Jag vet att det startas tusentals bloggar varje dag. Jag är även medveten om att det är svårt att få läsare i den brådskande tid vi lever. Själv följer jag ett antal bloggare (länkar kommer att läggas in senare) men jag måste bekänna att det är inte ofta jag läser inlägg från bokstav ett till slutet. Vi har lärt oss läsa snabbt, bilda oss uppfattningar, uttrycka oss ekonomiskt osv. Ibland händer det dock att saker och ting är så angelägna att tiden stannar. Vi måste helt enkelt sakta ner farten, läsa noga, kanske läsa om igen, tänka, begrunda och börja söka information och fler åsikter.
Min önskan är att den här bloggen ofta ska kunna presentera den sortens angelägna frågor. Jag har även en tanke på en privat blogg av annan karaktär, men så som jag tänker nu ska innehållet inte blandas.
Varför känner jag mig då så liten? När alla bloggar, barn, ungdomar, unga och gamla. Jo, kanske beror det på att jag länge har upplevt att Gud har lagt några viktiga frågor på mig som jag märker kommer i skymundan om de inte förs fram i ljuset. Och kanske känner jag mig liten för att jag i twitter och facebook flöden stuckit ut, låtit säker, skjutit pilar och ställt mig på muren. Men det finns ju ett vakuum om man skjuter på flera mål utan att förankra det man säger i ett sammanhang eller en text. Risken finns ju annars med fria skribenter att man kan skjuta mot allt och alla och i slutänden håller resonemanget inte ihop. Kanske är det därför jag känner mig liten, för även om jag inte skulle få några läsare så har jag genom mina uttalanden satt ribban högt. Det går inte att bara slarva ifrån sig vad som helst, samtidigt som det ska vara läsvärt och relativt kortfattat.
I mitt första inlägg efter detta tänker jag tala lite om Sveriges kristna råd och den ekumeniska böneveckan, samt frikyrkornas roll i det hela. Guds välsignelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar