Idag "firades" Transgenders day of Remembrance. På Aftonbladets debattsida finns en artikel om dessa transpersoner och varför de ska ihågkommas med en egen dag. Den som skrivit artikeln heter Frank Berglund, ordförande i RFSL ungdom.
Artikelns rubrik, Transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter, varken förvånar eller upprör längre. Den propaganda som vi utsatts för i flera årtionden har verkat på det sättet att många somnat och det krävs något mera uppseendeväckande än det faktum att s.k. transpersoner tillhör gruppen människor som har vissa rättigheter för att vi ska reagera.
Ungdomarna som kallar sig trans, känner sig exkluderade och diskriminerade. De upplever att de utsätts för transfobi i mötet med andra människor. RFSL-ungdom vill råda bot på det här genom att förenkla ytterligare vad gäller könsbyten så att den 18-årsgräns som finns idag ska sänkas ytterligare.
Det faktum att hela 65 % av unga transpersoner har övervägt att ta sitt eget liv och att var tredje transperson försökt, hänvisar alltså Berglund till att dessa unga människor har utsatts för transfobi! Kan det inte, herr Berglund, vara så att epitetet som sådant för dessa ungdomar in i en obekväm fålla där de ska uppfylla och leva ut vissa kriterier knutna till den påtagna identiteten snarare? Kan det vara så att det faktum att dessa ungdomar inte alls är mogna vare sig för utlevd sexualitet i någon form, och absolut inte är mogna att ta beslut om könsbyte: kan det vara detta som påverkar deras psykiska hälsa så till den milda grad att de inte orkar leva.
Ord formar och skapar. Orden är inte oskyldiga. De formar en verklighet! Därför borde inte ungdomar under 18 år kalla sig för transpersoner över huvud taget. De borde få vara fria. Gud har skapat människan fri och vi ska inte gå in i påklistrade roller och epitet som gör att livslusten försvinner.
Denne Berglund känner också till beklagansvärda fall av unga "transpersoner" som inte har fått stöd från sina föräldrar och därför förlorat kontakten med sina föräldrar och blivit bostadslösa. Då får man ju fråga: vilka uppmuntrar ungdomarna att ta dessa steg? Hur kan vårdapparaten ställa upp för barn i så låg ålder och påbörja "transutredningar"?
LÅT BARNEN VARA BARN. SEXUALISERA INTE ALLA IDENTITETER. MÄNNISKAN HAR NÅGOT OVANFÖR MIDJAN OCKSÅ.
torsdag 20 november 2014
Synden
Synden som kräftsvulst
Men vilken kräftsvulst är inte synden! Synden är något fasansfullt - det säger oss den heliga Skrift, och det säger oss livets verklighet. (Schlink, Basilea: Så blir man en ny människa, Evangeliepress, 1989)
Orden ovan är en del av inledningen till Moder Basilea Schlinks bok; Så blir man en ny människa. Den boken har följt mig i många år och är en av ett fåtal böcker som jag måste återvända till gång på gång. Jesu frälsningsverk är fullbordat, men hur mycket tar jag till mig själv och hur mycket låter jag mig förändras av Guds helige ande? Här beskriver B.S sitt eget uppvaknande. Hade Jesusnamnet blivit en formel? Något som alltid fungerade? Eller handlade det om en levande gemenskap med honom som gav sitt liv för oss?
Hon menar att hon inte i "trons bön varje dag tagit itu med sitt (mitt) väsens syndiga bindningar, de som kränkte Jesus och som band mig vid denna värld och vid Satan". Hon säger vidare att en sådan passivitet inför synden är onaturlig och att vi med varje medel måste bekämpa synden i vårt eget väsen i tro. B:S jämför den dödliga synden med en dödlig kräftsvulst (cancersvulst) och säger att gäller det den fysiska hälsan gör vi allt för att rädda vårt liv, men när det gäller själen så anstränger vi oss inte alls på samma sätt. Ändå kan cancern bara ge en lekamlig död.
Ja, synden är ett gift, som ger oss döden och därtill den eviga döden, ett ohyggligt borttvinande, som var dag äger rum på nytt. Därför sa Jesus till sina lärjungar: "Frukta icke för dem, som väl kan döda kroppen men icke har makt att döda själen. Frukta hellre för honom, som har makt att fördärva både kropp och själ i helvetet (Matt 10:28). (B.S som ovan)
Det har hänt att jag fått frågan om varför jag läser den här boken, med påståenden som "vila i nåden", "allt är klart", "gör dig inte bekymmer", osv. De som yttrar detta tror kanske att boken är en nedslående läsning. Att allt känns fullständigt omöjligt när man läser kapitel efter kapitel och var och en av synderna är till döds. Men faktum är att det ger stor glädje att läsa boken. Frälsningsverket blir ännu större när man förstår vidden av vad Herren gjort för oss. Nu har boken en del ålderdomliga uttryck och ord, men jag önskar verkligen att du ger dig tid att läsa den. Det är så mycket som man faktiskt aldrig tänker på i sin vardag men som man bör påminna sig om ibland.
