Kära Guldkalv!
Jag upplever att jag måste sända dig några rader så att du förstår varför jag inte längre ägnar dig någon uppmärksamhet.
Jag förstår till fullo att du är sårad. Du som givit så många löften och utfästelser. Ingen kunde heller ha mer glans än du. Så ädel och dyrbar! Värdefull på allt sätt.
Men du förstår mig kanske bättre om jag säger att jag tillhör en annan. Han föddes i ett stall och fick lida mycket smälek och förföljelse. Han samlade skaror som du, eftersom han talade med makt och auktoritet och det var liv i hans ord.
Honom tillhör jag.
onsdag 16 juli 2014
lördag 12 juli 2014
Hetiten Uria´s moral
Många gånger har du säkert hört berättelsen om David och Batseba. Hur David föll svårt och förförde Batseba medan hon ännu var gift med en annan man och sedan sände den mannen rakt in i döden för att han själv ville äga Batseba. Du har säkerligen även hört om detta, Davids synd, avslöjandet och sonandet av synden, och Guds stora barmhärtighet och upprättelse av David. Allt detta har du säkert hört. Men har du någonsin tänkt på händelseförloppet ur Uria´s synvinkel?
Hetiten Uria, denne stridsman vars hustru hans konung David förfört medan han var borta.
Det vi vet är att Batseba blivit havande efter sin natt med David, och att hon då sände bud till honom med det beskedet. Däremot vet vi ingenting om vem som var budbärare, vi vet heller ingenting om hur känt Batsebas nattliga besök hos David var bland tjänarna och vi sannerligen ännu mindre om något rykte eller ord nått Uria´s öron om vad som hade hänt under hans frånvaro. Men utifrån kontexten kan vi dra den slutsatsen att David och Batsebas synd inte var känd bland tjänarna och folket vid den här tidpunkten. Det kan vi sluta oss till utifrån det faktum att Davids plan med att kalla hem Uria från stridsfältet var att se till att han gick in till sin hustru och då skulle barnet som väntades anses vara Uria´s. David försökte överskyla sin synd.
David bjöd honom hem till sig och samtalade med honom om kriget och han sade till honom att tvätta sina fötter och gå hem. Han sände honom också en gåva. (2 Sam 11:8) Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.
Med den här handlingen vill Uria visa trohet till sitt uppdrag, att tjäna på fältet.
Han blir också kallad till David igen och David frågar honom om varför han inte gått hem till sitt hus, varpå Uria svarade:
"Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." (2 Sam 11:11)
Då sa David till honom att han skulle få fara tillbaka (till fältet) om han bara stannade i Jerusalem i två dagar. Sedan försökte David med att bjuda hem honom och låta honom äta och dricka så att han blev drucken, men också den gången gick han och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. (2 Sam 11:13)
Och när David ser att han inte kan överskyla sin synd på det här sättet går han ytterligare ett steg och sänder nu ett brev till Joab där han uppmanar honom att ställa Uria allra längst fram i ledet, där striden är som häftigast. (2 Sam 11:14-15)
När jag läser om Uria´s trohet mot sin överordnade och mot sitt uppdrag häpnar jag. Idag tar alla för givet att de kan gå hem till sitt eget hus på kvällen, eller direkt efter en resa. Vi tar också för givet att när klockan har kommit till ett visst klockslag är vår arbetsdag slut, då kan vi gå hem till vårt eget hus, vårt liv, vår fritid. Ingen ser detta som någonting konstigt. Konstigare vore det om vi mötte den här troheten idag, eller hängivenheten! Jag lämnar inte mitt uppdrag Herre, förrän jag ser att den här situationen är löst! Ja, vi har nog svårt att ens tänka oss in i situationen. Ändå är det ett sådant åtagande vi gör när vi ber Jesus bli vår Herre. Då äger han vår tid och vårt liv. Vi kan inte längre ställa vår kropp, vår tid och våra gåvor till syndens tjänst.
Att Uria handlade som han gjorde trots att det var hans kung som uppmanade honom att gå hem är anmärkningsvärt. Här krockar sannerligen moral, etik och rangordningar med varandra. Davids ord vägde ju tyngre än Joabs. Ändå kunde Uria inte förmå sig till att lyda David på den här punkten. Det skulle ha kränkt hans herre Joab, det skulle ha kränkt honom själv som soldat och det skulle ha kränkt hans kamrater. Han tog inte emot den gräddfil som David erbjöd. En genväg som inte skulle ha fört något gott med sig.
Bön: Herre lär mig, och lär oss, trohet till dig. Att inte acceptera och ta emot genvägar som inte kommer från dig. Herre lär oss strida inom de ramar som du har tilldelat oss var och en. Och lär oss lyda bara dig.
Hetiten Uria, denne stridsman vars hustru hans konung David förfört medan han var borta.
Det vi vet är att Batseba blivit havande efter sin natt med David, och att hon då sände bud till honom med det beskedet. Däremot vet vi ingenting om vem som var budbärare, vi vet heller ingenting om hur känt Batsebas nattliga besök hos David var bland tjänarna och vi sannerligen ännu mindre om något rykte eller ord nått Uria´s öron om vad som hade hänt under hans frånvaro. Men utifrån kontexten kan vi dra den slutsatsen att David och Batsebas synd inte var känd bland tjänarna och folket vid den här tidpunkten. Det kan vi sluta oss till utifrån det faktum att Davids plan med att kalla hem Uria från stridsfältet var att se till att han gick in till sin hustru och då skulle barnet som väntades anses vara Uria´s. David försökte överskyla sin synd.
David bjöd honom hem till sig och samtalade med honom om kriget och han sade till honom att tvätta sina fötter och gå hem. Han sände honom också en gåva. (2 Sam 11:8) Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.
Med den här handlingen vill Uria visa trohet till sitt uppdrag, att tjäna på fältet.
Han blir också kallad till David igen och David frågar honom om varför han inte gått hem till sitt hus, varpå Uria svarade:
"Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." (2 Sam 11:11)
Då sa David till honom att han skulle få fara tillbaka (till fältet) om han bara stannade i Jerusalem i två dagar. Sedan försökte David med att bjuda hem honom och låta honom äta och dricka så att han blev drucken, men också den gången gick han och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. (2 Sam 11:13)
Och när David ser att han inte kan överskyla sin synd på det här sättet går han ytterligare ett steg och sänder nu ett brev till Joab där han uppmanar honom att ställa Uria allra längst fram i ledet, där striden är som häftigast. (2 Sam 11:14-15)
När jag läser om Uria´s trohet mot sin överordnade och mot sitt uppdrag häpnar jag. Idag tar alla för givet att de kan gå hem till sitt eget hus på kvällen, eller direkt efter en resa. Vi tar också för givet att när klockan har kommit till ett visst klockslag är vår arbetsdag slut, då kan vi gå hem till vårt eget hus, vårt liv, vår fritid. Ingen ser detta som någonting konstigt. Konstigare vore det om vi mötte den här troheten idag, eller hängivenheten! Jag lämnar inte mitt uppdrag Herre, förrän jag ser att den här situationen är löst! Ja, vi har nog svårt att ens tänka oss in i situationen. Ändå är det ett sådant åtagande vi gör när vi ber Jesus bli vår Herre. Då äger han vår tid och vårt liv. Vi kan inte längre ställa vår kropp, vår tid och våra gåvor till syndens tjänst.
Att Uria handlade som han gjorde trots att det var hans kung som uppmanade honom att gå hem är anmärkningsvärt. Här krockar sannerligen moral, etik och rangordningar med varandra. Davids ord vägde ju tyngre än Joabs. Ändå kunde Uria inte förmå sig till att lyda David på den här punkten. Det skulle ha kränkt hans herre Joab, det skulle ha kränkt honom själv som soldat och det skulle ha kränkt hans kamrater. Han tog inte emot den gräddfil som David erbjöd. En genväg som inte skulle ha fört något gott med sig.
