Jag har lyssnat på några videoklipp av Bill Stenberg, en hemgången profetröst i tiden.
Det som slår mig i vissa av dessa klipp är hur oerhört sanna de är. Ett av dem särskilt som jag vill dela med er här visar på att "brödraskapet skuldra vid skuldra i en tät ring döljer något i centrum". Så många gånger som detta blivit uppenbarat även för mig. Kamratskapet går före Guds eget ord. "Jag litar på Z", "han är pålitlig" osv.
I Yngve Stenfeldts predikan från igår framgick det också tydligt att om vi inte är i Kristus, så är vi troligen i förvar hos odjuret. Alla måste vi tjäna någon och tjänar vi inte Kristus, huvudet så tjänar vi mörkret.
http://maranata.se/2012/09/30/30-september-2012-kl-11-yngve-stenfeltjesus-kristus-ar-forsamlingens-huvud/
Vad är det som brödraskapet döljer i Bill Stenbergs syn? Jo, det är en naken man full av skam men han får inga kläder. All aktivitet går ut på att sluta leden tätare för att dölja skammen. Står vi riktigt nära och inte släpper fram minsta ljus så finns möjligheten att människorna utanför inte uppmärksammar denna nakenhet.
Du som är pastor, ledare, äldste dölj inte den nakne mannen. Lyft istället fram detta. Jesus själv vet om honom och om ljuset får lysa in kommer brödraskapet att frigöras till andra uppgifter. De kan vittna om en annan man. En man utan skam. En man som dog för dem.
http://www.youtube.com/watch?v=OQtkPOCQ1bY
måndag 1 oktober 2012
söndag 30 september 2012
Om att vara ensam förälder
Jag måste skriva lite om Miljöpartiets förslag till 5 000:- i skattelättnad till ensamstående föräldrar. Något fåtal av mina läsare kanske t.o.m. kan erinra sig att en gång hade Sverige fyra olika skattetariffer. De baserades på socialgruppsindelning 1-4, där ensamma föräldrar var placerade i grupp 4 och således hade minst skatt.
http://www.expressen.se/nyheter/mp-forslag-5000-kr-till-ensamstaende-foraldrar/
Som kristen är det naturligtvis så att jag vet att äktenskapet är instiftat av Gud och att det är det ultimata när barn får växa upp på det sättet. Men ibland är det så att vi människor inte lyckas i våra föresatser, och då ska ju barnet ändå få växa upp så tryggt och bra som möjligt.
På facebook har det varit två kommentarer som sårat. Den ena handlade om signaler. Summan var oviktig, signalen viktig. Visst är väl en signal bättre än ingenting, men den hjälper ju inte i en konkret situation. Det är som liknelsen med den som klappar sin broder eller syster på axeln med orden, "ät gott, klä dig varmt, lev väl", utan att göra någonting åt situationen. Just detta med signaler retar mig överlag. I förra valet signalerades det om att utanförskapet skulle minska. Det har signalerats om prioriterade grupper av olika slag. Det kommer signal, på signal, på signal. Riken larmar, människorna vacklar men vad gör vi kristna?
En annan kommentar, som även saluförs friskt på nätet i övrigt, är att "Mp vill uppmuntra splittring av kärnfamiljer". Vem skiljer sig för 5 000:-/år? Det här är så kränkande att höra talas om! Nog kan ensamma föräldrar ha det svårt men så svårt kan det inte vara att 5 000:-/år blir en skilsmässoorsak. https://www.flashback.org/t1974025
Jag ska berätta något lite om hur det kan vara för en ensam förälder. När mitt yngsta barn var litet och jag började gå ut i studier och jobb, så ammade jag fortfarande. Det var tufft att lämna henne till daghemmet. Det var också så att när jag lämnade på morgonen var det inte alls ovanligt att vi var först på plats eller att vi åtminstone hörde till de första, och sedan på eftermiddagen samma sak, det var inte alls ovanligt att vi var sist eller åtminstone bland de sista att gå hem. Nu vill jag inte att du ska "tycka synd" om oss, jag vet att även i familjer med två försörjare kan barnen av olika skäl få mycket långa dagar, men det är ändå ganska vanligt att föräldrar jobbar dagtid båda två. Att den ena lämnar, den andra hämtar och på det sättet får de ihop sina timmar och barnet behöver inte ha alltför långa dagar. För den som är ensam gäller det att töja ut sig till bristningsgränsen - ständigt. För trots att jag kom tidigt respektive sent på dagis så rådde det omvända förhållandet på arbetsplatsen. Ofta gick jag tidigt respektive kom lite sent och bar bördor av hemarbete i väskan som skulle avklaras efter middag, sövning av barn och hemmasysslor. Ibland blev jobbet gjort men lika ofta bars det åter tillbaka till jobbet i oförändrat skick.