Dessutom har jag många gånger tänkt när jag varit på väckelsemöten med förbön för helande i slutet, att alltid räknas olika kroppsdelar upp, aldrig själsliga åkommor! Tänk när de ropar upp: "Du som är stridslysten, Herren har sett dig", "du som lider av penningbegär, ta emot förbön", "du som lider av respektlöshet", osv. B.S talar också mycket om att vi många gånger får ett stort medlidande med synden. Vi vill linda in den och vårda den istället för att bli av med den. Här behöver vi alla hjälp!
Bön: Herre, hjälp oss att se och bekänna våra synder. Att verkligen sträva efter att bli av med dem tillsammans med dig. Tack för allt du gjort.
Men vilken kräftsvulst är inte synden! Synden är något fasansfullt - det säger oss den heliga Skrift, och det säger oss livets verklighet. (Schlink, Basilea: Så blir man en ny människa, Evangeliepress, 1989)
Orden ovan är en del av inledningen till Moder Basilea Schlinks bok; Så blir man en ny människa. Den boken har följt mig i många år och är en av ett fåtal böcker som jag måste återvända till gång på gång. Jesu frälsningsverk är fullbordat, men hur mycket tar jag till mig själv och hur mycket låter jag mig förändras av Guds helige ande? Här beskriver B.S sitt eget uppvaknande. Hade Jesusnamnet blivit en formel? Något som alltid fungerade? Eller handlade det om en levande gemenskap med honom som gav sitt liv för oss?
Hon menar att hon inte i "trons bön varje dag tagit itu med sitt (mitt) väsens syndiga bindningar, de som kränkte Jesus och som band mig vid denna värld och vid Satan". Hon säger vidare att en sådan passivitet inför synden är onaturlig och att vi med varje medel måste bekämpa synden i vårt eget väsen i tro. B:S jämför den dödliga synden med en dödlig kräftsvulst (cancersvulst) och säger att gäller det den fysiska hälsan gör vi allt för att rädda vårt liv, men när det gäller själen så anstränger vi oss inte alls på samma sätt. Ändå kan cancern bara ge en lekamlig död.
Ja, synden är ett gift, som ger oss döden och därtill den eviga döden, ett ohyggligt borttvinande, som var dag äger rum på nytt. Därför sa Jesus till sina lärjungar: "Frukta icke för dem, som väl kan döda kroppen men icke har makt att döda själen. Frukta hellre för honom, som har makt att fördärva både kropp och själ i helvetet (Matt 10:28). (B.S som ovan)
Det har hänt att jag fått frågan om varför jag läser den här boken, med påståenden som "vila i nåden", "allt är klart", "gör dig inte bekymmer", osv. De som yttrar detta tror kanske att boken är en nedslående läsning. Att allt känns fullständigt omöjligt när man läser kapitel efter kapitel och var och en av synderna är till döds. Men faktum är att det ger stor glädje att läsa boken. Frälsningsverket blir ännu större när man förstår vidden av vad Herren gjort för oss. Nu har boken en del ålderdomliga uttryck och ord, men jag önskar verkligen att du ger dig tid att läsa den. Det är så mycket som man faktiskt aldrig tänker på i sin vardag men som man bör påminna sig om ibland.
Dessutom har jag många gånger tänkt när jag varit på väckelsemöten med förbön för helande i slutet, att alltid räknas olika kroppsdelar upp, aldrig själsliga åkommor! Tänk när de ropar upp: "Du som är stridslysten, Herren har sett dig", "du som lider av penningbegär, ta emot förbön", "du som lider av respektlöshet", osv. B.S talar också mycket om att vi många gånger får ett stort medlidande med synden. Vi vill linda in den och vårda den istället för att bli av med den. Här behöver vi alla hjälp!
Bön: Herre, hjälp oss att se och bekänna våra synder. Att verkligen sträva efter att bli av med dem tillsammans med dig. Tack för allt du gjort.
