Run Forrest Run (REAL)

Hur många av oss har inte sett den underbara dramakomedin, Forrest Gump från 1994? De flesta av oss skulle jag tro. Den underbara handlingen när huvudpersonen Forrest Gump, som fötts med både rörelsehinder och med begränsat intellekt, sitter på sin parkbänk och delar sitt liv med olika människor som gör honom sällskap på bänken och som samtidigt delar innehållet i en chokladask han håller i sitt knä är så osannolik och underhållande. Hans liv blir så centralt i många historiskt kända personers liv och samtidigt utspelar sig en livslång förälskelse i grannflickan som han lärde känna som barn.

Rubriken på det här inlägget utspelar sig vid två olika tillfällen i hans liv. Första gången är han ett barn som går illa med skenor på benen, och Forrest har sällskap på väg hem från skolan av grannflickan Jenny när plötsligt ett mobbgäng kommer efter dem och börjar kasta sten på Forrest. Till slut blir läget så hotfullt att Jenny ropar; "Run Forrest run", och Forrest som inte borde kunna springa, springer. Han springer ifrån sina plågoandar och skenorna lossnar från hans ben när han springer. (Den andra gången är det samma Jenny och samma Forrest som vuxna som upplever en liknande situation)

Idag tänkte jag på den här scenen. Den blev så levande för mig och jag tänkte att så länge vi är i rörelse för Herren så lossnar alla bojor och band som försöker snärja oss, och alla hinder får vika. Vi springer även om vi inte kan springa. Varför? Jo, för att nå målet, få segerkransen som är beredd för oss. 

1 Kor 9:24 Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset. Spring så att ni vinner det. 

1 Kor 9:26 Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. 

Ordspr 4:12 När du går ska inget hindra dina steg, när du springer ska du inte falla.

Bön: Hjälp oss Herre att springa med målet i sikte utan att falla. Halleluja! Din är äran. 

Beuty for ashes

Beuty for ashes, diamanter ur kol eller en oväntad solros på komposthögen. Tänk att få lämna något så värdelöst i pant och få något så oersättligt och värdefullt i utbyte!

Kol 1:13 Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike. 

Sarah Young uttrycker sig så här vackert i boken Jesus lever (s. 132) ; "Inget går förlorat när du delar det med mig. Jag kan skapa skönhet ur askan efter krossade drömmar; jag kan utvinna glädje ur sorg och frid ur motgångar."

Gud har ju verkligen frälst oss från allt det gamla, men inte bara från det verkligt gamla utan också det som igår kanske var nytt. Han gör allting nytt! I varje stund och varje sekund. Han frälste också oss som en gång var främmande för Gud genom vårt sinnelag och genom våra onda gärningar hans fiender (Kol 1:21). Paulus talar också i samma brev om att när hemligheten om frälsning blev uppenbarad, så skulle det göras känt för hedningarna vilken rikedom och härlighet som finns i denna frälsning.

Halleluja!

Därför får vi säga med Paulus att vi är döda för synden men lever för Gud i Kristus Jesus. Vi är förenade med honom genom en död som hans. Och vi får lita på det ordet att det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus.

Många gånger kanske vårt känsloliv och våra tankar vill föra oss in i totalt mörker. Vi ser absolut ingen utväg och vårt förvandlade liv "känns" inte och upplevs inte som förvandlat. Vi förblindas i vissa situationer för den omvandling som Herren gjort och gör med oss. Kanske tänker vi då mörka tankar och tycker att ingenting egentligen har någon betydelse. Men låt aldrig sådana tankar slå rot! De kommer från mörkret och är framburna av lögnens fader. Vårt liv har betydelse. Vi har fått evigt liv till pant och tänk att redan här på jorden får vi leva i, av och för Herren.

Låt barnen komma

De kända orden från Luk 18:16 Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana, vittnar tydligt om en mycket viktig grundval i Bibeln.

Ordet låt, visar att i barnen, i människan finns innerst inne en längtan efter samhörighet med sin skapare. Barnen tillhör Guds rike och dras därför till Jesus. Men vi har ju också en fiende som vill hindra oss att nå den gemenskapen med Gud. Det finns många sätt att hindra barnen (Guds barn) att dras in i Guds rike. De kan intalas att andra värden är viktigare. De kan födas in i sammanhang där de aldrig får en chans att lära känna Jesus och sedan finns ett oändligt antal hinder som kan läggas ut för dem som redan tror, men om hindret avlägsnas kommer den inbyggda längtan som finns i varje människohjärta att starta sitt sökande till dess hon hittar den samhörighet som ingen människa kan ge.

