Igår skrev jag att det inte finns någon heder i hundra tysta nej och det är verkligen sant. Mycket som sker i det tysta, det blir ännu mera svårt att ta i och finna orsaker till, men en viktig aspekt tog jag inte upp igår och det är att svårigheterna, smärtan och skammen, allt det hör världen och tidsandan till.Att lämna något som man strävat efter och velat ha kan orsaka oss smärta, men i det långa loppet tar smärtan över förlusten slut och Gud kan fylla oss med något annat i stället. Det är också så att vi ofta tackar Gud när dörrar öppnas, men vi är inte lika tacksamma när dörrar stängs. Ändå kan just de stängda dörrarna vara räddningen. Det som för dig in på den smala vägen, den vägen som med säkerhet bär hemåt och går du på den i fullständig förvissning så kan du vara säker på att någon eller några vill följa dig på vägen.
Upp 22:17 Och Anden och bruden säger: "Kom! Och den som hör det ska säga, "Kom!". Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten.
När vi blir fyllda med den Helige Ande så drar vi nämligen människor till oss och de i sin tur drar andra till sig. Watchman Nee beskriver Guds verk så här i Den härliga församlingen.
"Idag har Gud gjort så att vi kan dela Herren Jesu seger. Varhelst Jesu Kristi seger visas fram måste Satan ge sig iväg. Vi måste helt enkelt stå orubbliga, för Herren Jesus har redan vunnit segern. (s. 70)
Anden säger alltså "Kom" och den Ande som drar oss till sig är densamme som vunnit seger över all ondska och allt mörker och mörkret måste vika där Jesu Kristi seger visas fram. Och Watchman Nee säger vidare att när ett sådant område eller en sådan plats etableras då är Guds rike här.
"Guds rike är det område där Gud utövar sin makt. Vi måste ha ett sådant rike ibland oss."
Dessutom vet vi att vi är omgivna av en stor mängd vittnen och att Han som inte skonade sin egen son förlåter oss våra synder och önskar se oss frälsta. Jesus uppmanar oss att komma till honom med våra bördor, och Han är själv både dörren in till fåren och Herden för fåren. Hela vägen är det ja. Läs vilket evangelium du vill, läs vilket av breven som helst. Läs vad Jesus sagt, läs vad han lovat. Hela vägen är det ja. I himlen finns alla dessa miljoner som gått före oss, alla dessa vittnen, och alla säger de "Kom!" och alla säger de ja, vad betyder då några nej i den här världen?
söndag 30 augusti 2015
lördag 29 augusti 2015
Ingen heder i 100 tysta nej
Jag har läst Marcus Birro´s, Fyra årstider med Birro, och jag fick en hel uppgörelse med mig själv och världen på halsen. Allra först måste jag bekänna att jag inte alls läst Birro ordentligt en enda gång förrän nu. Varför? Jo, jag måste erkänna att det till stor del berott på avundsjuka. Den uslaste av alla åkommor. "Birro skriver så fantastiskt" (här kämpar jag med min blogg men får inte beröm), "Jag har förmedlat Birro´s text till alla jag känner" (jaha, men när förmedlade du min text), "Birro har förlorat en arbetsgivare" (jag har ingen arbetsgivare att förlora längre, inte på många år), "Birro går igenom en slitsam skilsmässa" (ja, men vad har jag fått gå igenom).
Och, fråga mig inte varför? Många saker får du fråga mig och jag ska kunna ge dig ett svar, men den här frågan kan jag absolut inte svara på; varför slog avundsjukan till just mot denne Birro? Tidigare har jag skrivit en text, Birro´s stolthets mast felriktad, som delvis var grundad i den sjuka känslan, men också på mitt avståndstagande till katolicismen. Nu vill jag be om förlåtelse för att jag ibland reagerar så snabbt på andra människors liv. Det är omöjligt att sätta sig in i alla bevekelsegrunder någon annan har för sitt liv och sina beslut. Det vi har är Guds ord, och det leder oss rätt.
Men för att i någon mån försvara mig eller förklara mig så vill jag säga att den bok jag nyss läste har gjort ett så väldigt stort intryck på mig eftersom jag tycker att han skriver "mitt liv" och ändå är det naturligtvis inte mitt liv. Jag har inte Italien i blodet, jag älskar inte en fotbollsarena så som han gör och staden Rom är inte mitt hem på jorden, ändå skriver han mitt liv. Jag har inte fått avföring utanför min dörr och jag har heller inte tröstats av mängder av brev och blommor efter dödshot. Jag har inte delat samma erfarenheter, ändå är det mina erfarenheter. Kedjorna som rasslar i djupet, bitterljuva minnen av ölen och vinet som gav falsk tröst. "Snåljåp" med sina fina ballonger, där han erbjuder tillfälliga rus och sedan endast har ett i sikte, att dra oss ner i avgrunden.