Bön: Herre lär mig, och lär oss, trohet till dig. Att inte acceptera och ta emot genvägar som inte kommer från dig. Herre lär oss strida inom de ramar som du har tilldelat oss var och en. Och lär oss lyda bara dig.
torsdag 10 juli 2014
Vem dödade Abimelek?
Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, alla stadens medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. [kap]
Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna upp den, [kap]
Han ropade genast på sin vapendragare och sade till honom: "Drag ut ditt svärd och döda mig, så att man inte kan säga om mig: En kvinna dödade honom." Då genomborrade hans tjänare honom, och han dog. [kap]
Om det inte är så, må då eld gå ut från Abimelek och förtära männen i Sikem och Millo, och från männen i Sikem och Millo må eld gå ut och förtära Abimelek." [kap]
Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek. [kap]
onsdag 9 juli 2014
Birro´s stolthets mast felriktad!
Idag har vi fått veta att Marcus Birro ska konvertera till katolicismen. Han har, enligt Världen idag, tröttnat på den politiska styrningen av svenska kyrkan. Han säger vidare, enligt samma källa, att "han kan kompromissa om det mesta i sitt liv, men inte med sin tro." Han menar att tron är; "en stolt mast i hans liv som tidsandan endast är en sval bris emot.
Redan här finns flera saker att reagera på; Om Marcus Birro är så rädd för politisk styrning av religiösa ting, då undrar jag om han inte gått ur askan i elden? Är det några som har en politisk och världsomspännande agenda så är det katolska kyrkan.
Och även detta andra påstående om tron som den stolta masten i livet. Det är ju på många sätt sant, vi vet ju t.ex. att: "De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver ej rodna av blygsel" (Ps 34:6) och vi vet också att "den som berömmer sig ska berömma sig av Herren" (2 Kor 10: 17), men vi vet också att vi är frälsta endast av nåd, genom tron, Guds gåva är det. Ofta fick Paulus berömma sig av svaghet och vi vet också att församlingens grundval inte är de stolta masternas arena.
Birro själv, säger i sin krönika i Expressen, att svenska kyrkan har blivit nästan kliniskt befriad från kristendom och att under de 14 år som gått sedan staten och kyrkan skildes åt har sekulariseringen påskyndats. Detta påpekande kan säkerligen många skriva under på! Andra som sett utvecklingen under fler årtionden, och även de mest pålästa, århundranden och mera, instämmer nog i den fortgående sekulariseringen vilken var påtaglig redan för flera hundra år sedan och som sedan ökat i omfattning och innehåll på ett sätt som ingen hade kunnat förutse oavsett var och när och vem man frågat.
Knappast hade ens en Guds egen profet kunnat frambära budskap vars innehåll vi i verkligheten ser inför våra ögon nu!
Och Birro talar sedan om andra sidor av svenska kyrkan, rädsla, svårighet med själavård, politisk styrning, och han tar även upp den begynnande och pågående förföljelsen av de som vågar tro på Guds ord sådant det står. Sedan pratar han lite mera om olika problem i kyrkan och övergår sedan i en oerhörd beundran över att påven tagit upp fallet Dawit Isaak.
"Jag tror vi kan ha svårt att inse vilken oerhörd betydelse det har i världens ögon att påven lyfter frågan om Davit Isaak."
Slutligen säger Marcus Birro överraskande på några få rader...
"Allt detta sammantaget, och min egen andliga resa de senaste åren, har nu lett mig till att det är dags att en gång för alla gå ut ur den svenska kyrkan och fullt ut konvertera till katolicismen".
