Joyce tvättar fötter och ger mig nåt att tänka på

Joyce Meyer tvättar fötter i dagens undervisning. Tre personer, som representerar tre typer av personer tvättar hon.

Den första personen är en person som är lovsångsledare. Han är en känd person och det kan vara bra att "göra en tjänst till en sån person". Han uppskattar det, berättar för andra, du får ett mervärde.

Den andra typen av person är lite svårare att göra något för. Det är en person som du aldrig sett förut och som du aldrig kommer att se igen. Så svårt att hjälpa den. Den kommer inte att ge dig mervärde på samma sätt utan du får hjälpa den personen för att lyda Gud.

Den tredje personen var från hennes egen familj. Det är också svårt. "Tvätta dina egna skitiga fötter" - kan det låta mot en familjemedlem.

http://www.joycemeyer.org/BroadcastHome.aspx?video=True_Greatness_%E2%80%93_Pt_1

Se gärna programmet. Så bra!

Jag fick en rejäl tankeställare. Bara för ett par timmar sedan träffade jag en påverkad man på stan som bad mig om pengar och jag svarade omedelbart nej och tittade åt ett annat håll och gick. Jag vet att man helst inte ska ge pengar till den som är full eller påverkad. Pengarna går omedelbart till sprit. Men sättet jag sa nej på! Så illa. Alla är värda ett ord. En vänlig blick. En klapp på axeln. Tänker på Petrus när han gav kraft till tiggaren vid sköna porten: Guld och silver har jag ej men jag ger dig det jag har i Jesu Kristi namn. 


Sedan fick jag en tankeställare när det gäller familjen. Så ofta vi ska uppfostra barnen att bli självständiga och klara saker själva. Men de uppskattar verkligen när vi bär fram fika till dem ibland och betjänar dem lite. 


Bön: Hjälp mig Herre att se människan bakom. Jag ber att vi ska lära oss ta tillvara dessa tillfällen och inte göra tjänster till dem som kan ge något tillbaka. Hjälp mig också, när det gäller familjen, att betjäna när du vill det och ställa krav när det är det bästa. 

Tänkvärt eller?

Om åsnan som var så gammal att den kastades levande ner i en brunn. Ägaren ville begrava den levande åsnan och började skyffla jord på den. Åsnan skakade av sig jorden och trampade den under sina fötter och kunde så småningom kravla sig ur brunnen (glad?) och gå sin väg.

Den som applåderar den här berättelsen kanske aldrig har mött förkastelse i sin djupaste form. Jesus skulle du ställa dig på jubelkörens sida? Skulle du skratta och säga att "den åsnan, hon var finurlig hon"?


Eller skulle du böja dig ner, så som du böjde dig vid lärjungarnas fötter och tvättade dem, så som du gav liknelsen om fåret som ägaren skulle gripa tag i och dra upp även om det fallit i en grop på sabbaten? 


Min Jesus skulle inte bara ha böjt sig ner - Han skulle ha skällt ut ägaren, befallt folket att hämta en stege och så skulle han ha gått ner till fåret och burit det upp ur brunnen på sina axlar. 


Sån är min Gud.

Den förkastade

Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som byggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. (Matt 21:42)

Vem har hört talas om uttrycket "den ringa begynnelsens dagar"? Det är ju inte svårt att förstå men används sällan idag. Att något så litet och ynkligt kan växa till sig och bli något stort och underbart. Något som vi till och med har kastat bort.

En gång fick jag en liten minipredikan av Gud när ett solrosfrö rotat sig i vår komposthög och en stor och ståtlig solros hade tagit fäste och vuxit upp där.

Jesus förkastades också. Både personen och orden som han sade. Orden gick liksom ut i luften och förbi människorna. De tog dem inte till sig och begrundade dem, så som Maria gjorde när hon hade fått änglabesök och löfte om att föda Guds son. Orden blev verkningslösa. De blev till och med kraftlösa för dem som förkastade honom. I stället började de hata honom. De hatade honom inte för att han talade Guds ord, utan för sättet som han gjorde det på. Hur han bröt alla traditoner. Inte hade han sökt sig till deras skolor och sällskap och inte hade de godkänt honom.