Det här är bara en aspekt av livet som ensam förälder. Hur du får töja dig till bristningsgränsen och ändå räcker du aldrig till. Men i mitt fall har jag gått till Gud och han räcker till. Hans nåd tar aldrig slut, men människornas nåd kanske tar slut redan innan du har kommit genom dörren. Kanske är den slut i entrén till kyrkan när kyrkvärdar ställer sig med ryggen emot dig, eller när en "snäll" barnledare upphöjer ditt barn men knappast säger ett litet "hej" till mamman. Nåd hos Gud och hos människor är så väsenskilt att det går nästan inte att tänka på, man blir bara upprörd och ledsen.
Jag har stått i situationer där jag efter att ha presenterat mig som (ensam) mamma blivit granskad uppifrån och ner, och sen vidtar granskningen nerifrån och upp och slutligen ett tilltal med hånfull menande blick. Jag talar inte om världens folk nu utan om bröder, äldstebröder osv. Och ändå är det så att som ensam förälder behöver vi än mer stöd än andra föräldrar. Barnet behöver stöd och uppmuntran, barnet behöver föräldern som förebild, men om förebilden inte respekteras så smittar det av sig på barnet som inte heller mår bra.
Och, det som är mest tragiskt av allt, det är att jag vet att det här inte bara gäller mig. Jag har mött ensamma mammor från olika generationer och alla har haft samma erfarenhet. Det är andra i församlingen som räknas, som finns, som är viktiga och som ska ta plats.
I efterhand nu, kan jag konstatera, att trots allt jag upplevt har det hjälpt mig närmare Gud. Det står i Guds ord att vi ska dela hans smälek och vi kan vara viss om att han står där tillsammans med oss. När blickarna går uppifrån och ner och när menande blickar och tilltal faller över oss där är Herden vid vår sida och delar smäleken. När ryggarna vänds ifrån oss när vi kommer in i kyrkan, då är Herden där och går vid vår sida. Vi vet att han inte sviker och vi vet att hans program är att lossa orättfärdiga ok! Det är den fastan HAN vill ha.
http://www.expressen.se/nyheter/mp-forslag-5000-kr-till-ensamstaende-foraldrar/
Som kristen är det naturligtvis så att jag vet att äktenskapet är instiftat av Gud och att det är det ultimata när barn får växa upp på det sättet. Men ibland är det så att vi människor inte lyckas i våra föresatser, och då ska ju barnet ändå få växa upp så tryggt och bra som möjligt.
På facebook har det varit två kommentarer som sårat. Den ena handlade om signaler. Summan var oviktig, signalen viktig. Visst är väl en signal bättre än ingenting, men den hjälper ju inte i en konkret situation. Det är som liknelsen med den som klappar sin broder eller syster på axeln med orden, "ät gott, klä dig varmt, lev väl", utan att göra någonting åt situationen. Just detta med signaler retar mig överlag. I förra valet signalerades det om att utanförskapet skulle minska. Det har signalerats om prioriterade grupper av olika slag. Det kommer signal, på signal, på signal. Riken larmar, människorna vacklar men vad gör vi kristna?
En annan kommentar, som även saluförs friskt på nätet i övrigt, är att "Mp vill uppmuntra splittring av kärnfamiljer". Vem skiljer sig för 5 000:-/år? Det här är så kränkande att höra talas om! Nog kan ensamma föräldrar ha det svårt men så svårt kan det inte vara att 5 000:-/år blir en skilsmässoorsak. https://www.flashback.org/t1974025
Jag ska berätta något lite om hur det kan vara för en ensam förälder. När mitt yngsta barn var litet och jag började gå ut i studier och jobb, så ammade jag fortfarande. Det var tufft att lämna henne till daghemmet. Det var också så att när jag lämnade på morgonen var det inte alls ovanligt att vi var först på plats eller att vi åtminstone hörde till de första, och sedan på eftermiddagen samma sak, det var inte alls ovanligt att vi var sist eller åtminstone bland de sista att gå hem. Nu vill jag inte att du ska "tycka synd" om oss, jag vet att även i familjer med två försörjare kan barnen av olika skäl få mycket långa dagar, men det är ändå ganska vanligt att föräldrar jobbar dagtid båda två. Att den ena lämnar, den andra hämtar och på det sättet får de ihop sina timmar och barnet behöver inte ha alltför långa dagar. För den som är ensam gäller det att töja ut sig till bristningsgränsen - ständigt. För trots att jag kom tidigt respektive sent på dagis så rådde det omvända förhållandet på arbetsplatsen. Ofta gick jag tidigt respektive kom lite sent och bar bördor av hemarbete i väskan som skulle avklaras efter middag, sövning av barn och hemmasysslor. Ibland blev jobbet gjort men lika ofta bars det åter tillbaka till jobbet i oförändrat skick.
