Arne Imsen dog den 13:e mars 1999 i Bromma. Den 5:e januari samma år håller han sitt (mig veterligen) sista bibelstudium vilket utgör sista kapitlet på boken, Fortsätt kampen.
Detta avslutningskapitel, både i boken, och i livet, har samma titel som boken, Fortsätt kampen. Imsen börjar med att berätta om sin sjukdomstid, "Under min sjukdomstid har en jordbävning gått fram över mitt liv, en jordbävning med många efterskalv". Han förmedlar också på ett nära sätt kärleken till syskonen, till församlingen, "Jag vill ta er vid handen avsides för att samtala och vara tillsammans med er". Han talar också om att Frälsaren gjort honom helt avklädd och sedan iklädd - Kristus.
Och sedan skriver han att; "Genom ett förunderligt skeende så träffade jag för första gången på åtta år mina barn och alla mina barnbarn". Läkedom, försoning, tårar, tacksamhet. Och sen en likadan process med syskonen. "Hela denna jordbävningsperiod har ändrat topografin".
Åter undervisar han om församlingen i detta bibelstudium. Gud bor inte i något tempel gjort av människohand utan han bor ibland dem som har en ödmjuk ande och ett förkrossat hjärta. Den bostad Gud vill ha är den levande församlingen. "Ordet blev kött. Det är avklätt och iklätt."
Han avslutar med att säga, "Syskon mitt rop till er allesammans, sista ropet den här kvällen från djupet av mitt hjärta är: Fortsätt kampen. Tre gånger upprepas denna vädjan med påminnelse om uppdraget, temat och målet, med påminnelse om strid och triumf. Var brinnande!
Jag tycker det är fantastiskt att få tillgång till de här orden. Trots allt vad han upplevt av förföljelse och tråkigheter. Här finns bara seger och försoning. Syskonen, församlingen, kampen, segern. Den som är nära döden är också nära livet, hur många gånger får vi se och höra bevis på detta?
Vill du läsa hans böcker? Kontakta Maranataförsamlingen, de är inte dyra, men däremot svåra att låna på bibliotek, väldigt få kopior finns ute i landet.
Vi måste ju även idag fortsätta kampen. Inte ge upp utan gång på gång lita på att Ordet verkar i vår Herre Jesu Kristi namn.
lördag 24 mars 2012
Tro och synd
Allt som inte sker i tro är synd. Innebär detta också att allt som sker i tro är rättfärdigt?
Ja, om tron är grundad på Ordet, Anden och Guds vilja. När dessa samverkar och du går i tro då är det gott. Då är handlingarna rättfärdiga och då kan du vila i din tro. Det finns ju också annan tro, sådan tro som världen ger. Tro på ett projekt, tro på egen förmåga, tro på sociala ideer och tro på vissa personer. All denna tro leder inte till eviga värden utan när man följer denna typ av tro hamnar man alltid i en återvändsgränd. Endast den tro som konfirmeras av Guds ord, Guds Ande och din egen vilja, endast den handlingen har ett evighetsvärde.
Vad innebär då detta i praktiken?
Jag tror att det innebär att för att tron ska hålla i längden och i din vardagssituation måste du vara förankrad i ett sammanhang som du kan tro på. En församling som byggs med gudomliga principer. Lever du ensam och gör egna "räddningsaktioner" blir du snart den som själv behöver räddningen mest.
Att rikta "räddningsinsatser" till enskilda människor utan församlingsförankring tror jag kan vara direkt farligt. När en människa så att säga ska inleda en relation med en annan i det syftet att "kompisen" ska räddas/frälsas. Visst ska vi vara medmänniskor, men jag tror mera på att få de som söker Gud inom ordets hörhåll. Att skapa en hunger för ordet och tron. Att delge visioner och tala om himlen!
När vi berättar om vår resa och vart vi är på väg, kanske är det just då vi vinner människorna. Inte när vi ger oss ut på expeditioner för att rädda herr x eller fru y. Den typen av aktioner får mig att må illa. Det gör ju mig som "räddare" till en så oerhört god människa att jag kan frälsa och rädda utan församling, utan Guds ord och kanske utan Guds ande. Nej, talet om att vinna en och en kan inte ha gått ut på detta utan snarare att vi är öppna, vittnar, inbjuder och att vi har sammanhang att bjuda till.
Bön: Hjälp mig Herre att förstå att när jag är ledd av dig och Guds ord - då handlar jag i tro.
Ja, om tron är grundad på Ordet, Anden och Guds vilja. När dessa samverkar och du går i tro då är det gott. Då är handlingarna rättfärdiga och då kan du vila i din tro. Det finns ju också annan tro, sådan tro som världen ger. Tro på ett projekt, tro på egen förmåga, tro på sociala ideer och tro på vissa personer. All denna tro leder inte till eviga värden utan när man följer denna typ av tro hamnar man alltid i en återvändsgränd. Endast den tro som konfirmeras av Guds ord, Guds Ande och din egen vilja, endast den handlingen har ett evighetsvärde.
Vad innebär då detta i praktiken?
Jag tror att det innebär att för att tron ska hålla i längden och i din vardagssituation måste du vara förankrad i ett sammanhang som du kan tro på. En församling som byggs med gudomliga principer. Lever du ensam och gör egna "räddningsaktioner" blir du snart den som själv behöver räddningen mest.
Att rikta "räddningsinsatser" till enskilda människor utan församlingsförankring tror jag kan vara direkt farligt. När en människa så att säga ska inleda en relation med en annan i det syftet att "kompisen" ska räddas/frälsas. Visst ska vi vara medmänniskor, men jag tror mera på att få de som söker Gud inom ordets hörhåll. Att skapa en hunger för ordet och tron. Att delge visioner och tala om himlen!
När vi berättar om vår resa och vart vi är på väg, kanske är det just då vi vinner människorna. Inte när vi ger oss ut på expeditioner för att rädda herr x eller fru y. Den typen av aktioner får mig att må illa. Det gör ju mig som "räddare" till en så oerhört god människa att jag kan frälsa och rädda utan församling, utan Guds ord och kanske utan Guds ande. Nej, talet om att vinna en och en kan inte ha gått ut på detta utan snarare att vi är öppna, vittnar, inbjuder och att vi har sammanhang att bjuda till.
Bön: Hjälp mig Herre att förstå att när jag är ledd av dig och Guds ord - då handlar jag i tro.
fredag 23 mars 2012
Hörnmark i presidiet
Ibland hinner man inte med i alla svängar inom det ekumeniska arbetet. Pelle Hörnmark har nu klivit ännu djupare in i samarbetet inom SKR genom att agera företrädare för "frikyrkofamiljen", och nu vara en av de fyra företrädarna i presidiet.
Och i senaste numret av Keryx säger Ulf Ekman att det finns stora risker med att ensidigt luta sig mot de karismatiska sidorna av kristenheten. "Frågan är om de starka sidorna också blir de svaga sidorna? Tänkandet präglas av kortsiktigt resultattänkande med starka pragmatiska inslag, vilket i längden kan få förödande effekter om det inte förankras." (...) Ekman menar vidare att svagheten riskerar att permanentas och följa med in i rörelsens grundstruktur eftersom vi fått befallningen att föra evangeliet från generation till generation.
Sveriges Kristna Råds presidium
Presidiet väljs av styrelsen och består av företrädare för de kyrkofamiljer som SKR inrymmer.
Anders Arborelius (ordförande i SKR)
Biskop, Stockholms Katolska stift
Kontaktas via Katolska Biskopsämbetet 08-462 66 00
Biskop, Stockholms Katolska stift
Kontaktas via Katolska Biskopsämbetet 08-462 66 00
Pelle Hörnmark
Föreståndare, Pingst - fria församlingar i samverkan
Kontaktas via Pingsthuset, 08-608 96 00
Föreståndare, Pingst - fria församlingar i samverkan
Kontaktas via Pingsthuset, 08-608 96 00
Julios Abdullahad Shabo
Ärkebiskop, Syrisk-ortodoxa kyrkan
Ärkebiskop, Syrisk-ortodoxa kyrkan
Anders Wejryd
Ärkebiskop, Svenska kyrkan
Kontaktas via pressekreterare Ewa Almqvist 0705-46 96 77
Ärkebiskop, Svenska kyrkan
Kontaktas via pressekreterare Ewa Almqvist 0705-46 96 77
obs! denna bild är från valet 2009 och inte från det nu giltiga presidiet. Kunde inte hitta bild på de nu invalda.
Och det är ju möjligt att jag kraftigt förenklar en komplicerad fråga med det här påståendet men jag kan inte låta bli. Att inte Gud tänkte på det i skapelsens begynnelse. Han som är av evighet och har allt i sin hand. Skulle han låta saker och ting förfalla till kortsiktiga lösningar om vi litar mera på honom? Och sen tänker jag på detta med generationerna. Nog har Gud även dem i sin hand.