Eli och hans söner
1 Sam 1:25 De slaktade tjuren, och sedan förde de pojken till Eli.
(Levande Bibeln, 2009)
De flesta av oss känner bakgrunden. Elkanas två hustrur, Hannas barnlöshet och hennes utgjutande av sin nöd inför prästen Eli, som "satt på sin vanliga plats vid ingången" (1 Sam 1:9) när hon gick till Herrens tält. Vi har också läst och hört om Samuel, och känner till de böcker som upptecknats om honom och folket han ledde. Det var den pojken som fördes fram till Eli. Det var den pojken som nyligen avvants från bröstet och som var denna barnlösa kvinnas första barn.
Vi läser att Hanna lämnade Samuel hos Eli med orden, "så länge han lever tillhör han Herren". (1 Sam 1:28) och vi ser vidare att Elkana återvände till Rama utan Samuel, som blev en Herrens tjänare under Eli. (1 Sam 2:11)
Vidare läser vi om platsen där den lille pojken lämnades. Platsen där prästen Eli tjänstgjorde. Platsen som var helgad för tjänstgöring för Herren.
Elis söner var onda män. som inte älskade Herren. När någon offrade ett djur brukade de skicka ut en tjänare med en treuddig köttgaffel. Den stötte han ner i grytan medan köttet från det offrade djuret kokades, och krävde sedan att den bit som kom upp skulle tillhöra Elis söner. Detta råkade alla israeliter ut för som kom till Silo för att tillbe. Ibland kom tjänaren till och med innan man förbränt fettet på altaret och sa: "Ge mig det råa köttet, inte det kokta, så att jag kan steka det åt prästen". Om då mannen som offrade köttet svarade: "Du får så mycket du vill ha, men först måste fettet brännas som lagen kräver", brukade tjänaren säga: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld". (1 Sam 2:13-16)
Och detta råkade alla israeliter ut för som kom för att offra. Vi vet att Hanna och Elkana kom varje år för att offra. Och varje år hade Hanna sytt en ny linneefod till Samuel. Vi vet också att Hanna och Elkana blev trogna sitt löfte till Herren, men hur svårt måste det inte ha varit för dem! Att se dessa onda Elis söner! Hur de hanterade offren och på vilket sätt människorna som kommit för att offra bemöttes. Hur svårt måste det inte ha varit för moders- och fadershjärtat att stå fast i löftet om att lämna Samuel på denna plats? (obs! detta är reflektioner och framgår inte i texten)
Denna synd var mycket stor i Herrens ögon. Den visade att man behandlade folkets offer utan respekt. (1 Sam 2:17)
Synden var stor i Herrens ögon. Herren ser med allvar på folkets offer. Idag offrar vi inte kött eller brännoffer som i gamla förbundet, men vi offrar tid, pengar, arbetskraft och kärlek till Guds verk. Att trampa detta under fötterna är en allvarlig synd i Herrens ögon. Vi måste hantera offren på det sätt som blir Herren till behag.
Eli hade blivit mycket gammal men var ändå uppmärksam på vad som hände omkring honom. Han fick till och med veta att hans söner förförde de unga kvinnorna som assisterade vid ingången till templet. (1 Sam 2:22)
Den här synden var mycket grov. Förförelsen av dessa unga kvinnor var illa nog, men att det skedde av Herrens tjänare och i ingången till Herrens tempel var inte ens för prästen Eli möjligt att sona. Synden var direkt riktad mot Herren själv.
Idag pågår också liknande och ännu värre kränkningar av Herren. Så kallade kristna bildningsförbund ansluter sig till RFSL:s pridefestivaler där i år bl.a. besökare kunde introduceras till BDSM (sadomasoschism) och andra erotiska tekniker. Vi vet också att Härnösands domkyrka lagt in en regnbågsmatta i kyrkorummet för att hylla denna synd. Att Visby stift var först bland stiften att låta föreningen RFSL certifiera sig (godkänna kunskap om hbt). Att en efter en s.k kändis klivit fram "ur garderoben", samt att land efter land stiftat lagar som godkänner människans agerande. Denna synd är mycket stor i Herrens ögon. I Elis familj kunde han inte ens sona sina söners synd. Två av dem fick efter profetord mista livet på samma dag. Det var Hofni och Pinehas.
Profeten som besökte Eli påminde honom först om Guds löften och Guds kraft, därefter sade han att han inte frångick sitt löfte om att Levi stam alltid skulle få vara präster men att den synd som försiggick omöjligt fick fortgå.