Och från Matt 12:20 vet vi att han ska inte krossa ett brutet rör eller släcka en rykande veke. Det innebär att även om det gått en tid, eller till och med långa tider, och om mycket lagt sig emellan och försökt kväva barnets inbyggda gudslängtan så kommer inte Jesus att bidra till att lågan släcks. Han kommer att uppliva den och ge den näring. Han förlåter synder. Han rensar undan hinder och han låter sig inte nöja förrän barnets ögon är fyllda av hopp och ljus igen.

1 Petr 2:4 Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud.

Förförelser måste komma

Luk 17:1 Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelser måste komma, men ve den genom vilka de kommer!".

Läser vi vidare så vet vi att följden av att förföra är allvarlig, till och med skulle en kvarnsten kring halsen och havets djup vara lindrigare följder. Men vi ser också Jesu outgrundliga mildhet och förlåtelse genast därpå.

Luk 17:3-4 Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig , så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: "Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom."

Kontrasterna kunde inte vara skarpare. De är knivskarpa och omöjliga att missförstå. Följden av att synda och förföra är så allvarlig att kvarnstensutgången beskrivs som mildare än den verkliga och samtidigt ska vi förlåta ett oändligt antal gånger varje syndare som kommer tillbaka och ångrar sig. Den förste som förför och inte kommer tillbaka har kanske egna tankar om vad som är rätt och fel. Han eller hon behöver inte förlåtelse av någon anledning. Kanske vill de inte erkänna att det som de gör är synd utan framhärdar och vill ändra på vad Gud har sagt, så som vi ser dagliga exempel på vad gäller homosexualitet, och alla med den synden medföljande bokstäver.

Matt 18:15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig har du vunnit din broder. 

I det här ordet ger Jesus ett stort mandat till oss kristna att försöka rädda våra syskon som hamnar snett. Vi ska inte (bara) lita på ledare, utan det här är en uppgift som ligger på var och en av oss. Men vi ska inte springa runt och söka synder, och inte heller anklaga människor för något som de inte gjort. Däremot, när vi är säkra på vår sak, måste vi fatta mod och tala med personen enskilt. Kanske kan vi rädda en broder eller syster om de lyssnar på dig. Tänk, vilket bevis på Jesu kärlek om någon tar dig enskilt och talar med dig. Då får du en möjlighet att lyssna och ändra dig.

Från samma sammanhang vet vi hur vi sedan ska agera om personen inte lyssnar, och då är vi genast inne på jobbigare områden. Fler blir inblandade och risken är att den brodern eller systern du ville tillrättavisa bara avvisar även dem som kommer efter och allt kanske slutar med ett uteslutande ur församlingsgemenskapen, vilket är något ödesdigert. Det allra bästa är när bara en person är inblandad och den personen kommer tillbaka och ångrar sig självmant, så som vi läste i Luk 17:3-4, det näst bästa är när det kan lösas med två personer. Och, naturligtvis kan problemet lösas även i Matt 18:16-17, där vittnen är inblandade, om personen verkligen av hjärtat ångrar sig.

I Markus 9: 42-50 talar Jesus till oss alla och varnar oss för förförelse. Hellre ska vi mista en kroppsdel än att använda den till att falla för frestelser. Det han särskilt nämner är ögat, handen och foten. I den kända psalm 1, vet vi att vi inte ska lyssna till de ogudaktigas råd, så det gäller även våra öron och vad vi lånar dem till. Den som lyssnar till de råden hamnar relativt snart på syndares väg, och slutligen sitter personen i den olyckliga situationen att hans sällskap har blivit bespottare.

Nej, låt oss hjälpa varandra på vägen. Alla kan drabbas av frestelser och prövningar. Till och med Jesus prövades i allt, men utan att falla, och därför vet vi att vi har en överstepräst som har medkänsla med oss. Ännu förlåter han oss, även om vi kommer tillbaka sju gånger om dagen och har misslyckats.

Säg hellre

Lukas 11:28 Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det. 

Så här svarade Jesus en kvinna i folkhavet som ropade: "Saligt är det modersliv som burit dig och saliga de bröst som du har diat." (Luk 11:27)

Kvinnan som ropade gjorde det säkerligen helt spontant, och av glädje över den undervisning Jesus delade med folket. På så enkla sätt och med så få ord kunde han överbevisa dem om att han inte kunde driva ut onda andar med en annan ond ande, då skulle ju riket gå under, och med lika enkla ord varnade han för att lämna sitt inre tomt på innehåll efter det att man fått det "städat". Risken fanns då att den onde anden kom tillbaka och denna gång tog sju andra andar med sig, som dessutom var värre än den första. Och när kvinnan nåddes av den här undervisningen skrek hon rakt igenom folkhavet att Jesu mor borde vara en mycket välsignad kvinna eftersom hon burit och gett liv åt en sådan vis man.