Men jag förstår i viss mån vad Ulf Ekman talar om och jag förstår även Pelle Hörnmarks agerande. Det är inte alls svårt att förstå, men vi måste ändå vara vakna över var denna stora världskyrka är på väg. De statliga frikyrkornas tid är redan här, men mitt under alla stora program bildas mindre fria grupper. Låt oss be för dessa och be för alla kristna som orkar stå emot trycket och lita på Guds ord.
Bön: Jag ber dig Herre att bryta ut grupper av kristna som är villiga att gå din väg utanför lägret. I vår Herre Jesu Kristi namn. Tack Jesus för att du gick före.
torsdag 22 mars 2012
Interreligion i Jerusalem
Förödelsens styggelse uppfylls idag skriver, Christer Åberg. http://www.apg29.se/index.php?artid=7908
I Amsterdam 1948 grundas Kyrkornas Världsråd. Dan Johansson skriver om detta i boken Profetiska vägskäl.http://www.danjohansson.nu/shop.htm
Dan Johansson ser det inte som en slump att det inträffar samma år som staten Israel bildades. Kampen mellan Rom och Jerusalem. Åt vilket håll vill vi gå?
Lewi Pethrus var vaken över problemet tidigt. 1925 skriver han i Evangelii Härold.
"Katolicismen är i antågande allt mer och mer, denna sköka vars händer drypa av blod, denna hemska kyrka som har så många miljoner mäns och kvinnors blod på sitt samvete, denna samvetslösa påvekyrka är på väg att komma in i Sverige igen och detta ekumeniska möte, (Ekumeniska mötet i Stockholm 1925)är ett stort steg i utvecklingen mot detta mål. Katolikerna är mästare på att arbeta bakom kulisserna och det är icke tu tal om att sådant arbete pågår också i Sverige.
Den dag vi stryka flagg inför dessa påtryckningar har pingstväckelsen fått sin dödsdom. Den kan inte leva sitt liv tillsammans med katolska villfarelser och bibelkritik. Därför bör den heller aldrig göra gemensam sak med moderna allianssträvanden" citerat ur Johansson, Dan: Profetiska tilltal, kapitel: kyrkornas världsråd
Som vi hör var Pethrus oerhört bestämd och lyhörd inför tidens anda. Undrar vad han skulle säga om han såg hur långt in pingsrörelsen gått i samarbetet och att man träder allt längre på alliansvägen för varje dag som går.
Även Dan Johansson skriver om SKR och deras kontaktytor. Samarbetet är breddat och "Kyrkor öppnas för zenbuddism, jojk och shamaner (som) deltar i gudstjänster". Och han har liksom jag skrivit om förut uppmärksammat att samma sak sker i land efter land efter land. Ett exempel som jag tidigare tagit upp var materialet till årets bönevecka som "ekumeniskt" tagits fram i Polen där 95% är katoliker och att dokumentet sedan skickades till 60 länder. Dan Johansson nämner SKR, NKR, DKR, osv. som liknande sammanslutningar växer fram.
Dan Johansson avslutar kapitlet med en varning. "Idag knyts banden allt tydligare i den riktning som Johannes beskriver i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel. Var vaken över det som sker. Håll rågångarna fria. De som är dina syskon kommer den Helige Ande att klargöra för dig och du kommer att känna trygghet i den relationen."
Mötet som tidningen Dagen refererar till är ett interreligiöst möte i Jerusalem kring miljö. Patriark, rabbin, ärkebiskop och imam var några av bakgrunderna när hundratals samlades kring miljöfrågor i Jerusalem.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=302822
Rom är alltså i Jerusalem där förödelsens styggelse ska byggas, som Christer Åberg (Holger Nilsson) tidigare skrivit om. http://www.apg29.se/index.php?artid=7732
Åter vill jag påminna om att nästan alla församlingar i Sverige är delaktiga. Du kan själv läsa om din kyrka är med på www.skr.org. Det finns vissa små fria församlingar kvar. Jag hade en gång en idé - att samla information om dessa för sökande människor på internet, men Gud varnade mig och sa: Vilddjuret går omkring för att uppsluka dem, skriv inte!
Däremot vågar jag berätta om Maranata. De har funnits så länge. De låter sig inte köpas eller övertalas. Där har man under hela sin tid överlevt utan statsbidrag och de är heller inte delaktiga i ekumeniken. Be till Gud för församlingen. Be om tillväxt.
I Amsterdam 1948 grundas Kyrkornas Världsråd. Dan Johansson skriver om detta i boken Profetiska vägskäl.http://www.danjohansson.nu/shop.htm
Dan Johansson ser det inte som en slump att det inträffar samma år som staten Israel bildades. Kampen mellan Rom och Jerusalem. Åt vilket håll vill vi gå?