Därför förklarar jag, Herren, Israels Gud, att även om jag har lovat att din del av Levi stam alltid ska vara präster, är det otänkbart att ni ska fortsätta handla som ni gör. Jag kommer bara att ära dem som ärar mig, och jag kommer att förakta dem som föraktar mig. (1 Sam 2:30)
Gud ärar bara dem som ärar honom. Det betyder att vi ska leva vårt liv till hans ära. Inte bara på en söndag, eller på ett möte eller i åsyn av andra kristna. Vi ska alltid leva till hans ära, och det är att lyssna till honom, lyda honom och att ge sitt liv för honom. Om vi säger att vi har gemenskap med Honom men väljer att vandra i mörkret, då ljuger vi och sanningen finns inte i oss.
I Elis fall blev följderna enorma. Det vilade en sådan förbannelse över prästerskapet. Varje familjemedlem skulle dö i förtid och de skulle under sin levnad få möta mycket sorg, nöd och bedrövelse. Och dessutom skulle alla Elis ättlingar tvingas böja sig för att tigga om sitt bröd.
Om du som inte är kristen läser det här blir du kanske avskräckt och tänker; en så sträng Gud kan jag inte tro på. Men jag vill säga till dig att Herren är god och långmodig, full av nåd och barmhärtighet. Han förlåter de värsta synder och han förlåter om igen! Hans nåd är oändlig, så länge vi tror på honom och bekänner hans namn. Men detta som hände Elis familj var tyvärr tvunget att hända. Eli var präst och tjänade varje dag i tabernaklet. Hans söner tjänade även de i templet och deras fruktansvärda, våldsamma och vidriga beteende gav så allvarliga följder.Något annat hade varit omöjligt. Folkets förtroende för Herren själv stod på spel.
Och, min älskade vän, så är det idag också! Människornas förtroende för Herren själv står på spel.
(Levande Bibeln, 2009)
De flesta av oss känner bakgrunden. Elkanas två hustrur, Hannas barnlöshet och hennes utgjutande av sin nöd inför prästen Eli, som "satt på sin vanliga plats vid ingången" (1 Sam 1:9) när hon gick till Herrens tält. Vi har också läst och hört om Samuel, och känner till de böcker som upptecknats om honom och folket han ledde. Det var den pojken som fördes fram till Eli. Det var den pojken som nyligen avvants från bröstet och som var denna barnlösa kvinnas första barn.
Vi läser att Hanna lämnade Samuel hos Eli med orden, "så länge han lever tillhör han Herren". (1 Sam 1:28) och vi ser vidare att Elkana återvände till Rama utan Samuel, som blev en Herrens tjänare under Eli. (1 Sam 2:11)
Vidare läser vi om platsen där den lille pojken lämnades. Platsen där prästen Eli tjänstgjorde. Platsen som var helgad för tjänstgöring för Herren.
Elis söner var onda män. som inte älskade Herren. När någon offrade ett djur brukade de skicka ut en tjänare med en treuddig köttgaffel. Den stötte han ner i grytan medan köttet från det offrade djuret kokades, och krävde sedan att den bit som kom upp skulle tillhöra Elis söner. Detta råkade alla israeliter ut för som kom till Silo för att tillbe. Ibland kom tjänaren till och med innan man förbränt fettet på altaret och sa: "Ge mig det råa köttet, inte det kokta, så att jag kan steka det åt prästen". Om då mannen som offrade köttet svarade: "Du får så mycket du vill ha, men först måste fettet brännas som lagen kräver", brukade tjänaren säga: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld". (1 Sam 2:13-16)
Och detta råkade alla israeliter ut för som kom för att offra. Vi vet att Hanna och Elkana kom varje år för att offra. Och varje år hade Hanna sytt en ny linneefod till Samuel. Vi vet också att Hanna och Elkana blev trogna sitt löfte till Herren, men hur svårt måste det inte ha varit för dem! Att se dessa onda Elis söner! Hur de hanterade offren och på vilket sätt människorna som kommit för att offra bemöttes. Hur svårt måste det inte ha varit för moders- och fadershjärtat att stå fast i löftet om att lämna Samuel på denna plats? (obs! detta är reflektioner och framgår inte i texten)
Denna synd var mycket stor i Herrens ögon. Den visade att man behandlade folkets offer utan respekt. (1 Sam 2:17)
Synden var stor i Herrens ögon. Herren ser med allvar på folkets offer. Idag offrar vi inte kött eller brännoffer som i gamla förbundet, men vi offrar tid, pengar, arbetskraft och kärlek till Guds verk. Att trampa detta under fötterna är en allvarlig synd i Herrens ögon. Vi måste hantera offren på det sätt som blir Herren till behag.
