Folkmord: Hur viktiga är orden?

Margot Wallström har gjort det igen! Nu menar Wallström att det inte är så viktigt att vad man kallar de systematiska och oerhört utstuderade morden. Att kalla dem folkmord kan till och med skapa moralisk press, menade Wallström i riksdagen den 23 februari enligt tidningen Världen idag.

"Möjligheterna och skyldigheterna att agera för den utsatta befolkningen är inte beroende av exakt vad vi kallar det systematiska dödandet i Syrien och Irak, menade utrikesminister Margot Wallström (S) i sitt svar på interpellationen från Sofia Damm (KD)." Världen idag, 20150223

Frågan (interpellationen) hade väckts av KD:s representant, Sofia Damm, med anledning av att Europaparlamentet valt att definiera massövergreppen som folkmord. KD tryckte även på vikten av att FN erkänner folkmorden så att mera press skapas på hjälp till försvar. 

Wallström och Damm var dock eniga vad gällde vikten av att få till stånd något sätt att kringgå säkerhetsrådets veto som i många fall kan innebära handlingsförlamning i brådskande situationer. 

Redan i mars 2015 pekade dock FN ut en del av IS härjningar som folkmord. Uttalandet gällde då yazidierna, men medvetenheten om grymheten i avrättningar och övergrepp är stor då FN genomfört ett hundratal djupintervjuer med drabbade människor och ögonvittnen. 

Wikipedia definierar begreppet folkmord enligt följande: Folkmord, även kallat genocid, är avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en etnisk, religiös eller nationell grupp.

Det finns olika typer av folkmord, som utrotning av urbefolkningar, etniska grupper (ofta förenat med kolonialism), utrotning av minoriteter och politiska massmord. Det har skett mängder av folkmord av olika skäl och i olika delar av världen under 1900-talet (och tidigare). Men det som är svårt att förstå är att folkmordsbegreppet tydligen gör sig bäst i historiska kontexter. När morden pågår som intensivast diskuterar höga makthavare om begreppet ska användas eller inte! Och, vår svenska utrikesminister menar till och med att det skulle utgöra en nackdel att det skapades "moralisk press att agera". 

Nyligen har också Wallström i sin utrikespolitiska deklaration slagit fast att hon fortsatt ska verka för en feministisk säkerhetspolitik och hon önskar samarbeta med FN, EU m.fl. Wallström pekar ut Ryssland som det största säkerhetshotet och annekteringen av Krim som den allvarligaste sedan kalla kriget. Hon tryckte också på kandidaturen till FN som angelägen. I deklarationen fick även klimathotet sin belysning, liksom arbetet med globala frågor och tillsättande av konsulat, mm.  När man läser deklarationen i sin helhet ser man en rad angelägna områden staplas på varandra på politiskt korrekt sätt, men ingenstans syns en hjärtefråga eller ett engagemang. I den utrikespolitiska deklarationen uppges Sverige också vara "en global röst för sexuell och reproduktiv hälsa, och för varje människas rätt oavsett sexuell läggning". En rad miljömål ska också infrias och som icke helt politiskt införstådd svensk medborgare ställer jag mig frågan - vad ska utrikespolitiska departementet syssla med? Vilka frågor kan anses utrikespolitiska och vilka frågor platsar bättre på andra departement? Jag reser också frågan om vi har så mycket att framhålla i världen för övrigt vad gäller sexuell och reproduktiv hälsa. Vi har väldigt höga aborttal, och ungdomar står i kö för psykiatrisk vård i Sverige (av flera anledningar, varav denna kan vara en). 

I början av deklarationen kan vi läsa: Det talade ordet gäller. 

Det talade ordet borde alltid gälla och det borde alltid vara viktigt att benämna saker för vad de verkligen är. Ett folkmord är ett folkmord även i nutid. Folkmordsbegreppet tappar sin verkan om det bara kan användas i historiska kontexter, när faran är över. Det bör användas när människor systematiskt avrättas p.g.a. sin tro och sin etnicitet. Att det handlar om etnisk, kulturell och religiös rensning vittnar ju förstörelsen av historiskt värdefulla platser om. 

