Ikväll har jag lyssnat på Michael Dakwar: Till dess han kommer. http://maranata.se/audio/20120207-1900.mp3
Man blir verkligen ödmjuk om man lyssnar in vad han säger. Gör vi saker och ting för att synas? För att bli beundrade? Eller är det så att vi verkligen gör det Herren ber oss att göra?
Han tar här upp det kända stället där de på högra sidan hade gjort Herrens vilja. De hade besökt honom i fängelse, gett honom att dricka och klätt honom, och allt detta hade de gjort när de tog hand om hans minsta. Så lätt det är att glömma detta! Kanske gör vi mest för Herren när vi inte ens vet om att vi gör det. När vi bara finns till och lever med och för varandra.
Men han tar också upp om hur viktigt det är att vi åtskiljer vår egen kallelse från andras kallelse. Exemplet han pekar på är från Johannes 21, efter det allvarliga samtalet som Jesus och Petrus har. Då frågar han Petrus om han vill följa honom. Petrus svar på det blir då en oro för hur det ska bli med Johannes. Han kan alltså inte bara säga: Ja Herre, jag vill följa dig, utan han börjar med att fråga: Hur blir det med honom? Hur ofta gör vi inte så här? Åtminstone jag! Hur ska det gå med den och den, och åt vilket håll är den församlingen på väg? Och hur ska man förhålla sig till det och det?
Michael Dakwar tar också upp nattvarden och att vi ska ta emot den på rätt sätt. Att hela tiden ha i åtanke att vi inte har förtjänat detta utan att det är en gåva från honom som dog för oss. Därför, säger han, ska var och en pröva sig själv, ingen annan ska säga att "du är inte värdig". Vi ska inte döma varandra. Herren ska döma oss var och en enskilt. Sedan nämnde han också detta som jag berört i ett par inlägg när jag skrivit om apostlarnas egendomsgemenskap. Han menade att en kanske fick en kallelse att gå ut på ett fält där det var ett mycket tungt och svårt arbete och en broder satt hemma i bön och hade det mycket bekvämt. Om att vi inte ska lägga oss i den andres kallelse utan vi ska själva göra det som Jesus ber oss om.
Har du tid så lyssna till honom.
Jag fick flera tankar från detta. Tankar på saker och ting där jag måste ändra mitt beteende och sätt att tänka, men jag fick också bekräftelse på andra delar. Tänker också att våra kallelser är ju så olika och Gud bekräftar ju vår kallelse, främst genom vårt inre vittnesbörd men även genom Guds ord och andra kristna.
Bön: Jag ber Herre att du ska påminna oss om tankarna som nämns i denna predikan. Att vi inte ska vara försumliga i de små sakerna som du ber oss göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar