Idag har vi fått veta att Marcus Birro ska konvertera till katolicismen. Han har, enligt Världen idag, tröttnat på den politiska styrningen av svenska kyrkan. Han säger vidare, enligt samma källa, att "han kan kompromissa om det mesta i sitt liv, men inte med sin tro." Han menar att tron är; "en stolt mast i hans liv som tidsandan endast är en sval bris emot.
Redan här finns flera saker att reagera på; Om Marcus Birro är så rädd för politisk styrning av religiösa ting, då undrar jag om han inte gått ur askan i elden? Är det några som har en politisk och världsomspännande agenda så är det katolska kyrkan.
Och även detta andra påstående om tron som den stolta masten i livet. Det är ju på många sätt sant, vi vet ju t.ex. att: "De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver ej rodna av blygsel" (Ps 34:6) och vi vet också att "den som berömmer sig ska berömma sig av Herren" (2 Kor 10: 17), men vi vet också att vi är frälsta endast av nåd, genom tron, Guds gåva är det. Ofta fick Paulus berömma sig av svaghet och vi vet också att församlingens grundval inte är de stolta masternas arena.
Birro själv, säger i sin krönika i Expressen, att svenska kyrkan har blivit nästan kliniskt befriad från kristendom och att under de 14 år som gått sedan staten och kyrkan skildes åt har sekulariseringen påskyndats. Detta påpekande kan säkerligen många skriva under på! Andra som sett utvecklingen under fler årtionden, och även de mest pålästa, århundranden och mera, instämmer nog i den fortgående sekulariseringen vilken var påtaglig redan för flera hundra år sedan och som sedan ökat i omfattning och innehåll på ett sätt som ingen hade kunnat förutse oavsett var och när och vem man frågat.
Knappast hade ens en Guds egen profet kunnat frambära budskap vars innehåll vi i verkligheten ser inför våra ögon nu!
Och Birro talar sedan om andra sidor av svenska kyrkan, rädsla, svårighet med själavård, politisk styrning, och han tar även upp den begynnande och pågående förföljelsen av de som vågar tro på Guds ord sådant det står. Sedan pratar han lite mera om olika problem i kyrkan och övergår sedan i en oerhörd beundran över att påven tagit upp fallet Dawit Isaak.
"Jag tror vi kan ha svårt att inse vilken oerhörd betydelse det har i världens ögon att påven lyfter frågan om Davit Isaak."
Slutligen säger Marcus Birro överraskande på några få rader...
"Allt detta sammantaget, och min egen andliga resa de senaste åren, har nu lett mig till att det är dags att en gång för alla gå ut ur den svenska kyrkan och fullt ut konvertera till katolicismen".
Kritiken som Birro framför, delas nog av många. Men varför ta detta steg till katolicismen? Det är verkligen att gå från det ena diket till det andra. Visst har katolska kyrkan fått en karismatisk ledare, men det hindrar inte att det är samma enorma världsordning som tidigare. Samma organisatoriska religiositet. Allt är sig likt...
Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? (Pred 1:3)
Hej!
SvaraRaderaSom färsk konvertit till katolska kyrkan till mångt och mycket av samma anledningar som Birro tar jag mig friheten att förtydliga lite snabbt ett par saker som du tycks ha missförstått. Jag är också oerhört kritisk till den politiska styrningen och det som menas med det är att kyrkofullmäktige (det högsta beslutande organet i svk) består av politiker från etablerade politiska partier. De (och inte teologer som biskoparna) har makten att förändra teologiska ståndpunkter efter sin ideologi och politiska agenda. Du säger att katolska kyrkan är politisk men inte på ett teologiskt plan (antar att du menar att många katoliker också är väldigt politiska, men det är inte samma sak).
Vidare undrar du varför han tar steget till just katolicismen. Det borde väl vara det naturligaste steget för någon som lämnar svk? Man återförenas med den ursprungliga moderskyrkan,gudstjänsterna är (till skillnad från frikyrkliga gudstjänster) i princip likadana med till stor del samma liturgi, ordning, och psalmer.
Att katolska kyrkan är ett dike verkar vara en subjektiv åsikt.
Tack ändå för intressanta tankar.
Välsigne dig
David
Käre David!
RaderaVad gäller direkt/indirekt styrning av verksamhet/eller/teologi, så skiljer sig kyrkorna åt så som du säger. Men katolska kyrkan har en oerhört stor egen värdslig (=politisk, ekonomisk) makt som gör att den makt/erkännande som SvK tvingas tigga om, den har de redan. Dessutom kan vi se i katolska kyrkans historia hur teologin användes av denna organisation. Så många århundraden som man höll människor i mörker. De fick inte ens tillgång till Guds ord!! Och sedan alla dessa människofunder, sakrament, liturgier, rökelser, villoläror om frälsning efter döden och tillbedjan av helgon. OM man lämnar SvK finns många vågar att välja på, katolska kyrkan är väl inte alls på något sätt ett naturligt steg. Många lämnar av sekulära orsaker, de vill leva helt i världen. Andra lämnar av etiska, teologiska orsaker, de vill leva så som Ordet lär. Och då vidtar naturligtvis ett letande. Idag ser vi framför våra ögon det ordet fullbordas, att ORDET skulle bli sällsynt, och många skulle leta efter det utan att finna det, men de som finner en plats där man ännu läser bibeln, tillbeder Herren, delar bröd och vin, samt har syskongemenskap, den personen är rik. Inom katolska kyrkan kan du säkerligen finna dessa punkter i sakramenten. Men lyssna på Stig Andreassons undervisning på sidan Aletheia som lades ut för ett par år sedan. Läs också hans böcker. Sedan kan du ta en fundering över ekumeniken och de världsliga anspråken. Världsbanken och politiken. Betänk också att "rötterna" som du hänvisar till uppstod på 300-talet och hade föga med den ursprungliga apostoliska församlingen att göra. Rötterna finns i Ordet och i apostlarnas undervisning.