Leopold och Stendahls dyrköpta segrar

"På morgonen den 21 februari 1771 befriades anden från den stofthydda, som i 43 år hållits fängslad, varav 32 i Bohus fästning. Leopold var 77 år gammal."
Odenvik,, Nathan: Radikalpietisterna Leopold och Stendahl, 1950, s. 169

I boken, Radikalpietisterna Leopold och Stendahl, beskrivs människoöden som verkligen fick lida för sin tro. Lidandet pågick i stort sett ända från omvändelsen och till dess de slutligen fick flytta hem till den Herre de offrat allt för. I Leopolds fall innebar det, som nämts i citatet ovan, att han tillbringade nästan hela sitt vuxna liv på fästning. Några år fick han en något större frihet på Danvikens dårhus, dit han under en period transporterades eftersom ingen "undervisning syntes vara honom till gagn".

Thomas Leopold och hans lärjunge Johannes Stendahl var s.k. radikalpietister och hade influerats bl.a. av Johann Konrad Dippel. Orsaken till väckelsen var framförallt kyrkans stelnade former, formalism, och samt kyrkans felaktiga användande av sakramenten. De protesterade mot barndopet och ville få till stånd fria möten utanför kyrkans reglementen. Teologin, sådan den blivit och utvecklats, till hård intellektualism, var en huvudfiende.

Odenvik, som skrivit boken, har följt en mängd av brevväxling, fängelseurkunder och domstolsutslag som utspelat sig under flera årtionden. Den mängd präster och biskopar som fått uppdrag att omvända pietisterna är många. Ingen av dem lyckades. Leopold och Stendahl valde den trångaste av portar och gick en lidandets väg som vi har svårt att föreställa oss. Ofta fick de sitta i hålor utan dagsljus, utan kontakt med någon yttervärld. De fick inte tillgång ens till papper för att skriva ner sina tankar och ännu mindre fick de ta emot besök eller träffa varandra under alla dessa år. Att de ens överlevde så många år är ett stort under. Det framkommer ibland i brevväxlingarna att fångarna saknat all värme och ved för att elda i sina fängelsehålor.

I bokens avslutning säger författaren att vi inte nog kan tacka dessa trosbröder för det lidande de utstod. Deras, och andras, omvändelser och lidanden föranledde med Gustaf den lll:e  att konventikelplakatet upphörde och så småningom blev även ordet fritt. Men processen var långdragen och många fick lida och gå i landsflykt för att försvara evangeliet.

På något sätt blev det seger, trots att Leopold, Stendahl, m.fl. inte fick njuta frukterna av den alls. Segern var dyrköpt, många fick ge sitt liv för att få samlas i hemmen och för att undgå kyrkans stränga sakrament och barnadop.

Hur hanterar vi de segrarna idag?

* Vi har yttrandefrihet. Förstår vi vidden av detta? Vi kan fritt sprida Guds ord i Sverige och de flesta länder i världen.
* Vi har religionsfrihet. Hur använder vi den?

Bön: Herre låt inte dessa dyrköpta segrar vara förgäves. Låt oss inte förkasta en så dyr och underbar frälsning. 

Nu skriver jag!

Kära vänner, (om någon ännu bevakar denna blogg som tystnat så)! Jag vill skriva några rader som skulle ha skrivits för många månader sedan. Det handlar om mitt besök i somras på Pride House. Jag hade i facebookgruppen, RFSU ut ur skolan, #rfsuuturskolan, den 26 juni skrivit om min plan att besöka Pride House. Vid det tillfället frågade jag också om det fanns fler personer som kände kallelse att gå dit och lyssna in strategierna som presenteras i dessa forum. Det slutade med att jag gick ensam och att de två planerade dagarna blev till endast en dag.

Vad är då orsaken till det långa dröjsmålet?

Svaren på den frågan kan sammanfattas i tre enkla delar, normalisering, institutionalisring och hegemoni. Dessa aspekter sammantaget blev en sådan börda för mig att jag knappast visste på vilket sätt jag skulle skriva om det.