Det här är bara en aspekt av livet som ensam förälder. Hur du får töja dig till bristningsgränsen och ändå räcker du aldrig till. Men i mitt fall har jag gått till Gud och han räcker till. Hans nåd tar aldrig slut, men människornas nåd kanske tar slut redan innan du har kommit genom dörren. Kanske är den slut i entrén till kyrkan när kyrkvärdar ställer sig med ryggen emot dig, eller när en "snäll" barnledare upphöjer ditt barn men knappast säger ett litet "hej" till mamman. Nåd hos Gud och hos människor är så väsenskilt att det går nästan inte att tänka på, man blir bara upprörd och ledsen.
Jag har stått i situationer där jag efter att ha presenterat mig som (ensam) mamma blivit granskad uppifrån och ner, och sen vidtar granskningen nerifrån och upp och slutligen ett tilltal med hånfull menande blick. Jag talar inte om världens folk nu utan om bröder, äldstebröder osv. Och ändå är det så att som ensam förälder behöver vi än mer stöd än andra föräldrar. Barnet behöver stöd och uppmuntran, barnet behöver föräldern som förebild, men om förebilden inte respekteras så smittar det av sig på barnet som inte heller mår bra.
Och, det som är mest tragiskt av allt, det är att jag vet att det här inte bara gäller mig. Jag har mött ensamma mammor från olika generationer och alla har haft samma erfarenhet. Det är andra i församlingen som räknas, som finns, som är viktiga och som ska ta plats.
I efterhand nu, kan jag konstatera, att trots allt jag upplevt har det hjälpt mig närmare Gud. Det står i Guds ord att vi ska dela hans smälek och vi kan vara viss om att han står där tillsammans med oss. När blickarna går uppifrån och ner och när menande blickar och tilltal faller över oss där är Herden vid vår sida och delar smäleken. När ryggarna vänds ifrån oss när vi kommer in i kyrkan, då är Herden där och går vid vår sida. Vi vet att han inte sviker och vi vet att hans program är att lossa orättfärdiga ok! Det är den fastan HAN vill ha.
Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, [kap]
ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.[kap]
lördag 29 september 2012
En gammal film och en ny sång
I kväll har jag och min dotter tittat på en gammal video tillsammans. Förut såg vi ofta film och tv, nu händer det inte lika ofta. Ikväll var det inte alls något vi ville se på tv och vi började bläddra bland filmerna som är kvar efter flytten. På mitt tredje förslag (redan) fick jag napp och vi blev överens om att se en film som min andra dotter haft som favorit, Interstate 60.
För er som inte har sett den så kan jag säga att den utspelar sig i en fiktiv tid, och visar parellella liv, i överdimensionerad form för att vägleda en man i hans livsval. Filmen börjar med en födelsedag där den rike pappan ger sonen en röd sportbil, en sådan som han själv alltid velat ha och han kommer även med ett antagningsbesked till Bradford, där sonen ska kunna utbilda sig till jurist. Och precis i det scenariot börjar magin. Sonen önskar svar på sin livsfråga och får denna önskan uppfylld. De platser som han så småningom passerar berättar mycket för oss om hur samhället kan komma snett. En stad har ett pärlband av skyltar om förbudet mot Euphoria, just den drog som det visar sig att hela samhället kretsar kring. De banala, enkla sysslorna som toastädning och gatsopning utförs gärna gratis av denna totalt hängivna, enkla befolkning. Och även om tankesteget är lite långsökt, tänker jag på alkoholen. Alla dessa påsar, lådor, flaskor och burkar. Alla dessa serveringar, fester, kurser, ja, det finns ingen ände för hur stor del av samhället vi byggt kring detta "belöningssystem". Och ändå vet alla att för varje medelkonsument så ökar antalet döda storkonsumenter i andra änden. Och alla vet att misshandel, våldtäkter, rattfylleri, brottslighet överlag, allt är kopplat till alkohol.
För att återgå till filmen så hamnade huvudpersonen även i ett juridiskt inferno där alla levde på att stämma varandra, men tack vare en galen sanningssägande nikotinist full av sprängämnen och en total intolerans mot lögn tog de sig ut ur den staden med livet i behåll och de lämnade bakom sig en stad med tillfällig amnesti för en rad brott. Även den staden talade till mig om vårt samhälle. Gör vi det minsta misstag, eller skriver på fel rad, eller säger fel sak i en telefonsvarare, så riskerar vi förlora inkomst eller annat som vi behöver. När barnen föds kontrolleras de av staten innan de åker hem, och sedan med jämna mellanrum till dess de ska begravas på ålderns höst. Och i alla miljöer en människa rör sig, lever och är till under denna mellantid som kallas liv har vi regelverk att förhålla oss till. På gott och ont! Det laglösa samhället klarar inte människan i sin ondska.
