vet ungdomarna hur mycket de påverkas? Och vi som är troende, förstår vi att detta är en del i det antikristliga systemet. Döden förhärligas, värden förnekas och endast mörkret kan skänka vila.

Men vi tror på en Gud som lever. Vi tror på en Jesus som kan förändra allt och vi ber att föräldrar och vuxenvärld ska bli vakna över tidsandan som brer ut sig.

I sin stora barmhärtighet

1 Petr 1:3-4 Välsignad är vår Herre, Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse fött oss på nytt till ett levande hopp.

Ja, tänk att Jesu Kristi Fader också är vår Fader och tänk att denne i sin stora och omätliga nåd och barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp. Vi tror ju på en Gud som lever! Ingen annan Gud har begravts och stått upp från döden. Ingen annan Gud har tillbringat tid som människa bland människorna. Och denne, denne är det som fött oss på nytt till ett levande hopp. Och det är inte vilket hopp som helst. Många människor hoppas ju på olika saker och ting. Man brukar ofta säga att hoppet är det sista som överger en människa. Ibland kan hoppet slå fel och det visade sig vara förgäves, men då har hoppet ändå burit den människan under tiden den hoppades. Men det hopp som vi är födda till slår inte fel, det har en annan kvalitét. Det har ett evighetsvärde.

1 Petr 1: 6-7 Gläd er därför, om ni nu därför måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron ska visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig.

Hoppet vi är kallade till framkallar en tro som är värdefullare än guld och en dag ska den tror bli till en oerhörd och otystbar lovsång. Det blir sådan lovsång, sådan ära och sådant pris, som världen aldrig skådat och aldrig kommer att få skåda.

1 Petr 1: 8-9 Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning.

Vårt hopp har ett mål! Det handlar om själarnas frälsning. Det handlar om evigt liv. Det handlar om livet här och nu. Det handlar om Guds rike som inte är av denna världen! Det handlar om det som inte kan köpas för pengar och det handlar om det som är gott, sant, rättfärdigt och evigt.

Målet är här, målet är nu, målet är himlen, målet är Jesus!

Tänk vilken skillnad mot att rädda kroppen, eller ägodelarna, eller miljön, eller det världsliga.

Vårt hopp slår inte fel. Den vi hoppas på lever och ska aldrig dö. Den vi hoppas på är sann och god. Därför kan vi redan nu jubla, tacka och prisa HERREN.

En släkting till...

Joh 18:26 En av översteprästernas tjänare, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av, sade: "Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?"

När Petrus får den här frågan är det tredje gången han förnekar sin herre på en och samma natt. Samme Petrus som bara kort före bedyrat att han skulle ge sitt liv för Jesus. Samme Petrus som i Getsemane grep till svärd och högg örat av översteprästens tjänare Malkus. Samme Petrus som tillrättavisades av Jesus som sade: "Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?" (Joh 18:11) Och samme Petrus som gömde sig och förnekade att han kände Jesus precis i den svåraste stunden. Och samme Petrus som sedan blir upprättad till tjänst av den uppståndne Kristus.

Och den som ställde tredje frågan var alltså en släkting till Malkus, översteprästens tjänare. Den tjänare som i Getsemane förlorade örat, men även fick det satt på plats igen. Vi förstår att detta gjort intryck på tjänarna och prästerna som hade uppdraget att fängsla Herren. Örat var löst, örat blev fastsatt. Ja, säkert hade man talat om detta. "Såg ni verkligen rätt i mörkret?", "Lossnade verkligen örat?", "Ni kan inte ha sett fel?". Men tydligen hade händelsen så många vittnen och kanske var Malkus ett tillförlitligt sådant också eftersom händelsen redan så kort tid därefter omtalas som ett faktum.

Det var släktingen till Malkus, översteprästens tjänare som frågade. Han var själv en tjänare till  översteprästen, men vi får inte veta hans namn, utan han omtalas som en släkting till denne man som fick sitt öra borthugget av Petrus.

Undrar hur det lät i Malkus familj efter några år. "Har du ont i örat Malkus?", "Är det fullständigt bra?" "Hör du allt vi säger?". "Berätta en gång till..."

Ja, så kan vi fastna i minnen. Det förflutnas gräs under fötterna. Vågorna som aldrig kan klucka lika fint som när du var barn. Episoder och händelser som passerade i ett universum av tid. Och livet som hade en oändlig rymd. Nu går tiden snabbare och snabbare. Knappt har ett år gått så kommer nästa.

Men alla dessa händelser och berättelser utgör brottstycken ur våra liv. De enkla liv som Jesus gav sitt liv för. De enkla människor som han offrade sig för.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. 

Inte skall han låta din fot vackla. Inte slumrar han som bevarar dig. 

Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte.

Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen ska inte skada dig om dagen, och inte månen om natten. 

Herren ska bevara dig från allt ont, han skall bevara din själv. 

Herren skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid. 

(Ps 121)

Vanligt bröd har jag inte

1 Sam 21:4 "Vanligt bröd har jag inte", svarade prästen. "Endast heligt bröd finns - om dina män avhållit sig från kvinnor".