Erfarenheterna är inte lika - hur kan hundra tysta nej, ett stilla bortforslande från arbetsliv, kolleger och arbetsliv mäta sig med att få sparken i media, med offentliga motiveringar? Men jag vill hävda att smärtan är densamma. Naturligtvis är det mera hedersamt att hamna i fängelse för sin tro, eller att hotas i det offentliga, men den offentliga hedern är också en offentlig skam. Hundra tysta nej väger inte långt. Inte nej-svaren från nybildade vårdföretag som anställer personliga assistenter heller.
Nu vill jag inte beklaga mig, utan sanningen är den att trots de här nejen så har jag av nåd fått tjäna inom kristna verksamheter och jag vet att jag fått göra skillnad där jag blivit placerad, men visst är det tråkigt att inte vara värd sin lön? Det har vi ju Guds eget ord på att vi ska vara.
Nu kanske det verkar som om boken, Fyra årstider med Birro, i första hand handlar om svårigheter och jobbiga händelser. Så är det inte! Boken handlar i första hand om Gud. Inte en sida utan Gud, inte en sida utan Jesus, inte en sida utan bön, inte en sida utan Helig Ande. Nåden nämns före Sanningen säger Birro, och det är sant, men utan sanningen blir vi aldrig fullständigt fria. Kedjorna och banden som drar från det förflutna blir fullständigt bortspolade i Jesu blod, men visst kan minnen komma ibland och visst kan vi frestas ibland.
Du som läser det här ser att det inte är en bokrecension. Det är inte heller något medlidande med en förföljd man i min samtid. Det är helt enkelt ett konstaterande - han skriver mitt liv, men han har ändå levt ett annat liv än jag. Igenkänningen är så total. Jag tror att många samtal av den här typen måste våga föras i våra sammanhang. Vi måste kunna beskriva den goda strömmen, det goda livet och nåden, den Gud som lyssnar, tröstar och finns till. Vi måste kunna erkänna tillkortakommanden och litenhet. Tack Birro för att du hjälpte mig se att jag varit avundsjuk och hjälp mig Jesus att inte drabbas igen. Jag vill ha ett rent hjärta, det är så viktigt.
Bön: Hjälp mig Herre att inte se på vad andra har och inte har. Hjälp mig Jesus att bara se på dig och tacka för att få tillhöra dig av nåd.
Och, fråga mig inte varför? Många saker får du fråga mig och jag ska kunna ge dig ett svar, men den här frågan kan jag absolut inte svara på; varför slog avundsjukan till just mot denne Birro? Tidigare har jag skrivit en text, Birro´s stolthets mast felriktad, som delvis var grundad i den sjuka känslan, men också på mitt avståndstagande till katolicismen. Nu vill jag be om förlåtelse för att jag ibland reagerar så snabbt på andra människors liv. Det är omöjligt att sätta sig in i alla bevekelsegrunder någon annan har för sitt liv och sina beslut. Det vi har är Guds ord, och det leder oss rätt.
Men för att i någon mån försvara mig eller förklara mig så vill jag säga att den bok jag nyss läste har gjort ett så väldigt stort intryck på mig eftersom jag tycker att han skriver "mitt liv" och ändå är det naturligtvis inte mitt liv. Jag har inte Italien i blodet, jag älskar inte en fotbollsarena så som han gör och staden Rom är inte mitt hem på jorden, ändå skriver han mitt liv. Jag har inte fått avföring utanför min dörr och jag har heller inte tröstats av mängder av brev och blommor efter dödshot. Jag har inte delat samma erfarenheter, ändå är det mina erfarenheter. Kedjorna som rasslar i djupet, bitterljuva minnen av ölen och vinet som gav falsk tröst. "Snåljåp" med sina fina ballonger, där han erbjuder tillfälliga rus och sedan endast har ett i sikte, att dra oss ner i avgrunden.
Erfarenheterna är inte lika - hur kan hundra tysta nej, ett stilla bortforslande från arbetsliv, kolleger och arbetsliv mäta sig med att få sparken i media, med offentliga motiveringar? Men jag vill hävda att smärtan är densamma. Naturligtvis är det mera hedersamt att hamna i fängelse för sin tro, eller att hotas i det offentliga, men den offentliga hedern är också en offentlig skam. Hundra tysta nej väger inte långt. Inte nej-svaren från nybildade vårdföretag som anställer personliga assistenter heller.