Mer hände som man kunde tala om. Filmen är egentligen ingen bra film, men jag tycker att bilderna i sin övertydlighet är något som vi borde tala mera om i vårt samhälle. Behöver vi all denna alkohol? Behöver vi all denna kontroll? Alla dessa regler?
http://www.imdb.com/title/tt0165832/
Sedan över till den nya sången. Min dotter har skrivit några sånger som hon brukar spela här hemma. Nu har hon, med mitt godtycke, fått lägga upp en jättefin sång på youtube. Denna sång är inte kristen utan den handlar om drömmen om den rätte. Som mamma önskar man sitt barns bästa och internetmiljön kan vara tuff, men be gärna för min dotter att det ska gå bra och att hon även får inspiration från vår Fader till en andligt inspirerad text. Lägger in hennes sång här så får ni höra den.
http://www.youtube.com/watch?v=N4mGWT9Y2Ow
För er som inte har sett den så kan jag säga att den utspelar sig i en fiktiv tid, och visar parellella liv, i överdimensionerad form för att vägleda en man i hans livsval. Filmen börjar med en födelsedag där den rike pappan ger sonen en röd sportbil, en sådan som han själv alltid velat ha och han kommer även med ett antagningsbesked till Bradford, där sonen ska kunna utbilda sig till jurist. Och precis i det scenariot börjar magin. Sonen önskar svar på sin livsfråga och får denna önskan uppfylld. De platser som han så småningom passerar berättar mycket för oss om hur samhället kan komma snett. En stad har ett pärlband av skyltar om förbudet mot Euphoria, just den drog som det visar sig att hela samhället kretsar kring. De banala, enkla sysslorna som toastädning och gatsopning utförs gärna gratis av denna totalt hängivna, enkla befolkning. Och även om tankesteget är lite långsökt, tänker jag på alkoholen. Alla dessa påsar, lådor, flaskor och burkar. Alla dessa serveringar, fester, kurser, ja, det finns ingen ände för hur stor del av samhället vi byggt kring detta "belöningssystem". Och ändå vet alla att för varje medelkonsument så ökar antalet döda storkonsumenter i andra änden. Och alla vet att misshandel, våldtäkter, rattfylleri, brottslighet överlag, allt är kopplat till alkohol.
För att återgå till filmen så hamnade huvudpersonen även i ett juridiskt inferno där alla levde på att stämma varandra, men tack vare en galen sanningssägande nikotinist full av sprängämnen och en total intolerans mot lögn tog de sig ut ur den staden med livet i behåll och de lämnade bakom sig en stad med tillfällig amnesti för en rad brott. Även den staden talade till mig om vårt samhälle. Gör vi det minsta misstag, eller skriver på fel rad, eller säger fel sak i en telefonsvarare, så riskerar vi förlora inkomst eller annat som vi behöver. När barnen föds kontrolleras de av staten innan de åker hem, och sedan med jämna mellanrum till dess de ska begravas på ålderns höst. Och i alla miljöer en människa rör sig, lever och är till under denna mellantid som kallas liv har vi regelverk att förhålla oss till. På gott och ont! Det laglösa samhället klarar inte människan i sin ondska.
Mer hände som man kunde tala om. Filmen är egentligen ingen bra film, men jag tycker att bilderna i sin övertydlighet är något som vi borde tala mera om i vårt samhälle. Behöver vi all denna alkohol? Behöver vi all denna kontroll? Alla dessa regler?
http://www.imdb.com/title/tt0165832/
Sedan över till den nya sången. Min dotter har skrivit några sånger som hon brukar spela här hemma. Nu har hon, med mitt godtycke, fått lägga upp en jättefin sång på youtube. Denna sång är inte kristen utan den handlar om drömmen om den rätte. Som mamma önskar man sitt barns bästa och internetmiljön kan vara tuff, men be gärna för min dotter att det ska gå bra och att hon även får inspiration från vår Fader till en andligt inspirerad text. Lägger in hennes sång här så får ni höra den.
http://www.youtube.com/watch?v=N4mGWT9Y2Ow
torsdag 27 september 2012
Halleluja Hasse!
Hasse Boström tar bladet från munnen i en ledare i Dagen (2012-09-20) och skriver om militanta, f.d. världssamvetet Sverige.
http://www.dagen.se/opinion/ledare/mer-militanta-an-vi-vill-tro/
Det vore underbart om fler skrev om detta och debatterade. Lyfte fram och belyste. Hur många diktaturer har vi medverkat i att störta och hur många människor har badat i blod, smärta och död i den s.k. arabiska våren. Vilken vår! Det är så att ordet nästan inte går att ta i munnen.