Synen att Maria skulle vara särskild välsignad bland kvinnor delar denna ropande kvinna med stora delar av kristenheten som dyrkar henne på olika sätt. Genom reliker, bilder, böner och annan upphöjelse får man nästan intrycket av att även hon hade gudomligt ursprung. "Gudaföderskan" kallas hon ibland. Men vi ser vad Jesus svarar på kvinnans rop:

Luk 11:28 Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det. 

En tydlig markering om vad som var det angelägna, då som nu. Lyssna (läsa),  ta till sig Guds ord och bevara det.

En annan gång sökte Maria och hans bröder honom när han satt och undervisade lärjungarna.

Mark 3:32-35 Folket som satt omkring honom sade: "Se! Din mor och dina bröder är här utanför och frågar efter dig."  Han svarade: "Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?" Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: "Här är min mor och mina bröder". Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor."

Här är ännu en markering från Jesu sida. Han markerar tydligt att det är Guds ord och Guds vilja som är det enda centrala. Alldeles säkert var hans mor och hans bröder mycket kära för honom, men han lät inte den kärleken skymma Guds vilja.

Sista gången det omnämns att Jesus talar om och till sin mor sitter han på korset under olidliga plågor.

Joh 19:25-27 Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var Klopas hustru, och Maria Magdalena. När Jesus såg sin mor bredvid den lärjunge som han älskade, sa han till sin mor: "Kvinna, där är din son". Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig. 

I lidandets värsta stund tänker Jesus på sin mor och på sin lärjunge. Han upphäver biologin för att låta ett nytt släkte ta vid, den himmelska släkten! Den släkten uppstod i full skala på pingstdagen, men visst grundlades den redan här vid korset?

Gal 3:28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

I den här versen blir församlingens mål verkligen ännu tydligare. Här upphävs inte bara etnicitet, utan klass och kön också. Det betyder inte att vi blir androgyna, statslösa eller fullständigt ekonomiskt jämställda här på jorden, men detta är församlingens mål i Kristus, att bli ett i Kristus Jesus.

Och när det gäller Maria, det finns många som skrivit mycket mera ingående om detta, men det vi behöver veta är att Jesus älskade sin mor. Hon bevarade ordet som hon fått i sitt hjärta och hon tillhörde verkligen Jesu församling, men inte för att hon var Jesu mor, utan på grund av att hon bevarade Ordet i tro och gick med Honom.

Jesus har nyckeln

Luk 11:52 Ve eder, I lagkloke; ty I hafven fått nyckeln till förståndet; sjelfve gån I intet in, och förvägren dem som viljen ingå. (SK73)

Luk 11:52 Ve er, laglärda! Ni har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville komma in har ni hindrat. (SFB15)

Luk 11:52 Ve er, ni laglärda! Ni har tagit bort nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte kommit in, och dem som är på väg in  har ni hindrat. (SFB98)

Luk 11:52 Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma in haven I lagt hinder. (Svenska1917)

Här ser vi fyra svenska bibelöversättningar som i en och samma bibelvers ger olika förståelse av vad Jesus ville säga. Den radikalaste, som jag ser det, är SK73, där det tydligt sägs att de lagkloka har fått nyckeln till förståndet. Den skrivningen vittnar om att bakom förståndet finns en givare och en nåd, den Herre som de uppger sig ha kunskap om. Även i den sista delen av versen är den skrivningen starkast, här sägs det att de lagkloka förvägrar dem som vill ingå att ingå. Den ger en väldig makt till de lagkloka. I den här skrivningen finns inte något utrymme för att passera ett hinder så som de andra översättningarna möjligen ger utrymme för.

I Folkbibeln 98 och i Svenska 1917 sägs de lagkloka ha tagit bort nyckeln till kunskapen. Man kan inte ta bort något man inte haft, och vi ser i alla fyra översättningar att Jesus faktiskt ger de lagkloka det erkännandet att de har och har haft kunskap. Problemet är inte i någon översättning brist på kunskap. Samtliga visar att de lagkloka vet vägen. I Folkbibeln 2015 sägs dock denna kunskap vara tagen. Här har människan handlat i första hand och tagit sig kunskap.

Men vi ser också att tre översättningar (SK73, SFB15, Svenska1917) säger att människorna vill/ville komma in, men blev hindrade, medan en översättning (SFB98) säger att de är på väg in. 

Det viktiga med den här versen är naturligtvis innehållet och inte i första hand att jämföra alla detaljer. Vi ser mängder av exempel idag på hur människor både hindras och förvillas av sådana som kallar sig ledare. Många av dem har titlar, hög lön och samhällelig respekt, men de respekterar inte sin uppdragsgivare (Herren) utan gör egna läror som hindrar och förvägrar dem som vill komma in att göra det.