Lewi Pethrus var vaken över problemet tidigt. 1925 skriver han i Evangelii Härold.
"Katolicismen är i antågande allt mer och mer, denna sköka vars händer drypa av blod, denna hemska kyrka som har så många miljoner mäns och kvinnors blod på sitt samvete, denna samvetslösa påvekyrka är på väg att komma in i Sverige igen och detta ekumeniska möte, (Ekumeniska mötet i Stockholm 1925)är ett stort steg i utvecklingen mot detta mål. Katolikerna är mästare på att arbeta bakom kulisserna och det är icke tu tal om att sådant arbete pågår också i Sverige.
Den dag vi stryka flagg inför dessa påtryckningar har pingstväckelsen fått sin dödsdom. Den kan inte leva sitt liv tillsammans med katolska villfarelser och bibelkritik. Därför bör den heller aldrig göra gemensam sak med moderna allianssträvanden" citerat ur Johansson, Dan: Profetiska tilltal, kapitel: kyrkornas världsråd
Som vi hör var Pethrus oerhört bestämd och lyhörd inför tidens anda. Undrar vad han skulle säga om han såg hur långt in pingsrörelsen gått i samarbetet och att man träder allt längre på alliansvägen för varje dag som går.
Även Dan Johansson skriver om SKR och deras kontaktytor. Samarbetet är breddat och "Kyrkor öppnas för zenbuddism, jojk och shamaner (som) deltar i gudstjänster". Och han har liksom jag skrivit om förut uppmärksammat att samma sak sker i land efter land efter land. Ett exempel som jag tidigare tagit upp var materialet till årets bönevecka som "ekumeniskt" tagits fram i Polen där 95% är katoliker och att dokumentet sedan skickades till 60 länder. Dan Johansson nämner SKR, NKR, DKR, osv. som liknande sammanslutningar växer fram.
Dan Johansson avslutar kapitlet med en varning. "Idag knyts banden allt tydligare i den riktning som Johannes beskriver i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel. Var vaken över det som sker. Håll rågångarna fria. De som är dina syskon kommer den Helige Ande att klargöra för dig och du kommer att känna trygghet i den relationen."
Mötet som tidningen Dagen refererar till är ett interreligiöst möte i Jerusalem kring miljö. Patriark, rabbin, ärkebiskop och imam var några av bakgrunderna när hundratals samlades kring miljöfrågor i Jerusalem.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=302822
Rom är alltså i Jerusalem där förödelsens styggelse ska byggas, som Christer Åberg (Holger Nilsson) tidigare skrivit om. http://www.apg29.se/index.php?artid=7732
Åter vill jag påminna om att nästan alla församlingar i Sverige är delaktiga. Du kan själv läsa om din kyrka är med på www.skr.org. Det finns vissa små fria församlingar kvar. Jag hade en gång en idé - att samla information om dessa för sökande människor på internet, men Gud varnade mig och sa: Vilddjuret går omkring för att uppsluka dem, skriv inte!
Däremot vågar jag berätta om Maranata. De har funnits så länge. De låter sig inte köpas eller övertalas. Där har man under hela sin tid överlevt utan statsbidrag och de är heller inte delaktiga i ekumeniken. Be till Gud för församlingen. Be om tillväxt.
Tännsjös moral
Torbjörn Tännsjö skriver på Newsmill att "Det är ingen katastrof med ett samhälle utan funktionshindrade". Moralen i inlägget är låg och debattnivån inte högre heller. Det är även sorgligt att se kommentatorer som tycker att detta är fantastiska ståndpunkter.
http://www.newsmill.se/node/43952
Inledningsvis utgår Tännsjö från att livets mening diskuterats i årtusenden av filosofer. Sedan säger han: "här är min egen syn på saken".
Grundmoral: "Ett liv är värt att leva, om det för den som lever det, känns på det hela taget bra. Ju lyckligare vi är, desto bättre går våra liv."
Kommentar: Det här är i stort sett en utilitaristisk hållning men en extrem tolkning av en redan extrem ideologi.
Utilitarismen definieras enligt citatet nedan.
utilitarism (en bildning till lat. uti´litas 'användbarhet', 'nytta', av u´tilis'användbar', 'nyttig'), nyttomoral, moralisk doktrin som innebär att man alltid skall handla så att konsekvenserna av vad man gör blir så goda som möjligt i den meningen att det sammanlagda välbefinnandet hos alla kännande varelser blir så stort som möjligt. Mer slagordsmässiga formuleringar är att man skall eftersträva "största möjliga lycka åt största möjliga antalet individer" eller att man skall "maximera den allmänna välfärden".