Kritiken som Birro framför, delas nog av många. Men varför ta detta steg till katolicismen? Det är verkligen att gå från det ena diket till det andra. Visst har katolska kyrkan fått en karismatisk ledare, men det hindrar inte att det är samma enorma världsordning som tidigare. Samma organisatoriska religiositet. Allt är sig likt...
Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? (Pred 1:3)
Redan här finns flera saker att reagera på; Om Marcus Birro är så rädd för politisk styrning av religiösa ting, då undrar jag om han inte gått ur askan i elden? Är det några som har en politisk och världsomspännande agenda så är det katolska kyrkan.
Och även detta andra påstående om tron som den stolta masten i livet. Det är ju på många sätt sant, vi vet ju t.ex. att: "De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver ej rodna av blygsel" (Ps 34:6) och vi vet också att "den som berömmer sig ska berömma sig av Herren" (2 Kor 10: 17), men vi vet också att vi är frälsta endast av nåd, genom tron, Guds gåva är det. Ofta fick Paulus berömma sig av svaghet och vi vet också att församlingens grundval inte är de stolta masternas arena.
Birro själv, säger i sin krönika i Expressen, att svenska kyrkan har blivit nästan kliniskt befriad från kristendom och att under de 14 år som gått sedan staten och kyrkan skildes åt har sekulariseringen påskyndats. Detta påpekande kan säkerligen många skriva under på! Andra som sett utvecklingen under fler årtionden, och även de mest pålästa, århundranden och mera, instämmer nog i den fortgående sekulariseringen vilken var påtaglig redan för flera hundra år sedan och som sedan ökat i omfattning och innehåll på ett sätt som ingen hade kunnat förutse oavsett var och när och vem man frågat.
Knappast hade ens en Guds egen profet kunnat frambära budskap vars innehåll vi i verkligheten ser inför våra ögon nu!
Och Birro talar sedan om andra sidor av svenska kyrkan, rädsla, svårighet med själavård, politisk styrning, och han tar även upp den begynnande och pågående förföljelsen av de som vågar tro på Guds ord sådant det står. Sedan pratar han lite mera om olika problem i kyrkan och övergår sedan i en oerhörd beundran över att påven tagit upp fallet Dawit Isaak.
"Jag tror vi kan ha svårt att inse vilken oerhörd betydelse det har i världens ögon att påven lyfter frågan om Davit Isaak."
Slutligen säger Marcus Birro överraskande på några få rader...
"Allt detta sammantaget, och min egen andliga resa de senaste åren, har nu lett mig till att det är dags att en gång för alla gå ut ur den svenska kyrkan och fullt ut konvertera till katolicismen".
Kritiken som Birro framför, delas nog av många. Men varför ta detta steg till katolicismen? Det är verkligen att gå från det ena diket till det andra. Visst har katolska kyrkan fått en karismatisk ledare, men det hindrar inte att det är samma enorma världsordning som tidigare. Samma organisatoriska religiositet. Allt är sig likt...
Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? (Pred 1:3)
torsdag 3 juli 2014
Döden är på riktigt
Självmord minskar i befolkningen i stort men ökar bland ungdomarna.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/sjalvmordenblandunga/article18226777.ab
Kan sådana här trallvänliga sånger ha inverkan?
Glad melodi, trallvänlig...
Men vilket budskap!!!
En gång i tiden blev vi varnade för dolda reklamtrick i filmer och att vi skulle se upp för de små nyanserna. Den tiden verkar vara stenålder nu. Budskapen behöver inte döljas. De sjungs ut, dansas ut och lanseras som något positivt.
En annan kulturyttring som haft större och långt vidare inflytande än Säkerts svenska sång är filmerna och böckerna - Hunger games. Jag såg en av filmerna och måste erkänna att jag rycktes med i handlingen och fint skådespel. Ganska snart tystnade mina invändningar att döden förhärligades, förminskades och ingick som ett helt naturligt moment i filmen. De flesta känner väl till intrigen: att de från olika regioner ska skicka tävlade till hungerspel och sedan ska dessa tävla mot varandra på liv och död tills endast en överlevande finns kvar. Denne "segrare" (som mördat alla medtävlande) ska vara garanterad att få behålla sitt eget liv efter tävlingen, men i den här intrigen igångsätts ju ett spel som aldrig tidigare förekommit; segrarna från många årgångar tvingas ställa sig mot varandra i ett nytt hungerspel.
Och, jag vet, jag vet att detta är fiction, jag vet att sånger, filmer och böcker som förhärligar döden är "påhitt". Men de är så många just nu. De är så otroligt "inne" med döden.
Vet ungdomarna hur mycket de påverkas? Och vi som är troende, förstår vi att detta är en del i det antikristliga systemet. Döden förhärligas, värden förnekas och endast mörkret kan skänka vila.
Men vi tror på en Gud som lever. Vi tror på en Jesus som kan förändra allt och vi ber att föräldrar och vuxenvärld ska bli vakna över tidsandan som brer ut sig.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/sjalvmordenblandunga/article18226777.ab
Kan sådana här trallvänliga sånger ha inverkan?
Glad melodi, trallvänlig...
Men vilket budskap!!!
En gång i tiden blev vi varnade för dolda reklamtrick i filmer och att vi skulle se upp för de små nyanserna. Den tiden verkar vara stenålder nu. Budskapen behöver inte döljas. De sjungs ut, dansas ut och lanseras som något positivt.
En annan kulturyttring som haft större och långt vidare inflytande än Säkerts svenska sång är filmerna och böckerna - Hunger games. Jag såg en av filmerna och måste erkänna att jag rycktes med i handlingen och fint skådespel. Ganska snart tystnade mina invändningar att döden förhärligades, förminskades och ingick som ett helt naturligt moment i filmen. De flesta känner väl till intrigen: att de från olika regioner ska skicka tävlade till hungerspel och sedan ska dessa tävla mot varandra på liv och död tills endast en överlevande finns kvar. Denne "segrare" (som mördat alla medtävlande) ska vara garanterad att få behålla sitt eget liv efter tävlingen, men i den här intrigen igångsätts ju ett spel som aldrig tidigare förekommit; segrarna från många årgångar tvingas ställa sig mot varandra i ett nytt hungerspel.
Och, jag vet, jag vet att detta är fiction, jag vet att sånger, filmer och böcker som förhärligar döden är "påhitt". Men de är så många just nu. De är så otroligt "inne" med döden.
Vet ungdomarna hur mycket de påverkas? Och vi som är troende, förstår vi att detta är en del i det antikristliga systemet. Döden förhärligas, värden förnekas och endast mörkret kan skänka vila.
Men vi tror på en Gud som lever. Vi tror på en Jesus som kan förändra allt och vi ber att föräldrar och vuxenvärld ska bli vakna över tidsandan som brer ut sig.
I sin stora barmhärtighet
1 Petr 1:3-4 Välsignad är vår Herre, Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse fött oss på nytt till ett levande hopp.
Ja, tänk att Jesu Kristi Fader också är vår Fader och tänk att denne i sin stora och omätliga nåd och barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp. Vi tror ju på en Gud som lever! Ingen annan Gud har begravts och stått upp från döden. Ingen annan Gud har tillbringat tid som människa bland människorna. Och denne, denne är det som fött oss på nytt till ett levande hopp. Och det är inte vilket hopp som helst. Många människor hoppas ju på olika saker och ting. Man brukar ofta säga att hoppet är det sista som överger en människa. Ibland kan hoppet slå fel och det visade sig vara förgäves, men då har hoppet ändå burit den människan under tiden den hoppades. Men det hopp som vi är födda till slår inte fel, det har en annan kvalitét. Det har ett evighetsvärde.
1 Petr 1: 6-7 Gläd er därför, om ni nu därför måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron ska visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig.