Eli hade blivit mycket gammal men var ändå uppmärksam på vad som hände omkring honom. Han fick till och med veta att hans söner förförde de unga kvinnorna som assisterade vid ingången till templet. (1 Sam 2:22)
Den här synden var mycket grov. Förförelsen av dessa unga kvinnor var illa nog, men att det skedde av Herrens tjänare och i ingången till Herrens tempel var inte ens för prästen Eli möjligt att sona. Synden var direkt riktad mot Herren själv.
Idag pågår också liknande och ännu värre kränkningar av Herren. Så kallade kristna bildningsförbund ansluter sig till RFSL:s pridefestivaler där i år bl.a. besökare kunde introduceras till BDSM (sadomasoschism) och andra erotiska tekniker. Vi vet också att Härnösands domkyrka lagt in en regnbågsmatta i kyrkorummet för att hylla denna synd. Att Visby stift var först bland stiften att låta föreningen RFSL certifiera sig (godkänna kunskap om hbt). Att en efter en s.k kändis klivit fram "ur garderoben", samt att land efter land stiftat lagar som godkänner människans agerande. Denna synd är mycket stor i Herrens ögon. I Elis familj kunde han inte ens sona sina söners synd. Två av dem fick efter profetord mista livet på samma dag. Det var Hofni och Pinehas.
Profeten som besökte Eli påminde honom först om Guds löften och Guds kraft, därefter sade han att han inte frångick sitt löfte om att Levi stam alltid skulle få vara präster men att den synd som försiggick omöjligt fick fortgå.
Därför förklarar jag, Herren, Israels Gud, att även om jag har lovat att din del av Levi stam alltid ska vara präster, är det otänkbart att ni ska fortsätta handla som ni gör. Jag kommer bara att ära dem som ärar mig, och jag kommer att förakta dem som föraktar mig. (1 Sam 2:30)
Gud ärar bara dem som ärar honom. Det betyder att vi ska leva vårt liv till hans ära. Inte bara på en söndag, eller på ett möte eller i åsyn av andra kristna. Vi ska alltid leva till hans ära, och det är att lyssna till honom, lyda honom och att ge sitt liv för honom. Om vi säger att vi har gemenskap med Honom men väljer att vandra i mörkret, då ljuger vi och sanningen finns inte i oss.
I Elis fall blev följderna enorma. Det vilade en sådan förbannelse över prästerskapet. Varje familjemedlem skulle dö i förtid och de skulle under sin levnad få möta mycket sorg, nöd och bedrövelse. Och dessutom skulle alla Elis ättlingar tvingas böja sig för att tigga om sitt bröd.
Om du som inte är kristen läser det här blir du kanske avskräckt och tänker; en så sträng Gud kan jag inte tro på. Men jag vill säga till dig att Herren är god och långmodig, full av nåd och barmhärtighet. Han förlåter de värsta synder och han förlåter om igen! Hans nåd är oändlig, så länge vi tror på honom och bekänner hans namn. Men detta som hände Elis familj var tyvärr tvunget att hända. Eli var präst och tjänade varje dag i tabernaklet. Hans söner tjänade även de i templet och deras fruktansvärda, våldsamma och vidriga beteende gav så allvarliga följder.Något annat hade varit omöjligt. Folkets förtroende för Herren själv stod på spel.
Och, min älskade vän, så är det idag också! Människornas förtroende för Herren själv står på spel.
måndag 6 oktober 2014
Är HERREN kär?
I kväll har jag deltagit i en direktsändning från radio Maranata, med temat, "Har du Herren kär?". Programledare var Tage Johansson och dessutom medverkade Hans Lindelöw, som för övrigt är den som oftast lett programmen innan.
Den vers som Tage använde som utgångspunkt var hämtad från 1 Kor 16:22 Om någon inte har Herren kär, skall han vara under förbannelse. Marana tha.
Under programmets gång framkom att det framför allt handlar om Guds kärlek, agape, som är en utgivande och gudomlig kärlek. Hans läste också ur Joh: 21, det kända sammanhanget när Petrus upprättas efter sitt fall. Tre gånger får han frågan från Herren om han älskar honom och de två första gångerna frågar Jesus om agapekärleken och får svar med filoskärlek (mänsklig kärlek), tredje gången frågar Jesus själv efter den mänsliga kärleken. Och som vi vet hade Petrus Herren mycket kär. Nu kunde han verkligen följa, när Jesus sa: "Följ mig".
I psalm 116 ser vi ett liknande exempel på en kärlek grundad i upprättelse. En fullständig upprättelse!
Lovsång för räddning ur dödssnara
Jag har Herren kär, ty han hör min röst, mitt rop om nåd.
Han har vänt sitt öra till mig, i hela mitt liv skall jag åkalla honom.
Dödens band omslöt mig, dödsrikets ångest grep mig,
jag kom i ångest och bedrövelse.
Men jag åkallade HERRENs namn: "O, HERRE, rädda min själ."
HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig.
HERREN bevarar enkla människor, jag var i elände och han frälste mig.
Vänd åter till din ro, min själ,
ty HERREN har varit god mot dig.
Du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot från fall.
Jag ska vandra inför HERREN i de levandes land.
Jag tror därför talar jag, jag som plågades svårt,
jag som sade i min ångest: "Alla människor är lögnare".
Hur ska jag kunna återgälda HERREN
alla hans välgärningar mot mig?
Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla HERRENs namn.
Jag vill infria mina löften till HERREN
inför hela hans folk.
Dyrbar i HERRENs ögon är hans frommas död.
O, HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänarinnas son,
du har lossat mina band.
Åt dig vill jag offra lovets offer, HERRENs namn vill jag åkalla.
Jag vill infria mina löften till HERREN
inför hela hans folk,
i gårdarna till HERRENs hus, mitt i dig, Jerusalem.
Halleluja!
Allt det här kan vi tacka Herren för. Vi får lova, prisa och tacka Honom för allt han gjort och att hans namn håller i evigheternas evighet. Det är ingen tillfällig räddning. Den gäller nu och för alltid.
I vår Herre Jesu Kristi namn.
Den vers som Tage använde som utgångspunkt var hämtad från 1 Kor 16:22 Om någon inte har Herren kär, skall han vara under förbannelse. Marana tha.
Under programmets gång framkom att det framför allt handlar om Guds kärlek, agape, som är en utgivande och gudomlig kärlek. Hans läste också ur Joh: 21, det kända sammanhanget när Petrus upprättas efter sitt fall. Tre gånger får han frågan från Herren om han älskar honom och de två första gångerna frågar Jesus om agapekärleken och får svar med filoskärlek (mänsklig kärlek), tredje gången frågar Jesus själv efter den mänsliga kärleken. Och som vi vet hade Petrus Herren mycket kär. Nu kunde han verkligen följa, när Jesus sa: "Följ mig".
I psalm 116 ser vi ett liknande exempel på en kärlek grundad i upprättelse. En fullständig upprättelse!
Lovsång för räddning ur dödssnara
Jag har Herren kär, ty han hör min röst, mitt rop om nåd.
Han har vänt sitt öra till mig, i hela mitt liv skall jag åkalla honom.
Dödens band omslöt mig, dödsrikets ångest grep mig,
jag kom i ångest och bedrövelse.
Men jag åkallade HERRENs namn: "O, HERRE, rädda min själ."
HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig.
HERREN bevarar enkla människor, jag var i elände och han frälste mig.
Vänd åter till din ro, min själ,
ty HERREN har varit god mot dig.
Du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot från fall.
Jag ska vandra inför HERREN i de levandes land.
Jag tror därför talar jag, jag som plågades svårt,
jag som sade i min ångest: "Alla människor är lögnare".
Hur ska jag kunna återgälda HERREN
alla hans välgärningar mot mig?
Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla HERRENs namn.
Jag vill infria mina löften till HERREN
inför hela hans folk.
Dyrbar i HERRENs ögon är hans frommas död.
O, HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänarinnas son,
du har lossat mina band.
Åt dig vill jag offra lovets offer, HERRENs namn vill jag åkalla.
Jag vill infria mina löften till HERREN
inför hela hans folk,
i gårdarna till HERRENs hus, mitt i dig, Jerusalem.
Halleluja!
Allt det här kan vi tacka Herren för. Vi får lova, prisa och tacka Honom för allt han gjort och att hans namn håller i evigheternas evighet. Det är ingen tillfällig räddning. Den gäller nu och för alltid.
I vår Herre Jesu Kristi namn.
onsdag 16 juli 2014
En hälsning till Guldkalven
Kära Guldkalv!
Jag upplever att jag måste sända dig några rader så att du förstår varför jag inte längre ägnar dig någon uppmärksamhet.
Jag förstår till fullo att du är sårad. Du som givit så många löften och utfästelser. Ingen kunde heller ha mer glans än du. Så ädel och dyrbar! Värdefull på allt sätt.
Men du förstår mig kanske bättre om jag säger att jag tillhör en annan. Han föddes i ett stall och fick lida mycket smälek och förföljelse. Han samlade skaror som du, eftersom han talade med makt och auktoritet och det var liv i hans ord.
Honom tillhör jag.
Jag upplever att jag måste sända dig några rader så att du förstår varför jag inte längre ägnar dig någon uppmärksamhet.
Jag förstår till fullo att du är sårad. Du som givit så många löften och utfästelser. Ingen kunde heller ha mer glans än du. Så ädel och dyrbar! Värdefull på allt sätt.
Men du förstår mig kanske bättre om jag säger att jag tillhör en annan. Han föddes i ett stall och fick lida mycket smälek och förföljelse. Han samlade skaror som du, eftersom han talade med makt och auktoritet och det var liv i hans ord.
Honom tillhör jag.
lördag 12 juli 2014
Hetiten Uria´s moral
Många gånger har du säkert hört berättelsen om David och Batseba. Hur David föll svårt och förförde Batseba medan hon ännu var gift med en annan man och sedan sände den mannen rakt in i döden för att han själv ville äga Batseba. Du har säkerligen även hört om detta, Davids synd, avslöjandet och sonandet av synden, och Guds stora barmhärtighet och upprättelse av David. Allt detta har du säkert hört. Men har du någonsin tänkt på händelseförloppet ur Uria´s synvinkel?
Hetiten Uria, denne stridsman vars hustru hans konung David förfört medan han var borta.
Det vi vet är att Batseba blivit havande efter sin natt med David, och att hon då sände bud till honom med det beskedet. Däremot vet vi ingenting om vem som var budbärare, vi vet heller ingenting om hur känt Batsebas nattliga besök hos David var bland tjänarna och vi sannerligen ännu mindre om något rykte eller ord nått Uria´s öron om vad som hade hänt under hans frånvaro. Men utifrån kontexten kan vi dra den slutsatsen att David och Batsebas synd inte var känd bland tjänarna och folket vid den här tidpunkten. Det kan vi sluta oss till utifrån det faktum att Davids plan med att kalla hem Uria från stridsfältet var att se till att han gick in till sin hustru och då skulle barnet som väntades anses vara Uria´s. David försökte överskyla sin synd.
David bjöd honom hem till sig och samtalade med honom om kriget och han sade till honom att tvätta sina fötter och gå hem. Han sände honom också en gåva. (2 Sam 11:8) Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.
Med den här handlingen vill Uria visa trohet till sitt uppdrag, att tjäna på fältet.
Han blir också kallad till David igen och David frågar honom om varför han inte gått hem till sitt hus, varpå Uria svarade:
"Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." (2 Sam 11:11)
Då sa David till honom att han skulle få fara tillbaka (till fältet) om han bara stannade i Jerusalem i två dagar. Sedan försökte David med att bjuda hem honom och låta honom äta och dricka så att han blev drucken, men också den gången gick han och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. (2 Sam 11:13)
Och när David ser att han inte kan överskyla sin synd på det här sättet går han ytterligare ett steg och sänder nu ett brev till Joab där han uppmanar honom att ställa Uria allra längst fram i ledet, där striden är som häftigast. (2 Sam 11:14-15)
När jag läser om Uria´s trohet mot sin överordnade och mot sitt uppdrag häpnar jag. Idag tar alla för givet att de kan gå hem till sitt eget hus på kvällen, eller direkt efter en resa. Vi tar också för givet att när klockan har kommit till ett visst klockslag är vår arbetsdag slut, då kan vi gå hem till vårt eget hus, vårt liv, vår fritid. Ingen ser detta som någonting konstigt. Konstigare vore det om vi mötte den här troheten idag, eller hängivenheten! Jag lämnar inte mitt uppdrag Herre, förrän jag ser att den här situationen är löst! Ja, vi har nog svårt att ens tänka oss in i situationen. Ändå är det ett sådant åtagande vi gör när vi ber Jesus bli vår Herre. Då äger han vår tid och vårt liv. Vi kan inte längre ställa vår kropp, vår tid och våra gåvor till syndens tjänst.
Att Uria handlade som han gjorde trots att det var hans kung som uppmanade honom att gå hem är anmärkningsvärt. Här krockar sannerligen moral, etik och rangordningar med varandra. Davids ord vägde ju tyngre än Joabs. Ändå kunde Uria inte förmå sig till att lyda David på den här punkten. Det skulle ha kränkt hans herre Joab, det skulle ha kränkt honom själv som soldat och det skulle ha kränkt hans kamrater. Han tog inte emot den gräddfil som David erbjöd. En genväg som inte skulle ha fört något gott med sig.