Nu vill jag inte beklaga mig, utan sanningen är den att trots de här nejen så har jag av nåd fått tjäna inom kristna verksamheter och jag vet att jag fått göra skillnad där jag blivit placerad, men visst är det tråkigt att inte vara värd sin lön? Det har vi ju Guds eget ord på att vi ska vara.
Nu kanske det verkar som om boken, Fyra årstider med Birro, i första hand handlar om svårigheter och jobbiga händelser. Så är det inte! Boken handlar i första hand om Gud. Inte en sida utan Gud, inte en sida utan Jesus, inte en sida utan bön, inte en sida utan Helig Ande. Nåden nämns före Sanningen säger Birro, och det är sant, men utan sanningen blir vi aldrig fullständigt fria. Kedjorna och banden som drar från det förflutna blir fullständigt bortspolade i Jesu blod, men visst kan minnen komma ibland och visst kan vi frestas ibland.
Du som läser det här ser att det inte är en bokrecension. Det är inte heller något medlidande med en förföljd man i min samtid. Det är helt enkelt ett konstaterande - han skriver mitt liv, men han har ändå levt ett annat liv än jag. Igenkänningen är så total. Jag tror att många samtal av den här typen måste våga föras i våra sammanhang. Vi måste kunna beskriva den goda strömmen, det goda livet och nåden, den Gud som lyssnar, tröstar och finns till. Vi måste kunna erkänna tillkortakommanden och litenhet. Tack Birro för att du hjälpte mig se att jag varit avundsjuk och hjälp mig Jesus att inte drabbas igen. Jag vill ha ett rent hjärta, det är så viktigt.
Bön: Hjälp mig Herre att inte se på vad andra har och inte har. Hjälp mig Jesus att bara se på dig och tacka för att få tillhöra dig av nåd.
tisdag 25 augusti 2015
Du hör vinden Birro
"Jag har burit så mycket meningslös vind genom alla år. Jag har omgivit mig med mörker. Men jag har också slagits för de unga, för Gud, för kärleken, för den här obändiga viljan att stå fri i ett land och i en tid som till varje pris vill köpslå med mitt hjärta, som vill stjäla det viktigaste jag har, mig själv, från mig. Jag har rasat och ramlat fler än en gång. Jag har blivit förlåten om och om igen. "
Orden är Marcus Birro´s. I inledningen till sin nya bok Fyra årstider med Birro, presenterar han många sanningar med få bokstäver. Han säger att han vill förmedla styrka och tröst, att han nästan skrivit sitt liv mera än han hunnit leva det, och Birro säger också att Gud och litteraturen, det är det som är hans liv, och förresten säger han; "Och litteraturen den kommer också från Gud".
Boken består av krönikor från ett "stormigt men välsignat" år. Och när jag läst i boken en stund så slås jag av detta med vinden och Guds ande. Vi vet inte var den för och vart den leder oss alltid men är vi lyhörda så kan vi lyssna in vinden och lyssna in livet. Men för att ha ett sådant lyssnande måste man för det första tro och lita på att det finns någon som talar i vinden, att det finns Någon som vill säga något, och för det andra måste vi bevara vårt hjärta, det är därifrån själva livet utgår.
Och, jag vet, jag vet mycket väl att Marcus Birro´s liv stormat. Jag vet att det som hänt och händer inte är önskvärt, men jag vill inte tala om det nu utan om detta att Marcus Birro så tydligt säger att samhället är ute efter vårt hjärta. Vi tror att skola, samhälle och arbetsliv bara vill forma dugliga medborgare, men kanske är det så som Marcus säger; samhället vill ha vårt hjärta, det viktigaste vi har. Samhället vill fylla in sina värderingar i vårt hjärta och ge oss tankar sådana som är accepterade i samhället i dag. Det räcker inte att vi känner till att värderingarna finns, utan de ska kopplas till känslor och engagemang och fylla hjärtat!
Jag slås även redan nu av att Marcus Birro mitt i stormen är vaken över detta att bevara sitt hjärta. Jag slås också av ett språk som är ärligt och som går på djupet i flera frågor. Dessutom slås jag av vinden, den vind som blåser vart den vill. Den vind som vill rensa ut och skapa nytt. Den vind som är en del av våra liv om vi låter den vara det.