Som vi ser så är lyckomaximeringen här angiven att gälla största möjliga antal människor, en slags kollektiv grundtanke som får den konsekvensen att för att du som individ ska kunna uppnå lycka måste vissa av dina beslut vara av sådan art att de inte omedelbart gynnar din egen tillfredsställelse eller lycka. De måste så att säga gynna andra för att på sikt ge dig själv lycka.
Vi som är kristna bekänner oss inte till någon av dessa doktriner utan vi tror på en Gud som verkar i, genom och mellan människor i historien genom sitt Ord, sin ande och sin församling. Jag återkommer till mera skillnader senare.
Innan jag går in på Tännsjös text vill jag något lite mera beröra hans grundmoral och utgångspunkt i texten.
Livet är värt att leva om det;
a) känns bra för den som lever det
b) känslan av lycka är avgörande för hur bra våra liv går
c) det finns också en direkt koppling mellan upplevelsen av lycka och hur bra våra liv går, ett logiskt samband med ekvationen att - mera lycka/bättre liv.
Varje människa som upplevt det minsta av motgångar och sorger i livet, eller varje människa som mött andra människor som upplevt motgångar i livet och sorger inser omedelbart vilket grovt och felaktigt påstående detta är! Du behöver inte alls bekänna dig som kristen för att veta att sorgen, motgången, eländet lärde och fostrade dig eller din vän på olika sätt. Efter "tunneln" kom du eller din vän ut på ett nytt sätt, hade erövrat nya insikter och fått nya kvalitéer. Tacksamhet, förnöjsamhet, glädje över det lilla - ja, du vet vad jag talar om. Och denna insikt är så väletablerad att den syns i stort sett i hela blogg-Sverige och inte bara bland kristna (som sagt) utan bland många människor med andliga intressen över lag.
Att inta en sådan grundsanning som den Tännsjö har måste vara oerhört unikt i det här landet! I den här artikeln utvecklar han ju inte vad som ger (honom) lycka, men oavsett vad det är, även om det skulle vara att ge bort allt vad han äger så är det ändå en fullständigt paradoxal grundidé som lanseras.
Därför känns det något mindre angeläget att diskutera slutsatserna som han kommer fram med i artikeln. Nämligen att ett samhälle utan funktionshindrade inte skulle vara någon katastrof. Självklart följer ju den logiska konsekvensen på den felaktiga plattformen som han utgår ifrån. Med den utgångspunkt som Tännsjö förfäktar kunde man ju tänka sig att vad som helst skulle kunna anses moraliskt ok. Om t.ex. våld och mord upphöjdes till lycka skulle ju människorna bli lyckligare om de fick mörda så många som möjligt.
Och, för att fortsätta på det spåret vill jag slå fast min egen ståndpunkt i frågan.
Alla aborter är i grunden mord. Barn bör få leva. Ett samhälle som mördar sina ofödda barn är ett samhälle med låg framtidstro. Mord är en stor synd eftersom ingen människa har ett större värde än den andra. Morden på ofödda är dock inte en större synd än mord på öppen gata och i krigssituationer. Mord är alltid mord och kan i vissa fall vara av absolut nödvändighet, trots att det inte vinner på omskrivningar i teknikens och sterilitetens århundrade. Att selektivt utse och mörda vissa personer efter kön eller funktion är lika illa eller ännu värre än de övriga aborterna.
Personligen tror jag att funktionshindrade ger oss tillgång till känslor, de förmedlar stora värden till oss, de är ofta öppna för Guds ande och har ofta mycket glädje. Men självklart är de vanliga människor som alla andra och har tillgång till hela känsloregistret - även lycka!
http://www.newsmill.se/node/43952
Inledningsvis utgår Tännsjö från att livets mening diskuterats i årtusenden av filosofer. Sedan säger han: "här är min egen syn på saken".
Grundmoral: "Ett liv är värt att leva, om det för den som lever det, känns på det hela taget bra. Ju lyckligare vi är, desto bättre går våra liv."
Kommentar: Det här är i stort sett en utilitaristisk hållning men en extrem tolkning av en redan extrem ideologi.