Och alla storslagna planer och alla krav som vi kan uppställa på andra länder vad gäller miljö och säkerhet. Länder vars befolkning kanske lider nöd och saknar det allra nödvändigaste! Vem ska följa i Hasse Boströms fotspår? Var finns modiga journalister i dagens Sverige? Vad lär de sig på mediautbildningar? Vågar ingen utmana och ställa frågorna som sträcker sig lite längre?
Vem kan t.ex. säga att böneutrop från minareter inte är lämpligt i ett land som inte är muslimskt utan att riskera att beskyllas för diskriminering?
http://www.dagen.se/nyheter/nu-kan-boneutrop-snart-bli-verklighet-i-botkyrka/
Allt mer suddas ideologier ut. Alla partier är mer eller mindre lika. Socialdemokraterna har gjort en affärsplan för Sverige och Moderaterna har sedan många år lanserat sig som det nya arbetarpartiet. Centern jobbar med kärnkraft och internationalering (istället för decentralisering) och Björklund har fört liberalismens fana till en Järrelskt skrämmande nivå. Slutligen är Sjöstedt ute på havet och seglar för "rättvisa" vad gäller Israel-Palestinafrågan och Lööf kämpar väl på med låga siffror och stora drömmar.
Sverige, ibland önskar jag att du hade varit Norge.
Bön: Herre, jag ber dig att väcka vårt folk innan vi alldeles somnat. Vi sover bakom tv, dator, spel, alkohol, droger, onödig administration och PK-politik. Herre väck oss!
http://www.dagen.se/opinion/ledare/mer-militanta-an-vi-vill-tro/
Det vore underbart om fler skrev om detta och debatterade. Lyfte fram och belyste. Hur många diktaturer har vi medverkat i att störta och hur många människor har badat i blod, smärta och död i den s.k. arabiska våren. Vilken vår! Det är så att ordet nästan inte går att ta i munnen.
Och alla storslagna planer och alla krav som vi kan uppställa på andra länder vad gäller miljö och säkerhet. Länder vars befolkning kanske lider nöd och saknar det allra nödvändigaste! Vem ska följa i Hasse Boströms fotspår? Var finns modiga journalister i dagens Sverige? Vad lär de sig på mediautbildningar? Vågar ingen utmana och ställa frågorna som sträcker sig lite längre?
Vem kan t.ex. säga att böneutrop från minareter inte är lämpligt i ett land som inte är muslimskt utan att riskera att beskyllas för diskriminering?
http://www.dagen.se/nyheter/nu-kan-boneutrop-snart-bli-verklighet-i-botkyrka/
Allt mer suddas ideologier ut. Alla partier är mer eller mindre lika. Socialdemokraterna har gjort en affärsplan för Sverige och Moderaterna har sedan många år lanserat sig som det nya arbetarpartiet. Centern jobbar med kärnkraft och internationalering (istället för decentralisering) och Björklund har fört liberalismens fana till en Järrelskt skrämmande nivå. Slutligen är Sjöstedt ute på havet och seglar för "rättvisa" vad gäller Israel-Palestinafrågan och Lööf kämpar väl på med låga siffror och stora drömmar.
Sverige, ibland önskar jag att du hade varit Norge.
Bön: Herre, jag ber dig att väcka vårt folk innan vi alldeles somnat. Vi sover bakom tv, dator, spel, alkohol, droger, onödig administration och PK-politik. Herre väck oss!
onsdag 26 september 2012
Ånger
"Medan Esra låg där gråtande framför Guds hus och bad och bekände, samlades män, kvinnor och barn omkring honom, en mycket stor skara av Israels folk, också folket grät bittert. (Esra 10:1)
När vi talar om väckelse så vet de flesta vad man tänker på men i Bibeln nämns inte det uttrycket. Här ovan ser vi Esras öppna ånger. Hur han gråter öppet, utomhus och hur man samlas omkring honom och gråter bittert. Avslutningen av detta vet vi. Folket renades och många präster som tagit kvinnor av andra folk avlägsnade dessa ifrån sig.
Samma Esra som gråter så bittert över tillståndet bland folket hade förut storligen prisat Gud för att han "ingav kungen i hjärtat att han skulle smycka Herrens hus i Jerusalem."
Och vi vet att det som följde på ånger och gråt var bekännelse och förändring.
Många gånger predikas det idag i så allmänna ordalag om Gud så att människorna glömmer att de felar att de syndar. Kanske glömmer vi att säga, börja med mig. Kanske stryker vi över och säger: "koppla av, känn ingen oro, du duger, nåden räcker," eller så tar vi alternativet och skapar ett evangelium enligt MIG. Jag tar lite åsikter och känslor och blandar med vad som är PK och lite Guds ord sen tar jag och presenterar evangelium enligt Gun-Britt. Intressant eller hur??
Och lätt, det blir så lätt, lätt, lätt...:), tills dess man möter på evangelium enligt DIG och DIG och DIG. Men bäst är när Gud själv får tala genom sitt ord. Och det gör han. I sina förbund från första till sista blad i Bibeln det håller jag på att lära mig nu.
När vi talar om väckelse så vet de flesta vad man tänker på men i Bibeln nämns inte det uttrycket. Här ovan ser vi Esras öppna ånger. Hur han gråter öppet, utomhus och hur man samlas omkring honom och gråter bittert. Avslutningen av detta vet vi. Folket renades och många präster som tagit kvinnor av andra folk avlägsnade dessa ifrån sig.
Samma Esra som gråter så bittert över tillståndet bland folket hade förut storligen prisat Gud för att han "ingav kungen i hjärtat att han skulle smycka Herrens hus i Jerusalem."
Och vi vet att det som följde på ånger och gråt var bekännelse och förändring.
Många gånger predikas det idag i så allmänna ordalag om Gud så att människorna glömmer att de felar att de syndar. Kanske glömmer vi att säga, börja med mig. Kanske stryker vi över och säger: "koppla av, känn ingen oro, du duger, nåden räcker," eller så tar vi alternativet och skapar ett evangelium enligt MIG. Jag tar lite åsikter och känslor och blandar med vad som är PK och lite Guds ord sen tar jag och presenterar evangelium enligt Gun-Britt. Intressant eller hur??
Och lätt, det blir så lätt, lätt, lätt...:), tills dess man möter på evangelium enligt DIG och DIG och DIG. Men bäst är när Gud själv får tala genom sitt ord. Och det gör han. I sina förbund från första till sista blad i Bibeln det håller jag på att lära mig nu.
söndag 23 september 2012
Pussel
Redan av rubriken tänker kanske många, "så förutsägbart - nu kommer den om att vi är pusselbitar i Guds rike och värdefulla". Och, så rätt ni hade! Men jag har några ytterligare tankar på temat som kom till mig nu här på morgonen.
Ibland när man byggt ett pussel, vilket för min del var en tid sedan, så kommer man till slutet när pusslet börjar bli klart. Är det ett pussel för vuxna, sådana som inte många har tålamod med, så breder bilden ut sig och pusselbyggaren känner sig allt mer tillfreds. Men då är det så försmädligt att en bit saknas, eller kanske två eller tre. Nu lyser gluggarna fram med större intensitet än någonsin den vackra vyn gjorde och det allt mer frenetiska letandet efter den eller de saknade bitarna tar vid.
Om biten/bitarna inte återfinns så hanterar vi människor situationen lite olika. Många skulle rycka på axlarna och tänka, vad gjorde det? Några veckors pusslande, jag köper ett nytt och går sen och kastar det ofullständiga pusslet, trots att det var så vackert. En annan person, som jag t.ex. packar säkerligen ihop lådan igen och hoppas på mirakel, att bitarna ska återfinnas. Jag minns när mina stora barn var små, så många barnpussel som tappade bitar! Och vår ekonomi var inte sådan att vi kunde kasta och köpa nytt, utan de ofullständiga pusslen sparades och sparades och sparades. De följde med i flyttar och många år senare provbyggdes de och blev till förtret för någon ny person.
Vad vill jag nu säga med det här? Jo, att liknelser om pusselbitar gäller inte bara individens värde, utan en familj, grupp, församlings värde. Ibland måste vi börja om! Det gäller inte bara individen. Ibland måste vi slänga hela pusslet och köpa ett nytt. Vem som än bygger, hur skicklig den än är, kommer till samma resultat.
Nu förstår vi att Guds pussel har många fler dimensioner än ett platt pussel som vi bygger. För det första har hans bygge djup och höjd, bredd och längd, men det är möjligt att det finns fler, för oss ännu okända dimensioner.
Jes 29:16 Hur dåraktiga är ni inte! Skall leret anses lika med krukmakaren? Skall verket säga om sin mästare "Han har inte gjort mig"? Eller skall det formade säga om honom som har format det "Han förstår ingenting"?
Jer 18:6 "Skulle jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör? säger HERREN. Se, som leran är i krukmakarens hand, så är ni, Israels hus, i min hand.
Bön: Hjälp oss Herre att inse när vi ska leta vidare efter saknade bitar och när vi ska börja om. Jesus , jag ber dig, gör av mig ett kärl till hedersamt bruk. I vår Herre Jesu Kristi Namn.