Men låt oss även titta på några fler översättningar.

Luk 11:52 Woe to you, lawyers (experts in the Mosaic Law)! For you have taken away the key to knowledge; you did not go in yourselves, and you hindered and prevented those who were entering. (Amp)

Luk 11:52 Woe unto you, lawyers! for you have taken away the key of knowledge: ye entered not in yourselves, and them taht were entering in ye hindered. (KJV)

I Amplified och King James Version ser vi att de i stort sett överensstämmer med de svenska men att här får man av verbformen were veta att människorna som hindrades faktiskt inte bara hindrades att få kunskap, de var faktiskt inne i en process där de redan fått tillträde till kunskap, när de hindrades.

Luk 11:52 Woe to you lawyers! For you have taken away the key of knowledge. You did not enter in yourselves, and you hindered those who were entering. (ESV)

De laglärda har alltså tagit bort nyckeln till kunskap. Vi får inte veta hur det här gått till. Självklart har inte dessa laglärda haft möte och där tagit beslut om att nyckeln till kunskap ska tas bort. Inte heller har det skett över en natt. Processen fram till att nyckeln blev tagen tog säkerligen många generationer. I samma kapitel som den här versen anklagar Jesus de laglärda och fariseerna för mängder av olika fel, som alla kan sammanfattas med att de börjat vakta på yttre regler och glömma hjärtat och kärleken till Gud. De ville göra utsidan av bägaren ren men de var inuti fulla av girighet och ondska. De lade ok på människorna men ville inte på minsta sätt underlätta för dem att bära dem. Deras förfäder hade dödat profeterna och nu vårdade den här generationen gravvårdarna. Vi förstår att alla dessa handlingar, som i sig själva inte var onda, hade framkallat en institutionaliserad religionsutövning där det levande livet förkvävdes under alla bördor och krav.

När Jesus kom med alla dessa anklagelser var han faktiskt hembjuden till en farisé. Tidigare under dagen hade han talat till en stor folkskara och även där hade han kommit med obekväma budskap. I texten framgår det inte om allt som han sade inne hos farisén sades i samband med att de delade måltid eller om salvan som avfyrades var så kraftig att maten fick stå orörd. Det vi vet är att Jesus lade sig till bords och utan att tvätta händerna. Det var upprinnelsen till att det i den inbjudande fariséns hus presenterades så många sanningar.

I dagens samhälle skulle många vilsegångna biskopar, präster och studenter behöva möta denne radikale Jesus. Han såg att de hade tagit nyckeln - men vi vet att HANS plan var inte att de skulle ha slarvat bort den för alltid, utan Jesu plan var att ta den tillbaka och ge frälsningen åter till människorna fritt och för intet. Vilken nåd!

Enkel barnabön men svår att efterleva

Joh 17:24 Far jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara."

Tänk att de här orden är de sista i Jesu avskedstal till lärjungarna. Rubriken för det kapitlet är till och med "Jesu översteprästerliga förbön". Men om vi lyssnar till orden som han säger så kunde de sagts av ett barn, eller en ärlig, vuxen person som inte är rädd att förlora ansiktet. De är sagda av någon som verkligen både kan uttrycka ett behov och samtidigt ge uttryck för all sin tillit till sin fader.

Tilliten återspeglas i den enkla bönens Far...Far, jag vill...

Och vi vet sedan tidigare undervisning att Jesus sagt att Gud är beredd att ge goda gåvor till dem som ber honom om det.

Luk 11:11-13 Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till sina barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande till dem som ber honom?

Tilliten återspeglas också i frågans innehåll. Jag vill att där jag är, där ska också de som du gett mig vara. Gemenskapen med Fadern och gemenskapen med syskonen. Far, jag vill...

Vår Far i himlen har fått höra många tusen eller miljoner sådana böner under årtusenden. Det grundläggande behovet av att samlas finns hos alla folk och stammar. Men samlingen som sker i den helige Ande och i gemenskap med Fadern är av ett slag som inte världen kan förstå. Men Jesu önskan och bön var att världens människor skulle komma in i den gemenskapen. Hans önskan var att de skulle komma till tro på honom och de ord han hade talat. Han bad inte bara för sina vänner utan han bad för alla dem som var utanför gemenskapen. De som ännu inte kommit till tro.

Joh 17: 20-23 Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord. Jag ber att de alla ska vara ett. och att de ska vara i oss, liksom du Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du älskat mig. 

Den här enkla bönen, en översteprästs, en väns, en broders, en Konungs bön, kunde likväl vara ett barns bön. Far, jag vill att de ska vara hos mig som du är med mig. Jag vill att de också ska förstå att de är lika älskade av dig som jag är. Men den här enklaste av alla böner är också den svåraste.