Utilitarismen definieras enligt citatet nedan.
utilitarism (en bildning till lat. uti´litas 'användbarhet', 'nytta', av u´tilis'användbar', 'nyttig'), nyttomoral, moralisk doktrin som innebär att man alltid skall handla så att konsekvenserna av vad man gör blir så goda som möjligt i den meningen att det sammanlagda välbefinnandet hos alla kännande varelser blir så stort som möjligt. Mer slagordsmässiga formuleringar är att man skall eftersträva "största möjliga lycka åt största möjliga antalet individer" eller att man skall "maximera den allmänna välfärden".
Som vi ser så är lyckomaximeringen här angiven att gälla största möjliga antal människor, en slags kollektiv grundtanke som får den konsekvensen att för att du som individ ska kunna uppnå lycka måste vissa av dina beslut vara av sådan art att de inte omedelbart gynnar din egen tillfredsställelse eller lycka. De måste så att säga gynna andra för att på sikt ge dig själv lycka.
Vi som är kristna bekänner oss inte till någon av dessa doktriner utan vi tror på en Gud som verkar i, genom och mellan människor i historien genom sitt Ord, sin ande och sin församling. Jag återkommer till mera skillnader senare.
Innan jag går in på Tännsjös text vill jag något lite mera beröra hans grundmoral och utgångspunkt i texten.
Livet är värt att leva om det;
a) känns bra för den som lever det
b) känslan av lycka är avgörande för hur bra våra liv går
c) det finns också en direkt koppling mellan upplevelsen av lycka och hur bra våra liv går, ett logiskt samband med ekvationen att - mera lycka/bättre liv.
Varje människa som upplevt det minsta av motgångar och sorger i livet, eller varje människa som mött andra människor som upplevt motgångar i livet och sorger inser omedelbart vilket grovt och felaktigt påstående detta är! Du behöver inte alls bekänna dig som kristen för att veta att sorgen, motgången, eländet lärde och fostrade dig eller din vän på olika sätt. Efter "tunneln" kom du eller din vän ut på ett nytt sätt, hade erövrat nya insikter och fått nya kvalitéer. Tacksamhet, förnöjsamhet, glädje över det lilla - ja, du vet vad jag talar om. Och denna insikt är så väletablerad att den syns i stort sett i hela blogg-Sverige och inte bara bland kristna (som sagt) utan bland många människor med andliga intressen över lag.
Att inta en sådan grundsanning som den Tännsjö har måste vara oerhört unikt i det här landet! I den här artikeln utvecklar han ju inte vad som ger (honom) lycka, men oavsett vad det är, även om det skulle vara att ge bort allt vad han äger så är det ändå en fullständigt paradoxal grundidé som lanseras.
Därför känns det något mindre angeläget att diskutera slutsatserna som han kommer fram med i artikeln. Nämligen att ett samhälle utan funktionshindrade inte skulle vara någon katastrof. Självklart följer ju den logiska konsekvensen på den felaktiga plattformen som han utgår ifrån. Med den utgångspunkt som Tännsjö förfäktar kunde man ju tänka sig att vad som helst skulle kunna anses moraliskt ok. Om t.ex. våld och mord upphöjdes till lycka skulle ju människorna bli lyckligare om de fick mörda så många som möjligt.
Och, för att fortsätta på det spåret vill jag slå fast min egen ståndpunkt i frågan.
Alla aborter är i grunden mord. Barn bör få leva. Ett samhälle som mördar sina ofödda barn är ett samhälle med låg framtidstro. Mord är en stor synd eftersom ingen människa har ett större värde än den andra. Morden på ofödda är dock inte en större synd än mord på öppen gata och i krigssituationer. Mord är alltid mord och kan i vissa fall vara av absolut nödvändighet, trots att det inte vinner på omskrivningar i teknikens och sterilitetens århundrade. Att selektivt utse och mörda vissa personer efter kön eller funktion är lika illa eller ännu värre än de övriga aborterna.
Personligen tror jag att funktionshindrade ger oss tillgång till känslor, de förmedlar stora värden till oss, de är ofta öppna för Guds ande och har ofta mycket glädje. Men självklart är de vanliga människor som alla andra och har tillgång till hela känsloregistret - även lycka!
onsdag 21 mars 2012
Förenade facklor
Jag läser just nu en bok om radikal kristendom i Tyskland, mellan och under krigen. Förenade facklor - radikal kristendom i Hitlers Tyskland. Den som skrivit boken är Emmy Arnold, en av de två grundarna till rörelsen. Den andra var hennes man Eberhard.
Vad gäller slutomdöme måste jag låta det anstå eftersom jag bara kommit halvvägs in i handlingen, men jag kände ändå att jag med några ord ville nämna denna bok. Emmy Arnold är verkligen ett exempel på hur långt människor som avsagt sig allt är villiga att gå för Herren. Vilka umbäranden. Ibland blev de utan potatis och säd redan under våren, och sedan skulle de klara hela försommaren och sommaren fram till dess ny skörd fanns. Husen var undermåliga, de som skulle reparera och bygga åt vattnig soppa och blev trötta. Men mitt i allt detta så klarar de sig. Och de klarar inte bara sig själva utan det sänds massor av människor till dem. Fattiga, luffare, ensamma mammor med barn i eller utanför magen, sökare, kristna som sagt upp arbeten och ville hjälpa till, små barn. Hittebarn och barn som sociala myndigheter placerade! Massor av barn växte upp hos dem. De fick arbeta, men också sjunga, dansa och prisa Herren.
Varje jul, julspel i byarna. Hantverk för att få ihop till brödfödan. Rika anförvanter som trodde på dem och skickade bidrag. Första sommaren hade c:a 2000 personer bott hos dem! Ja, när man läser om deras umbäranden år efter år efter år - och ändå viljan att inte ge upp. Viljan att fortsätta drömmen, mitt i svält, mitt under det att veden inte räcker så att alla fryser. Mitt under det att barn får tuberkulos och lunginflammation.
Jag hade då inte orkat, så mycket förstår jag och ser!
Men Gud var med dem. Guds ande. Vilka Gudstjänster i naturen och vilken enhet när det var som bäst. Och alla barn som växte upp till fina människor. Ja, det måste ju ha varit inspirerat av Gud. Två bokförlag startades av makarna, och Eberhard måste ha haft en väldigt god känsla för vad som var god litteratur eftersom de fick kända namn och kunde sälja böckerna.
Ja, vad finns idag av liknande försök. Idag skulle ingen behöva svälta men vi väljer oftast den bekväma vägen. Men jag såg i ett inslag i nyheterna den här veckan att kollektiva boenden ökar igen! Och inte bara bland unga utan ensamma föräldrar och andra personer som inte vill bo ensamma. Äntligen säger jag!
Min dröm har i många år varit att unga och gamla, sjuka och friska, företagare och mindre driftiga, skulle dela boenden på de stora anläggningar som idag har övergetts. De som byggdes under statliga storhetsepoker med vård över landstingsgränser osv. Varför måste allt vara så nischat och perfekt? När ett socialt företagande bor granne med äldre friska personer och sen finns där några barnfamiljer och ett hantverrksföretag, och kanske några psykiskt sjuka eller före detta missbrukare, då ser jag det vackra. Det vackra i att det starka växer sida vid sida med det svaga och att Gud får göra mixen precis så som han vill ha den. Så att alla orkar och så att det blir över.
Bön: Led oss Herre in i boende- och livsformer där din kärlek ännu mer kan bli synlig.
Vad gäller slutomdöme måste jag låta det anstå eftersom jag bara kommit halvvägs in i handlingen, men jag kände ändå att jag med några ord ville nämna denna bok. Emmy Arnold är verkligen ett exempel på hur långt människor som avsagt sig allt är villiga att gå för Herren. Vilka umbäranden. Ibland blev de utan potatis och säd redan under våren, och sedan skulle de klara hela försommaren och sommaren fram till dess ny skörd fanns. Husen var undermåliga, de som skulle reparera och bygga åt vattnig soppa och blev trötta. Men mitt i allt detta så klarar de sig. Och de klarar inte bara sig själva utan det sänds massor av människor till dem. Fattiga, luffare, ensamma mammor med barn i eller utanför magen, sökare, kristna som sagt upp arbeten och ville hjälpa till, små barn. Hittebarn och barn som sociala myndigheter placerade! Massor av barn växte upp hos dem. De fick arbeta, men också sjunga, dansa och prisa Herren.
Varje jul, julspel i byarna. Hantverk för att få ihop till brödfödan. Rika anförvanter som trodde på dem och skickade bidrag. Första sommaren hade c:a 2000 personer bott hos dem! Ja, när man läser om deras umbäranden år efter år efter år - och ändå viljan att inte ge upp. Viljan att fortsätta drömmen, mitt i svält, mitt under det att veden inte räcker så att alla fryser. Mitt under det att barn får tuberkulos och lunginflammation.
Jag hade då inte orkat, så mycket förstår jag och ser!
Men Gud var med dem. Guds ande. Vilka Gudstjänster i naturen och vilken enhet när det var som bäst. Och alla barn som växte upp till fina människor. Ja, det måste ju ha varit inspirerat av Gud. Två bokförlag startades av makarna, och Eberhard måste ha haft en väldigt god känsla för vad som var god litteratur eftersom de fick kända namn och kunde sälja böckerna.