Jag tycker om att baka och jag tror att hembakat bröd är nyttigare än det köpta som innehåller så mycket tillsatser. När jag avslutat ett bak och får fylla upp i frysen känner jag mig rik ett tag. Det är så skönt att ha brödet där, bara en armslängd bort och lätt att tina. Men ibland tröttnar jag på mitt bröd. Ibland kommer annat emellan och så är lådan tom. Vi får äta köpebröd som jag köper hem. Och det går ju också bra, blir en variation.

Men människan behöver inte  bara bröd för sin kropp. Vi behöver också ett bröd för vår ande och för vår själ. Jesus sa att han var brödet som kommit ner från himlen för att mätta oss, och innan han kom till jorden visade Gud på att han kunde mätta människorna i öknen, med manna.

Matt 4:4 Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.

När Jesus yttrade de här orden var han i öknen. Det var innan han ingått i sin tjänst och han prövades svårt av Satan. Jesus blev hungrig, efter det att han fastat 40 dagar och 40 nätter, och frestaren kom till honom och sa att om han var Guds son så skulle han befalla stenarna att bli bröd. Men svaret som frestaren fick kan du läsa ovan.

Ordet som utgår från Guds mun mättar och Jesus är det Ordet.

Joh 1:14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.

Jesus själv är Ordet och han bodde mitt bland oss, men inte nog med det, han har också lovat att där två eller tre är församlade i hans namn, där är han mitt ibland dem (oss). (Matt 18:20)

Luk 22:19 Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min kropp som utges för er. Gör detta till ett minne av mig."

På ett annat ställe säger han...

Joh 6:33 Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.

Så för att återvända till min vardagliga början. Om brödbaket och att lådan ibland blir tom. Det är inte så farligt om frysen blir tom. Det är inte så viktigt att allt bröd är hembakat. Det som är viktigt är att vi tar emot brödet som kommer från himlen och som ger världen liv och att vi ger det livet vidare till andra.

Och när prästen svarade David (och hans män, som var hungriga), "vanligt bröd har jag inte, bara heligt bröd", så kan det bli en hälsning till oss. Låt inte det världsliga hindra dig från umgänge. Ge ut det heliga brödet som räddar liv. I vår Herre Jesu Kristi Namn.

Uppströms eller nedströms

Frid vänner, jag har inte glömt min blogg, men har på Herrens uppmaning varit tyst en period och kanske blir det ännu en tid. Men idag vill jag skriva några ord som blev så levande för mig när jag satt i bön. Tankarna är säkerligen vare sig unika eller nya, men däremot är jag övertygad om att de är goda och värda att dela.

Ibland händer det sig för mig i livet att jag upptäcker att jag glidit iväg. Det har skett så omärkligt att jag knappast märkt rörelsen. Inte så mycket att jag lämnat min tro, inte så mycket att jag slutat be, inte så mycket att jag slutat tacka, men så mycket att fästen och heliga värderingar börjat solkas. Och när man vaknar till efter en sådan period förstår man inte riktigt hur det kunde hända.

Men låt mig illustrera med den enkla bild jag fick i bönen. Jag fick se en flod och på floden speglade sig solen på ett ljuvligt sätt. Bilden var så ljuvlig och så underbar att jag upplevde mig ligga på en flotte och där fick jag njuta av välbehag under det att strömmen förde mig framåt.

Så lätt är det! Så osynligt sker det! Mitt i det underbara, mitt i livet, kan vi glida iväg.

Och låter vi det fortgå så vet ju var och en att alla strömmar slutar i det stora öppna havet, där inget land kan skönjas. Där sikten, färdriktningen och tryggheten blir avlägsen.

Men sedan fick jag se en annan bild. En person som strävade sig motströms. Solen sken även i denna bild men vandraren kunde inte njuta av solen på samma sätt som i den andra bilden. Här vidtog långa sträckor av gång. Steniga partier och även partier där vandraren fick ge sig in i oländig skogsterräng utan vare sig gångvägar eller andra riktmärken än den avsmalnande älven uppströms. Jag fick se att vägen lände uppåt och att vandraren fick tilltalet - "Sök dig uppåt, sök dig en bäckfåra likt Elia".

Om detta står att läsa i 1 Kung kap 17. Och nyligen hörde jag en utläggning om detta där talaren, Samuel Hafsahl, Pilgrimsfolket, menade att Elia måste ha reagerat med förvåning, när han fick tilltalet att bege sig till den bäcken Kerit, där han skulle befinna sig en längre tid. Tilltalet från Herren kom nämligen i en tid när Elia kunde ha förväntat sig andra saker. Han hade nämligen alldeles nyligen framburit ett så viktigt budskap till landets konung Ahab, som hade överträffat alla de andra onda kungarna i ondska, och bara gjort vad som var ont i Herrens ögon.

1 Kung 17:1 Tisbiten Elia, som tidigare uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: "Så sant HERREN Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det. "

Och Herren talade till honom omedelbart efter detta om att bege sig till bäcken Kerit, och där skulle han motta föda av korparna. Det måste ha känts märkligt för Elia. Korparna betraktades inte som särskilt rena djur och stället där han skulle uppehålla sig var väl heller inte särdeles tilltalande. Men han var där Herren ville att han skulle vara.

Slutsatsen av denna lilla text är inte att var och en av oss ska söka sig en bäckfåra, utan slutsatsen är att vi måste hålla oss vakna! Vi får inte slumra till och glida iväg. Vi måste vara vakande och bedjande och göra det som Herren vill att vi ska göra i den här sena tiden.

Gud välsigne oss alla!