Ibland var de så arga på honom att de ville stena honom. (Luk 4: 16-30) Men Jesus kunde ta sig från stupet och de stridslystna människorna genom att gå rakt genom folkhopen. Vilken självdisciplin! Och vilken auktoritet! Men vilken smärta för Guds egen son att mötas av detta. Särskilt i sin hemstad Nasaret. Där han vuxit upp med sina syskon, där han kände många både till utseende och namn. Kanske hade han som snickare varit hemma i många hus och gjort arbeten. Var det dessa - hans vänner som nu knöt nävarna i raseri och ville stena sin vän? Eller var det för honom helt okända människor? Vi vet inte, men den historiskt insatte skulle säkert kunna berätta mycket om Nasaret och hur stort det var på den tiden och hur väl varje person kände den andra osv., men för oss just nu är det viktigaste att förstå att han blev fullständigt förkastad i sin hemstad.

När detta hade hänt så fortsatte han sin väg. Det står redan i samma mening som att han gick rakt igenom folkhopen. Vi förstår att Jesus var upprörd och säkert ledsen. Han var Guds son och den Helige ande var över honom. Han var sänd att frambära ett glädjebud till de fattiga och befrielse till de fångna. Han ville ge syn till de blinda och förkunna ett nådens år från Herren. Ett sådant stort uppdrag! Och så upplyftande! Vilken glädje! Vi kan förstå att stegen fram till talarstolen var lätta. Att glädjen var stor. Och vi kan förstå att stegen som sedan följde när han skulle tränga sig genom folkhopen och gå sin väg var allt annat än glada.

Guds son. Ja han fick ju svaren i sitt inre, men han var ändå en människa med alla mänskliga drag och känslor som vi. Hur reagerade Jesus? Hur kändes det i hans inre? Hur formades budskapet som han sedan presenterade i Kafarnaum? I den staden förundrade sig människorna eftersom ordet förkunnades med makt och inte så som de hört det förut.

Att Jesus hade känslor för både den enskilda människan och för större sammanhang och städer, det vet vi från evangelierna. Vi ser t.ex. i Lukas 19 41-44 hur Jesus gråter över Jerusalem. Det är nu fördolt för dig, sa Jesus, men det ska komma en tid när du får se dina fiender bygga vallar kring dig och ansätta dig från alla håll.

Men Jesus hade kommit för att bygga ett annat rike än ett jordiskt. Hans uppdrag var att frälsa en hel mänsklighet och visa vägen till evigheten.

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv som hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. ( Ef.br 2 19-22)

Detta underbara tempel har alltså uppstått ur det som förkastades av byggarna. Stenen som bara kastades undan, den som ingen ville ha. Han blev en hörnsten. Ett tempel. En väg. Ett ljus.

Gå på vatten

Gud har sammanfört mig med så underbara människor det senaste åren. Människor som formligen går på vatten. Som litar på de löften de fått och som går rakt ut - och det håller. Viss har de fått lida en hel del, inte alla sängar är sköna och inte alla bussar bekväma. Inte är heller alla kyrkor öppna.

Men någon öppnar. Det räcker med någon som tror. Och som sedan öppnar en dörr...osv.
Bön: Hjälp mig Herre att våga sträcka mig ut och gå i tro.

Börja med mig

Gud sänd en väckelse över vårt land och börja med mig!

Å vad den bönen är svår att be!

Ibland ber vi för våra "ovänner" och tänker oss hur Gud ska ta itu med deras problem. Ibland ber vi för enormt stora frågor. Och ibland ber vi för våra nära och kära och våra personliga böneämnen.

Ingenting av detta är fel! Men Gud vill ju få tid med oss var och en. Börja med mig! Berätta för mig vad jag ska avskilja mig från. Berätta för mig vem som behöver mig mest. Berätta för mig att du älskar mig så. Berätta allt detta för mig när jag söker dig Herre.

