Uppströms eller nedströms

Frid vänner, jag har inte glömt min blogg, men har på Herrens uppmaning varit tyst en period och kanske blir det ännu en tid. Men idag vill jag skriva några ord som blev så levande för mig när jag satt i bön. Tankarna är säkerligen vare sig unika eller nya, men däremot är jag övertygad om att de är goda och värda att dela.

Ibland händer det sig för mig i livet att jag upptäcker att jag glidit iväg. Det har skett så omärkligt att jag knappast märkt rörelsen. Inte så mycket att jag lämnat min tro, inte så mycket att jag slutat be, inte så mycket att jag slutat tacka, men så mycket att fästen och heliga värderingar börjat solkas. Och när man vaknar till efter en sådan period förstår man inte riktigt hur det kunde hända.

Men låt mig illustrera med den enkla bild jag fick i bönen. Jag fick se en flod och på floden speglade sig solen på ett ljuvligt sätt. Bilden var så ljuvlig och så underbar att jag upplevde mig ligga på en flotte och där fick jag njuta av välbehag under det att strömmen förde mig framåt.

Så lätt är det! Så osynligt sker det! Mitt i det underbara, mitt i livet, kan vi glida iväg.

Och låter vi det fortgå så vet ju var och en att alla strömmar slutar i det stora öppna havet, där inget land kan skönjas. Där sikten, färdriktningen och tryggheten blir avlägsen.

Men sedan fick jag se en annan bild. En person som strävade sig motströms. Solen sken även i denna bild men vandraren kunde inte njuta av solen på samma sätt som i den andra bilden. Här vidtog långa sträckor av gång. Steniga partier och även partier där vandraren fick ge sig in i oländig skogsterräng utan vare sig gångvägar eller andra riktmärken än den avsmalnande älven uppströms. Jag fick se att vägen lände uppåt och att vandraren fick tilltalet - "Sök dig uppåt, sök dig en bäckfåra likt Elia".

Om detta står att läsa i 1 Kung kap 17. Och nyligen hörde jag en utläggning om detta där talaren, Samuel Hafsahl, Pilgrimsfolket, menade att Elia måste ha reagerat med förvåning, när han fick tilltalet att bege sig till den bäcken Kerit, där han skulle befinna sig en längre tid. Tilltalet från Herren kom nämligen i en tid när Elia kunde ha förväntat sig andra saker. Han hade nämligen alldeles nyligen framburit ett så viktigt budskap till landets konung Ahab, som hade överträffat alla de andra onda kungarna i ondska, och bara gjort vad som var ont i Herrens ögon.

1 Kung 17:1 Tisbiten Elia, som tidigare uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: "Så sant HERREN Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det. "

Och Herren talade till honom omedelbart efter detta om att bege sig till bäcken Kerit, och där skulle han motta föda av korparna. Det måste ha känts märkligt för Elia. Korparna betraktades inte som särskilt rena djur och stället där han skulle uppehålla sig var väl heller inte särdeles tilltalande. Men han var där Herren ville att han skulle vara.

Slutsatsen av denna lilla text är inte att var och en av oss ska söka sig en bäckfåra, utan slutsatsen är att vi måste hålla oss vakna! Vi får inte slumra till och glida iväg. Vi måste vara vakande och bedjande och göra det som Herren vill att vi ska göra i den här sena tiden.

Gud välsigne oss alla!