1. Normalisering, betecknar inom psykologi oftast ett tillstånd där något återgår till "det normala" efter att ha varit t.ex. sjukt eller katastrofalt. Begreppet används även som ett begrepp där människor går igenom sorgeprocesser. Inom sociologin har termen normalisering dock oftast en negativ betydelse. Det används t.ex. om våld i nära relationer och hur det upptrappas och så småningom normaliseras. På liknande sätt kan processer av normalisering användas om en mängd av negativa maktutövanden över andra människor i olika samhälleliga former.

Västvärldens accepterande av homosexualitet, transsexualiet, könsbyten har pågått under många årtionden. Det jag fick bevittna vid mitt besökt på Stockholm Pride var hur den processen i stort sett var avslutad. Acceptansen var fullständigt självklar och låg som en osynlig grund till varje inlägg på de olika scenerna. Alla medverkande rapporterade och talade om sina ämnen på fullständigt neutrala sätt. Det förekom inga känslor och man uppfattade inget tonläge som ville övertyga någon annan om något. Alla var redan överens. Normaliseringsprocessen var avslutad.


2. Institutionalisering. Många av de medverkande hade på olika sätt statlig försörjning i sina projekt. Man arbetade med barn (regnbågsfamiljer), med ungdomar (invandrare, romer, skolor), och med många andra grupper. Målgrupperna i framtiden var/är landstingen, alla landets kommuner, landsbygden. De önskade nu plantera sina lyckade projekt (bl.a. regnbågsfamiljerna) i hela landet. Sin försörjning får de till största delen genom Allmänna Arvsfonden, men kommunerna och andra intressenter fanns också som delfinansiärer. Bland ungdomsförbunden kan nämnas flera som fått priser och utmärkelser för sina arbeten. Den som företrädde romerna berömde sig av sin vidsynthet vad gäller homosexuellt liv, samt sade sig beundra små pojkar som fick leka med dockor och klä sig som de ville (något som jag antar att den större delen av hans folk inte delar).

När projekten redovisades kunde jag lika gärna ha suttit i ett kommunfullmäktige eller i ett landsting och hört den rapporten. Felfritt, kontrollerat, och absolut korrekt. Ingen kunde säga något emot arbetsordningen. De hade skött sig prickfritt i de två och ett halvt år projektet hade pågått. Hur kan man reagera på något som är så normalt, som är så institutionaliserat och där man för länge sedan lämnat de första grunderna bakom sig?

3. Hegemoni. Den självsäkerhet med vilken de uttrycker sig kan bara den ha som är trygg och säker i sin maktposition. De vet att makten är säkrad. Lagen har skrivits om till förmån för dessa grupper. Politikerna för deras talan. Det tredje benet, föreningarna, organisationerna och arbetslivet stöder också allt mer öppet homosexualiteten. De flesta kyrkor har också accepterat det som Gud sagt vara synd. Den som står i den  maktpositionen behöver inte anstränga sig eller propagera för sin sak. Det finns inte längre någon sak att propagera för.

Vad blev min reaktion på det jag såg och hörde? 

Blev jag rasande, gick jag till motangrepp? Förde jag Guds talan?

Nej, jag gick hem. Jag gick hem med alla dessa erfarenheter och visste inte vad jag skulle berätta. Hur skulle jag kunna säga något som gjorde någon skillnad? Som gjorde någon skillnad, åtminstone för någon.

Svalget är så stort. Gapet är så avgrundsdjupt. Ingen kan se eller bygga en bro över detta svalg. Det finns ingen bro. Ingen möjlighet till kommunikation.

Och sorgen över det är lika stor. Så stor. Så avgrundsdjup.

Men, Gud vare värd lov, pris och ära!

Ingenting kan skilja oss som tror från Kristi kärlek. 


För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter,  höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
 

Och därför kan vi glädja oss mitt i bedrövelsen. Vi som har evigt liv till arvedel. Ett arv som aldrig någonsin kan fläckas eller förstöras. I vår Herre Jesu Kristi Namn. 