Bön: Jag tackar dig Jesus att du dog för mig. Jag tackar dig Jesus att du sände din ande att trösta, leda och upplysa mig. Tack för att du leder mina steg så att jag inte snubblar. 


http://www.youtube.com/watch?v=69bUCflIOxM&feature=share

Vem vågar?

Vem vågar och vem orkar ta itu med avgudarna idag?

Om vi ser på Lukas 10 så vet vi att dessa fullständiga nybörjare blev sända till Israels hus. Jag tror att det är så i denna tid också. Utrensningen måste börja i Guds hus, i kyrkan.

Men innan någon börjar rensa bör vi ägna tid till bön och fasta. Det är inte möjligt annars att skilja mellan rent och orent, mellan Gudomligt liv och världsligt liv, mellan syskonskap i äkta och innerlig kärlek och social gemenskap av annat slag.

Det är så mycket vi kan göra som tangerar och liknar Guds rikes utbredande. Vi kan umgås och göra en mängd aktiviteter tillsammans. Vi kan lyssna på lovsång och till och med sjunga lovsång. Vi kan dansa och spela inför Guds ansikte.

Vem kan avgöra skillnaden?


Det är Gud som är byggmästaren. Han har överlämnat en mönsterbild till apostlarna. Hans ande är det som bygger upp verket. Allt annat ska brinna upp och försvinna. 


Bön: Hjälp oss Herre att fråga efter dig och din Ande för att fortsätta verket.

Pastor Jansson eller proppfull kalender

Hasse Alfredsson  i Ringaren, Gröna hund 1962, (http://www.youtube.com/watch?v=8DJ6aEWusQ0) berättar om församlingslivet och kyrktrenderna som var aktuella då för 50 år sedan.

När man lyssnar slås man av att allt det som på ett nästan profetiskt sätt skämtades om har ju blivit så. Både i statskyrkan (Svk) och övriga kyrkor. Lyssna mycket gärna på inlägget, det är roligt, och ger en hel del tankar.

Men det som jag främst tänkte skriva om var tiden och hur vi använder den. Pastor Jansson i dialogen ovan var ju så duktig på liknelser. Livet liknades vid en mängd olika saker beroende på vad som inspirerade just då. En gång sa pastor Jansson att "livet är som en påse, tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något".

Och det är sant. Livet blir verkligen för stillastående och tråkigt om vi inte fyller på med något.

Sedan kan vi ju vara i andra diket. Vi kan ha schemat späckat och de lediga timmarna blir få. Almanackan är fulltecknad och det känns kanske bra att ha framförhållning, men ibland önskar du att det kunde infalla ett tomrum mitt i schemat, en ledig vecka mitt i allt, helt oplanerat.

Tänk så olika livet kan vara. För mig som är arbetssökande, gäller det att ha disciplin, boka in tider, träna, och bete sig så normalt som möjligt trots att man sitter med mera tid än de som har ett heltidsarbete. Men det gäller ju ändå att vara lite rädd om sig och inte säga ja tack till allt. Många kan ju tro att man har än mer tid än man har.

Det är inte roligt att vara arbetslös. Långt därifrån. Och det är väl ingenting jag rekommenderar andra att försöka bli. Men på något sätt har ändå Gud varit med mig varenda dag och varenda stund. Jag har fått mera tid med Bibeln, mera tid med bön, mera tid att lyssna på undervisning och jag är så tacksam att jag lever i den här tiden, att man bara kan lyssna direkt i sitt hem. Jag kan ta emot besök och människor kan bo här ibland. Visst, jag vet...det får inte bli en permanent lösning, men jag låter Gud använda mig och mitt hem när jag nu finns tillgänglig.

Jag vill ju gärna ha lite struktur på min tillvaro, men låter ändå Gud fylla på säcken så att livet inte ska bli tomt och innehållslöst.

Och du som har fulltecknat i din almanacka. Har du gjort någon ruta i din almanacka för dig och Gud? Det borde finnas en sådan varje dag - minst. Hur ska Gud annars kunna berätta vad han vill för dig och hur han vill att ditt liv ska se ut?

Livet är inte bara pengar och saker. Det handlar inte ens primärt om det, utan om vi söker Guds rike först så ska det andra tillfalla oss.