Bön: Herre lär mig, och lär oss, trohet till dig. Att inte acceptera och ta emot genvägar som inte kommer från dig. Herre lär oss strida inom de ramar som du har tilldelat oss var och en. Och lär oss lyda bara dig.
Hetiten Uria, denne stridsman vars hustru hans konung David förfört medan han var borta.
Det vi vet är att Batseba blivit havande efter sin natt med David, och att hon då sände bud till honom med det beskedet. Däremot vet vi ingenting om vem som var budbärare, vi vet heller ingenting om hur känt Batsebas nattliga besök hos David var bland tjänarna och vi sannerligen ännu mindre om något rykte eller ord nått Uria´s öron om vad som hade hänt under hans frånvaro. Men utifrån kontexten kan vi dra den slutsatsen att David och Batsebas synd inte var känd bland tjänarna och folket vid den här tidpunkten. Det kan vi sluta oss till utifrån det faktum att Davids plan med att kalla hem Uria från stridsfältet var att se till att han gick in till sin hustru och då skulle barnet som väntades anses vara Uria´s. David försökte överskyla sin synd.
David bjöd honom hem till sig och samtalade med honom om kriget och han sade till honom att tvätta sina fötter och gå hem. Han sände honom också en gåva. (2 Sam 11:8) Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.
Med den här handlingen vill Uria visa trohet till sitt uppdrag, att tjäna på fältet.
Han blir också kallad till David igen och David frågar honom om varför han inte gått hem till sitt hus, varpå Uria svarade:
"Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." (2 Sam 11:11)
Då sa David till honom att han skulle få fara tillbaka (till fältet) om han bara stannade i Jerusalem i två dagar. Sedan försökte David med att bjuda hem honom och låta honom äta och dricka så att han blev drucken, men också den gången gick han och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. (2 Sam 11:13)
Och när David ser att han inte kan överskyla sin synd på det här sättet går han ytterligare ett steg och sänder nu ett brev till Joab där han uppmanar honom att ställa Uria allra längst fram i ledet, där striden är som häftigast. (2 Sam 11:14-15)
När jag läser om Uria´s trohet mot sin överordnade och mot sitt uppdrag häpnar jag. Idag tar alla för givet att de kan gå hem till sitt eget hus på kvällen, eller direkt efter en resa. Vi tar också för givet att när klockan har kommit till ett visst klockslag är vår arbetsdag slut, då kan vi gå hem till vårt eget hus, vårt liv, vår fritid. Ingen ser detta som någonting konstigt. Konstigare vore det om vi mötte den här troheten idag, eller hängivenheten! Jag lämnar inte mitt uppdrag Herre, förrän jag ser att den här situationen är löst! Ja, vi har nog svårt att ens tänka oss in i situationen. Ändå är det ett sådant åtagande vi gör när vi ber Jesus bli vår Herre. Då äger han vår tid och vårt liv. Vi kan inte längre ställa vår kropp, vår tid och våra gåvor till syndens tjänst.
Att Uria handlade som han gjorde trots att det var hans kung som uppmanade honom att gå hem är anmärkningsvärt. Här krockar sannerligen moral, etik och rangordningar med varandra. Davids ord vägde ju tyngre än Joabs. Ändå kunde Uria inte förmå sig till att lyda David på den här punkten. Det skulle ha kränkt hans herre Joab, det skulle ha kränkt honom själv som soldat och det skulle ha kränkt hans kamrater. Han tog inte emot den gräddfil som David erbjöd. En genväg som inte skulle ha fört något gott med sig.
Bön: Herre lär mig, och lär oss, trohet till dig. Att inte acceptera och ta emot genvägar som inte kommer från dig. Herre lär oss strida inom de ramar som du har tilldelat oss var och en. Och lär oss lyda bara dig.
torsdag 10 juli 2014
Vem dödade Abimelek?
Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, alla stadens medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. [kap]
Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna upp den, [kap]
Han ropade genast på sin vapendragare och sade till honom: "Drag ut ditt svärd och döda mig, så att man inte kan säga om mig: En kvinna dödade honom." Då genomborrade hans tjänare honom, och han dog. [kap]
Om det inte är så, må då eld gå ut från Abimelek och förtära männen i Sikem och Millo, och från männen i Sikem och Millo må eld gå ut och förtära Abimelek." [kap]
Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek. [kap]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)