Ibland när man byggt ett pussel, vilket för min del var en tid sedan, så kommer man till slutet när pusslet börjar bli klart. Är det ett pussel för vuxna, sådana som inte många har tålamod med, så breder bilden ut sig och pusselbyggaren känner sig allt mer tillfreds. Men då är det så försmädligt att en bit saknas, eller kanske två eller tre. Nu lyser gluggarna fram med större intensitet än någonsin den vackra vyn gjorde och det allt mer frenetiska letandet efter den eller de saknade bitarna tar vid.
Om biten/bitarna inte återfinns så hanterar vi människor situationen lite olika. Många skulle rycka på axlarna och tänka, vad gjorde det? Några veckors pusslande, jag köper ett nytt och går sen och kastar det ofullständiga pusslet, trots att det var så vackert. En annan person, som jag t.ex. packar säkerligen ihop lådan igen och hoppas på mirakel, att bitarna ska återfinnas. Jag minns när mina stora barn var små, så många barnpussel som tappade bitar! Och vår ekonomi var inte sådan att vi kunde kasta och köpa nytt, utan de ofullständiga pusslen sparades och sparades och sparades. De följde med i flyttar och många år senare provbyggdes de och blev till förtret för någon ny person.
Vad vill jag nu säga med det här? Jo, att liknelser om pusselbitar gäller inte bara individens värde, utan en familj, grupp, församlings värde. Ibland måste vi börja om! Det gäller inte bara individen. Ibland måste vi slänga hela pusslet och köpa ett nytt. Vem som än bygger, hur skicklig den än är, kommer till samma resultat.
Nu förstår vi att Guds pussel har många fler dimensioner än ett platt pussel som vi bygger. För det första har hans bygge djup och höjd, bredd och längd, men det är möjligt att det finns fler, för oss ännu okända dimensioner.
Jes 29:16 Hur dåraktiga är ni inte! Skall leret anses lika med krukmakaren? Skall verket säga om sin mästare "Han har inte gjort mig"? Eller skall det formade säga om honom som har format det "Han förstår ingenting"?
Jer 18:6 "Skulle jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör? säger HERREN. Se, som leran är i krukmakarens hand, så är ni, Israels hus, i min hand.
Bön: Hjälp oss Herre att inse när vi ska leta vidare efter saknade bitar och när vi ska börja om. Jesus , jag ber dig, gör av mig ett kärl till hedersamt bruk. I vår Herre Jesu Kristi Namn.
lördag 22 september 2012
Det nya...
Det nya, det som ännu inte kommit, men som kommer, det som vi hoppas på, det som vi tror, om detta skriver filosofen Ernst Bloch. Hoppets filosof kallades han. Med kopplingar till både marxism och kristendom var han väldigt "inne"att läsa en period.
Och vad vill jag nu ha sagt med detta?
Jo, strax efter det jag skrev mitt förra blogginlägg om "Ekmans kängor", där jag reste frågan om han möjligen gripits av frågan kring allvaret med vem vi tjänar vad gäller mängden av statlig inblandning på Guds område, då dimper senaste numret av Keryx ner (eller det kan ha varit några dagar sedan, min adressändring har strulat), och där bekräftades mina tankar precis.
Så här skriver Ulf Ekman redan i inledningen."Kära läsare! Det har varit en intressant sommar med debatter både om statlig inblandning i teologisk utbildning och om läroämbetets vara eller inte vara." Precis som jag anade (och även håller med om) överordnar han helt klart huvudmannaskapet över kristenheten även om han har ett stort intresse även för innehåll och inriktning i utbildningarna. Först och främst måste vi bli klara över vem som är Herre över verksamheten.
Ekmans artikel i samma tidning, Keryx, nr 3, 2012, Välsignelse och lidande, är mycket väl bearbetad, nu tänker jag inte bara språkligt utan jag får en känsla av personligt djup, emotionell inlevelse och bearbetning på ett djupare plan. Det enda som möjligen kunnat tillföras denna fantastiska text är att när han går igenom spår B, om befrielse från lidande, så hade den texten tjänat på en smula självreferens, ex. någon mening om var trosrörelsen befann sig i början. För övrigt uttryckte texten mycket av det som legat på mitt hjärta men troligen hade jag fått problem att uttrycka det så här klart. Ekman landar i en mycket bibeltrogen och föga katolikfriande text om lidande och välsignelse, där man utan att förneka Guds kraft och förmåga till välsignelse på alla plan även ibland får stå mitt i ett lidande som inte alltid är från djävulen. Vi ska dela Kristi lidande, det är till och med en kallelse.