Ja, vad finns idag av liknande försök. Idag skulle ingen behöva svälta men vi väljer oftast den bekväma vägen. Men jag såg i ett inslag i nyheterna den här veckan att kollektiva boenden ökar igen! Och inte bara bland unga utan ensamma föräldrar och andra personer som inte vill bo ensamma. Äntligen säger jag!
Min dröm har i många år varit att unga och gamla, sjuka och friska, företagare och mindre driftiga, skulle dela boenden på de stora anläggningar som idag har övergetts. De som byggdes under statliga storhetsepoker med vård över landstingsgränser osv. Varför måste allt vara så nischat och perfekt? När ett socialt företagande bor granne med äldre friska personer och sen finns där några barnfamiljer och ett hantverrksföretag, och kanske några psykiskt sjuka eller före detta missbrukare, då ser jag det vackra. Det vackra i att det starka växer sida vid sida med det svaga och att Gud får göra mixen precis så som han vill ha den. Så att alla orkar och så att det blir över.
Bön: Led oss Herre in i boende- och livsformer där din kärlek ännu mer kan bli synlig.
tisdag 20 mars 2012
Vad är det som MV välkomnar?
På #Migrationsverkets hemsida kan vi från 2012-03-15 läsa att MV välkomnar regeringsbeslut som tillkommit genom överenskommelse med Miljöpartiet.
http://www.migrationsverket.se/info/5486.html
De tre nyheter som välkomnas är i korthet.
1. En utvärdering av offentliga biträden
2. Migrationsrättslig praxis och andra relevanta avgöranden från högre domstolar m.m. ska göras
mera tillgängliga i Lifos.
3. Särskild utredare ska utses som ska granska bl.a. hur ärenden utformas och uppfattas. Samt hur dessa kan uppfattas!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentar: Den första punkten ser ut att kunna öka insynen och öppenheten kring de offentliga biträdena. Det är naturligtvis bra, men oftast har de som tillsätter dessa utredningar redan en betydande "kunskap och insyn" i hur verkligheten ser ut och utredningen blir en andningspaus för jobbiga beslut. Det är kanske jobbigare att ge offentliga biträden mindre arbetsuppgifter än att avvisa människor till ovissa förhållanden.
Det är bra att tillgängligheten ökar vad gäller besluten, men är Lifos ett sätt att "presentera" arbetet på ett trovärdigt sätt?
Och slutligen den tredje punkten! Det största problemet med migrationspolitiken är knappast presentation, utformning och uppfattning. Det största problemet är snarare bristen på humanitet och rörelsemöjlighet och ansvar för den enskilde tjänstemannen i regelsystemet. Regler ska finnas som stöd och för rättvisa bedömningar men de får inte skrivas så snävt att den tjänstgörande administratören kunnat utbytas mot ett datastyrt program. Utrymme för särskilda skäl och enskilda bedömningar måste få finnas.
http://www.migrationsverket.se/info/5486.html
De tre nyheter som välkomnas är i korthet.
1. En utvärdering av offentliga biträden
2. Migrationsrättslig praxis och andra relevanta avgöranden från högre domstolar m.m. ska göras
mera tillgängliga i Lifos.
3. Särskild utredare ska utses som ska granska bl.a. hur ärenden utformas och uppfattas. Samt hur dessa kan uppfattas!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentar: Den första punkten ser ut att kunna öka insynen och öppenheten kring de offentliga biträdena. Det är naturligtvis bra, men oftast har de som tillsätter dessa utredningar redan en betydande "kunskap och insyn" i hur verkligheten ser ut och utredningen blir en andningspaus för jobbiga beslut. Det är kanske jobbigare att ge offentliga biträden mindre arbetsuppgifter än att avvisa människor till ovissa förhållanden.
Det är bra att tillgängligheten ökar vad gäller besluten, men är Lifos ett sätt att "presentera" arbetet på ett trovärdigt sätt?
Och slutligen den tredje punkten! Det största problemet med migrationspolitiken är knappast presentation, utformning och uppfattning. Det största problemet är snarare bristen på humanitet och rörelsemöjlighet och ansvar för den enskilde tjänstemannen i regelsystemet. Regler ska finnas som stöd och för rättvisa bedömningar men de får inte skrivas så snävt att den tjänstgörande administratören kunnat utbytas mot ett datastyrt program. Utrymme för särskilda skäl och enskilda bedömningar måste få finnas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)