Då kom de ihåg

Joh 12:16 Hans lärjungar förstod först inte detta. Men när Jesus hade blivit förhärligad, kom de ihåg att det var skrivet så om honom och att man hade gjort så för honom.

När Jesus hade blivit förhärligad, då kom de ihåg. Vi människor minns inte långt. Vi väljer också oftast vad vi vill minnas. Om två personer berättar om samma händelse så framkommer ofta två olika perspektiv. Men här minns lärjungarna samma sak och på samma sätt. De minns vad som var skrivet om honom och att man gjort så för honom. I den här versen syftar man till profetian i Sakarja 9:9-10 där det förutsägs att Sions konung kommer, ridande på en åsna, och just detta hade ju lärjungarna gjort för Jesus, löst åsnefölet och sett till att Jesus kom ridande på det.

Luk 24:4-6 När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: "Varför söker ni den levande bland de döda? Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen; Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen. Då kom de ihåg hans ord.

I denna stund, en av världshistoriens mest centrala, måste kvinnorna påminnas om vad Jesus hade sagt. Efter påminnelsen kom de ihåg hans ord. De ifrågasatte inte utan kom ihåg och trodde. De trodde på hans uppståndelse och de återvände från graven för att berätta för de övriga elva.

Många andra gånger ber Jesus lärjungarna att komma ihåg saker. I Joh 15:20 säger Jesus till dem: "Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de förfölja också er. Har de bevarat mitt ord, ska de bevara också ert ord."

Här vill Jesus påminna om efterföljelsens pris, men också om ett underbart löfte, har de bevarat mitt ord så ska de bevara också ert ord. Det är ett fantastiskt löfte som vi fått. Ordet som går ut har liv och människorna bevarar det. Halleluja!

När vi läser Guds ord och ser alla gånger som vi människor i efterhand kommit ihåg och förstått vad Gud har menat så förstår vi att så är det även nu. Vi är mitt i ett mycket allvarligt händelseförlopp i världen och även i vårt land. För första gången på 200 år ser det ut som att Sverige hamnar i väpnad konflikt. Står vi inför terrorbekämpning eller krig? I den rädsla och de frågor som kan uppstå är det verkligen viktigt att vi kommer ihåg vad Guds ord säger till oss i den här tiden. Vi vet att många ska komma i Jesu namn och att vi måste vara vakna. Vi vet att Jesus ska komma tillbaka, men innan han kommer ska uppryckelsen ske när vi ska möta honom på skyarna. Allt detta som ska hända måste vi komma ihåg och påminna oss. I dagens samhälle är det till och med viktigt att veta att Jesus var och är Guds son, att han levet och att han verkar idag i och genom sin församling på jorden.

Vi måste komma ihåg. Vi måste vara vakna. Vi måste tro på Honom som Fadern sände.

Bön: Fader, jag ber dig i Jesu namn om att vi ska komma ihåg dina ord till oss. Jag ber att vi ska vara vakna och bedjande till dess du kommer. <3

Reaktion på Parsmos penna

Aldrig förr har tidningen Dagens satirtecknare Anders Parsmo väckt så mycket reaktioner, säger Jakob Zetterman på samma tidning. Teckningen uppskattas ha nått ut till omkring 70 000 personer och den har delats 461 gånger, säger Zetterman. Många diskuterar och har synpunkter. Det handlar om flyktingarna och det handlar om hur vi ska hantera situationen.

"Det blev visst lite rabalder, säger tecknaren själv", och han säger också att han inte ångrar bilden trots alla reaktioner, man måste "ta sida i en bild och löpa linan fullt ut", avslutar han.

Och, när det gäller mig själv ställer jag mig på de ord vi har i Bibeln om hur vi ska ta emot främlingen när han kommer till vårt land. Jag inser problemen och bristen på resurser och jag ser också faran med islamisering och svenska rekryteringsbaser, men trots alla dessa faktorer finns det ingenting som kan skaka Guds ord. Gud har själv sagt att vi ska ta emot främlingen och då tror vi det. Förutom dessa kända ord så har vi också många andra ord på att vi ska hjälpa. Ett sådant är från Ordspråksboken 3.27 Neka inte den behövande din hjälp, när det står i din makt att ge den. 

Sedan detta med hjärtat. Visst är det lätt att hjärtat hårdnar, att något kommer emellan, att vi har sagt något för mycket, eller ibland för lite? Men prisat vare Herrens namn att han ordnat det så underbart att vårt hjärta kan renas om vi gör något dumt. Och faktiskt är vi ständigt beroende av den reningen, den Anden och den smörjelsen. I Ordspråksboken 4:23 läser vi Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta ty från det utgår livet. 

Därför kan vi instämma i Parsmos teckning. De som talar otro tappar lätt sitt hjärta på vägen och det händer inte bara om vi talar om flyktingar utan alltid när vi talar otro och inte räknar med Herren.

Guds välsignelse!

Himlens miljoner ja

Igår skrev jag att det inte finns någon heder i hundra tysta nej och det är verkligen sant. Mycket som sker i det tysta, det blir ännu mera svårt att ta i och finna orsaker till, men en viktig aspekt tog jag inte upp igår och det är att svårigheterna, smärtan och skammen, allt det hör världen och tidsandan till.Att lämna något som man strävat efter och velat ha kan orsaka oss smärta, men i det långa loppet tar smärtan över förlusten slut och Gud kan fylla oss med något annat i stället. Det är också så att vi ofta tackar Gud när dörrar öppnas, men vi är inte lika tacksamma när dörrar stängs. Ändå kan just de stängda dörrarna vara räddningen. Det som för dig in på den smala vägen, den vägen som med säkerhet bär hemåt och går du på den i fullständig förvissning så kan du vara säker på att någon eller några vill följa dig på vägen.

Upp 22:17 Och Anden och bruden säger: "Kom! Och den som hör det ska säga, "Kom!". Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten.

När vi blir fyllda med den Helige Ande så drar vi nämligen människor till oss och de i sin tur drar andra till sig. Watchman Nee beskriver Guds verk så här i Den härliga församlingen.

"Idag har Gud gjort så att vi kan dela Herren Jesu seger. Varhelst Jesu Kristi seger visas fram måste Satan ge sig iväg. Vi måste helt enkelt stå orubbliga, för Herren Jesus har redan vunnit segern. (s. 70)

Anden säger alltså "Kom" och den Ande som drar oss till sig är densamme som vunnit seger över all ondska och allt mörker och mörkret måste vika där Jesu Kristi seger visas fram. Och Watchman Nee säger vidare att när ett sådant område eller en sådan plats etableras då är Guds rike här.

"Guds rike är det område där Gud utövar sin makt. Vi måste ha ett sådant rike ibland oss."

Dessutom vet vi att vi är omgivna av en stor mängd vittnen och att Han som inte skonade sin egen son förlåter oss våra synder och önskar se oss frälsta. Jesus uppmanar oss att komma till honom med våra bördor, och Han är själv både dörren in till fåren och Herden för fåren. Hela vägen är det ja. Läs vilket evangelium du vill, läs vilket av breven som helst. Läs vad Jesus sagt, läs vad han lovat. Hela vägen är det ja. I himlen finns alla dessa miljoner som gått före oss, alla dessa vittnen, och alla säger de "Kom!" och alla säger de ja, vad betyder då några nej i den här världen?

Ingen heder i 100 tysta nej

Jag har läst Marcus Birro´s, Fyra årstider med Birro, och jag fick en hel uppgörelse med mig själv och världen på halsen. Allra först måste jag bekänna att jag inte alls läst Birro ordentligt en enda gång förrän nu. Varför? Jo, jag måste erkänna att det till stor del berott på avundsjuka. Den uslaste av alla åkommor. "Birro skriver så fantastiskt" (här kämpar jag med min blogg men får inte beröm), "Jag har förmedlat Birro´s text till alla jag känner" (jaha, men när förmedlade du min text), "Birro har förlorat en arbetsgivare" (jag har ingen arbetsgivare att förlora längre, inte på många år), "Birro går igenom en slitsam skilsmässa" (ja, men vad har jag fått gå igenom).

Och, fråga mig inte varför? Många saker får du fråga mig och jag ska kunna ge dig ett svar, men den här frågan kan jag absolut inte svara på; varför slog avundsjukan till just mot denne Birro? Tidigare har jag skrivit en text, Birro´s stolthets mast felriktad, som delvis var grundad i den sjuka känslan, men också på mitt avståndstagande till katolicismen. Nu vill jag be om förlåtelse för att jag ibland reagerar så snabbt på andra människors liv. Det är omöjligt att sätta sig in i alla bevekelsegrunder någon annan har för sitt liv och sina beslut. Det vi har är Guds ord, och det leder oss rätt.

Men för att i någon mån försvara mig eller förklara mig så vill jag säga att den bok jag nyss läste har gjort ett så väldigt stort intryck på mig eftersom jag tycker att han skriver "mitt liv" och ändå är det naturligtvis inte mitt liv. Jag har inte Italien i blodet, jag älskar inte en fotbollsarena så som han gör och staden Rom är inte mitt hem på jorden, ändå skriver han mitt liv. Jag har inte fått avföring utanför min dörr och jag har heller inte tröstats av mängder av brev och blommor efter dödshot. Jag har inte delat samma erfarenheter, ändå är det mina erfarenheter. Kedjorna som rasslar i djupet, bitterljuva minnen av ölen och vinet som gav falsk tröst. "Snåljåp" med sina fina ballonger, där han erbjuder tillfälliga rus och sedan endast har ett i sikte, att dra oss ner i avgrunden.

Erfarenheterna är inte lika - hur kan hundra tysta nej, ett stilla bortforslande från arbetsliv, kolleger och arbetsliv mäta sig med att få sparken i media, med offentliga motiveringar? Men jag vill hävda att smärtan är densamma. Naturligtvis är det mera hedersamt att hamna i fängelse för sin tro, eller att hotas i det offentliga, men den offentliga hedern är också en offentlig skam. Hundra tysta nej väger inte långt. Inte nej-svaren från nybildade vårdföretag som anställer personliga assistenter heller.

Nu vill jag inte beklaga mig, utan sanningen är den att trots de här nejen så har jag av nåd fått tjäna inom kristna verksamheter och jag vet att jag fått göra skillnad där jag blivit placerad, men visst är det tråkigt att inte vara värd sin lön? Det har vi ju Guds eget ord på att vi ska vara.

Nu kanske det verkar som om boken, Fyra årstider med Birro, i första hand handlar om svårigheter och jobbiga händelser. Så är det inte! Boken handlar i första hand om Gud. Inte en sida utan Gud, inte en sida utan Jesus, inte en sida utan bön, inte en sida utan Helig Ande. Nåden nämns före Sanningen säger Birro, och det är sant, men utan sanningen blir vi aldrig fullständigt fria. Kedjorna och banden som drar från det förflutna blir fullständigt bortspolade i Jesu blod, men visst kan minnen komma ibland och visst kan vi frestas ibland.

Du som läser det här ser att det inte är en bokrecension. Det är inte heller något medlidande med en förföljd man i min samtid. Det är helt enkelt ett konstaterande - han skriver mitt liv, men han har ändå levt ett annat liv än jag. Igenkänningen är så total. Jag tror att många samtal av den här typen måste våga föras i våra sammanhang. Vi måste kunna beskriva den goda strömmen, det goda livet och nåden, den Gud som lyssnar, tröstar och finns till. Vi måste kunna erkänna tillkortakommanden och litenhet. Tack Birro för att du hjälpte mig se att jag varit avundsjuk och hjälp mig Jesus att inte drabbas igen. Jag vill ha ett rent hjärta, det är så viktigt.

Bön: Hjälp mig Herre att inte se på vad andra har och inte har. Hjälp mig Jesus att bara se på dig och tacka för att få tillhöra dig av nåd.