"Spänningen mellan att å ena sidan betona seger som återlösning från lidande, och å andra sidan vara villig att acceptera lidande för Kristi skull, har förmodligen sin bästa lösning i konkreta situationer och under den helige Andes belysning och ledning då man låter Anden visa Guds väg och syfte i den särskilda situationen." (s.16)
Genom att referera till Job och andra bibeltexter om oförklarligt lidande har Ekman landat i en mycket trovärdig lösning. Lidande och seger, kan de gå hand i hand. Ja, jag är övertygad om detta. Läs texten!
Sedan har vi fått se Niklas Piensoho predika för Riksdagens ledamöter som sedan intervjuades och hade tagit intryck av Piensoho. Så ofta och länge som vi bett, "Herre, gå till Riksdagen, och gör din stämma hörd".
Och även på andra håll ser vi nygamla ledare ta nya steg, t.ex. Per-Arne Imsen, som ligger i framkant och informerar och varnar. Vi har också de starka förkunnarna på Maranata, ännu kanske bara hörda av vissa, men de kommer. Emanuel Johansson är en av de unga, starka förkunnarna, och fler finns och kommer.
Vågar vi börja hoppas? Vågar vi börja tro? Ska det nya tränga fram i Sverige? Ska vi få se en i grunden skakad och förändrad nation?
Bön: Tack Herre för att det nya börjar framträda. Jag ber att det ska vara genuint och sant och fött av dig. I vår Herre Jesu Kristi namn.
Och vad vill jag nu ha sagt med detta?
Jo, strax efter det jag skrev mitt förra blogginlägg om "Ekmans kängor", där jag reste frågan om han möjligen gripits av frågan kring allvaret med vem vi tjänar vad gäller mängden av statlig inblandning på Guds område, då dimper senaste numret av Keryx ner (eller det kan ha varit några dagar sedan, min adressändring har strulat), och där bekräftades mina tankar precis.
Så här skriver Ulf Ekman redan i inledningen."Kära läsare! Det har varit en intressant sommar med debatter både om statlig inblandning i teologisk utbildning och om läroämbetets vara eller inte vara." Precis som jag anade (och även håller med om) överordnar han helt klart huvudmannaskapet över kristenheten även om han har ett stort intresse även för innehåll och inriktning i utbildningarna. Först och främst måste vi bli klara över vem som är Herre över verksamheten.
Ekmans artikel i samma tidning, Keryx, nr 3, 2012, Välsignelse och lidande, är mycket väl bearbetad, nu tänker jag inte bara språkligt utan jag får en känsla av personligt djup, emotionell inlevelse och bearbetning på ett djupare plan. Det enda som möjligen kunnat tillföras denna fantastiska text är att när han går igenom spår B, om befrielse från lidande, så hade den texten tjänat på en smula självreferens, ex. någon mening om var trosrörelsen befann sig i början. För övrigt uttryckte texten mycket av det som legat på mitt hjärta men troligen hade jag fått problem att uttrycka det så här klart. Ekman landar i en mycket bibeltrogen och föga katolikfriande text om lidande och välsignelse, där man utan att förneka Guds kraft och förmåga till välsignelse på alla plan även ibland får stå mitt i ett lidande som inte alltid är från djävulen. Vi ska dela Kristi lidande, det är till och med en kallelse.
"Spänningen mellan att å ena sidan betona seger som återlösning från lidande, och å andra sidan vara villig att acceptera lidande för Kristi skull, har förmodligen sin bästa lösning i konkreta situationer och under den helige Andes belysning och ledning då man låter Anden visa Guds väg och syfte i den särskilda situationen." (s.16)
Genom att referera till Job och andra bibeltexter om oförklarligt lidande har Ekman landat i en mycket trovärdig lösning. Lidande och seger, kan de gå hand i hand. Ja, jag är övertygad om detta. Läs texten!
Sedan har vi fått se Niklas Piensoho predika för Riksdagens ledamöter som sedan intervjuades och hade tagit intryck av Piensoho. Så ofta och länge som vi bett, "Herre, gå till Riksdagen, och gör din stämma hörd".
Och även på andra håll ser vi nygamla ledare ta nya steg, t.ex. Per-Arne Imsen, som ligger i framkant och informerar och varnar. Vi har också de starka förkunnarna på Maranata, ännu kanske bara hörda av vissa, men de kommer. Emanuel Johansson är en av de unga, starka förkunnarna, och fler finns och kommer.
Vågar vi börja hoppas? Vågar vi börja tro? Ska det nya tränga fram i Sverige? Ska vi få se en i grunden skakad och förändrad nation?
Bön: Tack Herre för att det nya börjar framträda. Jag ber att det ska vara genuint och sant och fött av dig. I vår Herre Jesu Kristi namn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)