Hoppet vi är kallade till framkallar en tro som är värdefullare än guld och en dag ska den tror bli till en oerhörd och otystbar lovsång. Det blir sådan lovsång, sådan ära och sådant pris, som världen aldrig skådat och aldrig kommer att få skåda.
1 Petr 1: 8-9 Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning.
Vårt hopp har ett mål! Det handlar om själarnas frälsning. Det handlar om evigt liv. Det handlar om livet här och nu. Det handlar om Guds rike som inte är av denna världen! Det handlar om det som inte kan köpas för pengar och det handlar om det som är gott, sant, rättfärdigt och evigt.
Målet är här, målet är nu, målet är himlen, målet är Jesus!
Tänk vilken skillnad mot att rädda kroppen, eller ägodelarna, eller miljön, eller det världsliga.
Vårt hopp slår inte fel. Den vi hoppas på lever och ska aldrig dö. Den vi hoppas på är sann och god. Därför kan vi redan nu jubla, tacka och prisa HERREN.
Ja, tänk att Jesu Kristi Fader också är vår Fader och tänk att denne i sin stora och omätliga nåd och barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp. Vi tror ju på en Gud som lever! Ingen annan Gud har begravts och stått upp från döden. Ingen annan Gud har tillbringat tid som människa bland människorna. Och denne, denne är det som fött oss på nytt till ett levande hopp. Och det är inte vilket hopp som helst. Många människor hoppas ju på olika saker och ting. Man brukar ofta säga att hoppet är det sista som överger en människa. Ibland kan hoppet slå fel och det visade sig vara förgäves, men då har hoppet ändå burit den människan under tiden den hoppades. Men det hopp som vi är födda till slår inte fel, det har en annan kvalitét. Det har ett evighetsvärde.
1 Petr 1: 6-7 Gläd er därför, om ni nu därför måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron ska visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig.
Hoppet vi är kallade till framkallar en tro som är värdefullare än guld och en dag ska den tror bli till en oerhörd och otystbar lovsång. Det blir sådan lovsång, sådan ära och sådant pris, som världen aldrig skådat och aldrig kommer att få skåda.
1 Petr 1: 8-9 Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning.
Vårt hopp har ett mål! Det handlar om själarnas frälsning. Det handlar om evigt liv. Det handlar om livet här och nu. Det handlar om Guds rike som inte är av denna världen! Det handlar om det som inte kan köpas för pengar och det handlar om det som är gott, sant, rättfärdigt och evigt.
Målet är här, målet är nu, målet är himlen, målet är Jesus!
Tänk vilken skillnad mot att rädda kroppen, eller ägodelarna, eller miljön, eller det världsliga.
Vårt hopp slår inte fel. Den vi hoppas på lever och ska aldrig dö. Den vi hoppas på är sann och god. Därför kan vi redan nu jubla, tacka och prisa HERREN.
torsdag 22 maj 2014
En släkting till...
Joh 18:26 En av översteprästernas tjänare, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av, sade: "Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?"
När Petrus får den här frågan är det tredje gången han förnekar sin herre på en och samma natt. Samme Petrus som bara kort före bedyrat att han skulle ge sitt liv för Jesus. Samme Petrus som i Getsemane grep till svärd och högg örat av översteprästens tjänare Malkus. Samme Petrus som tillrättavisades av Jesus som sade: "Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?" (Joh 18:11) Och samme Petrus som gömde sig och förnekade att han kände Jesus precis i den svåraste stunden. Och samme Petrus som sedan blir upprättad till tjänst av den uppståndne Kristus.
Och den som ställde tredje frågan var alltså en släkting till Malkus, översteprästens tjänare. Den tjänare som i Getsemane förlorade örat, men även fick det satt på plats igen. Vi förstår att detta gjort intryck på tjänarna och prästerna som hade uppdraget att fängsla Herren. Örat var löst, örat blev fastsatt. Ja, säkert hade man talat om detta. "Såg ni verkligen rätt i mörkret?", "Lossnade verkligen örat?", "Ni kan inte ha sett fel?". Men tydligen hade händelsen så många vittnen och kanske var Malkus ett tillförlitligt sådant också eftersom händelsen redan så kort tid därefter omtalas som ett faktum.
Det var släktingen till Malkus, översteprästens tjänare som frågade. Han var själv en tjänare till översteprästen, men vi får inte veta hans namn, utan han omtalas som en släkting till denne man som fick sitt öra borthugget av Petrus.
Undrar hur det lät i Malkus familj efter några år. "Har du ont i örat Malkus?", "Är det fullständigt bra?" "Hör du allt vi säger?". "Berätta en gång till..."
Ja, så kan vi fastna i minnen. Det förflutnas gräs under fötterna. Vågorna som aldrig kan klucka lika fint som när du var barn. Episoder och händelser som passerade i ett universum av tid. Och livet som hade en oändlig rymd. Nu går tiden snabbare och snabbare. Knappt har ett år gått så kommer nästa.
Men alla dessa händelser och berättelser utgör brottstycken ur våra liv. De enkla liv som Jesus gav sitt liv för. De enkla människor som han offrade sig för.
Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.
Inte skall han låta din fot vackla. Inte slumrar han som bevarar dig.
Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte.
Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen ska inte skada dig om dagen, och inte månen om natten.
Herren ska bevara dig från allt ont, han skall bevara din själv.
Herren skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid.
(Ps 121)
När Petrus får den här frågan är det tredje gången han förnekar sin herre på en och samma natt. Samme Petrus som bara kort före bedyrat att han skulle ge sitt liv för Jesus. Samme Petrus som i Getsemane grep till svärd och högg örat av översteprästens tjänare Malkus. Samme Petrus som tillrättavisades av Jesus som sade: "Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?" (Joh 18:11) Och samme Petrus som gömde sig och förnekade att han kände Jesus precis i den svåraste stunden. Och samme Petrus som sedan blir upprättad till tjänst av den uppståndne Kristus.
Och den som ställde tredje frågan var alltså en släkting till Malkus, översteprästens tjänare. Den tjänare som i Getsemane förlorade örat, men även fick det satt på plats igen. Vi förstår att detta gjort intryck på tjänarna och prästerna som hade uppdraget att fängsla Herren. Örat var löst, örat blev fastsatt. Ja, säkert hade man talat om detta. "Såg ni verkligen rätt i mörkret?", "Lossnade verkligen örat?", "Ni kan inte ha sett fel?". Men tydligen hade händelsen så många vittnen och kanske var Malkus ett tillförlitligt sådant också eftersom händelsen redan så kort tid därefter omtalas som ett faktum.
Det var släktingen till Malkus, översteprästens tjänare som frågade. Han var själv en tjänare till översteprästen, men vi får inte veta hans namn, utan han omtalas som en släkting till denne man som fick sitt öra borthugget av Petrus.
Undrar hur det lät i Malkus familj efter några år. "Har du ont i örat Malkus?", "Är det fullständigt bra?" "Hör du allt vi säger?". "Berätta en gång till..."
Ja, så kan vi fastna i minnen. Det förflutnas gräs under fötterna. Vågorna som aldrig kan klucka lika fint som när du var barn. Episoder och händelser som passerade i ett universum av tid. Och livet som hade en oändlig rymd. Nu går tiden snabbare och snabbare. Knappt har ett år gått så kommer nästa.
Men alla dessa händelser och berättelser utgör brottstycken ur våra liv. De enkla liv som Jesus gav sitt liv för. De enkla människor som han offrade sig för.
Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.
Inte skall han låta din fot vackla. Inte slumrar han som bevarar dig.
Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte.
Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen ska inte skada dig om dagen, och inte månen om natten.
Herren ska bevara dig från allt ont, han skall bevara din själv.
Herren skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid.
(Ps 121)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)