"Vår tidsanda är så oerhört begränsad. Lever man enbart i den bleknar man på samma sätt. Man utplånas från det stora sammanhanget och förminskas till en dagslända som blixtrar till över vattnet och sedan är borta." (Birro, M: Fyra årstider med Birro)
Orden är Marcus Birro´s. I inledningen till sin nya bok Fyra årstider med Birro, presenterar han många sanningar med få bokstäver. Han säger att han vill förmedla styrka och tröst, att han nästan skrivit sitt liv mera än han hunnit leva det, och Birro säger också att Gud och litteraturen, det är det som är hans liv, och förresten säger han; "Och litteraturen den kommer också från Gud".
Boken består av krönikor från ett "stormigt men välsignat" år. Och när jag läst i boken en stund så slås jag av detta med vinden och Guds ande. Vi vet inte var den för och vart den leder oss alltid men är vi lyhörda så kan vi lyssna in vinden och lyssna in livet. Men för att ha ett sådant lyssnande måste man för det första tro och lita på att det finns någon som talar i vinden, att det finns Någon som vill säga något, och för det andra måste vi bevara vårt hjärta, det är därifrån själva livet utgår.
Och, jag vet, jag vet mycket väl att Marcus Birro´s liv stormat. Jag vet att det som hänt och händer inte är önskvärt, men jag vill inte tala om det nu utan om detta att Marcus Birro så tydligt säger att samhället är ute efter vårt hjärta. Vi tror att skola, samhälle och arbetsliv bara vill forma dugliga medborgare, men kanske är det så som Marcus säger; samhället vill ha vårt hjärta, det viktigaste vi har. Samhället vill fylla in sina värderingar i vårt hjärta och ge oss tankar sådana som är accepterade i samhället i dag. Det räcker inte att vi känner till att värderingarna finns, utan de ska kopplas till känslor och engagemang och fylla hjärtat!
Jag slås även redan nu av att Marcus Birro mitt i stormen är vaken över detta att bevara sitt hjärta. Jag slås också av ett språk som är ärligt och som går på djupet i flera frågor. Dessutom slås jag av vinden, den vind som blåser vart den vill. Den vind som vill rensa ut och skapa nytt. Den vind som är en del av våra liv om vi låter den vara det.
"Vår tidsanda är så oerhört begränsad. Lever man enbart i den bleknar man på samma sätt. Man utplånas från det stora sammanhanget och förminskas till en dagslända som blixtrar till över vattnet och sedan är borta." (Birro, M: Fyra årstider med Birro)
söndag 19 juli 2015
Jag är dörren - jag är porten
Joh 10:7 Då sade Jesus än en gång: "Amen, amen säger jag er: Jag är dörren in till fåren.
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:7 Då sade Jesus än en gång: "Jag säger er sanningen: Jag är porten till fåren.
(Folkbibeln 2014)
I Johannesevangeliets 10:e kapitel hör vi Jesus undervisa om den gode herden. Han börjar med att säga att herden går in genom dörren och dörrvaktaren öppnar för honom. Fåren följer honom också eftersom de känner igen hans röst. Skulle en främling komma så följer de inte eftersom de inte känner rösten. Den gode herden känner alla sina får vid namn och kan kalla på dem var och en individuellt. Sedan säger han detta, jag är dörren, eller som det nu står i 2014 års översättning, jag är porten.
Jesus fortsätter sin undervisning genom att säga att alla som kommit före honom varit tjuvar och rövare, och fåren har inte lyssnat till dem (Joh 10:8). Sedan fortsätter han med att förklara ytterligare vem han är.
Joh 10:9 Jag är dörren. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:9 Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
(Folkbibeln 2014)
Jesus är vägen, han är också dörren och porten. Den som går genom honom blir frälst och han är enda vägen till frälsning. Det är en viktig sanning att påminna sig om i vår interreligiösa samtid. Många tycker i mångk(ulturalismens och postmodernitetens tid att det är ett för stort anspråk han gjorde - vår Jesus. Många vill idag säga att det finns fler vägar, och andra säger att det finns ingen väg, men vi säger: "Det finns en väg, det finns en dörr, det finns en port. Hans namn är Jesus Kristus."
Därefter berättar Jesus om tjuven och hans ärende. Han kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Och det känner vi också väl till. Han stjäl, han slaktar och har dödar -rakt framför oss idag. Vi ser bland annat IS och Boko Harams härjningar. Nu senast dödades bedjande människor i Niger. Vi känner också till att fienden är en mästare i förförelse, och att det finns mängder av människor som låtit sig förföras av falsk regnbågsglans i tron att det handlar om kärlek. Men det finns en äkta regnbåge, ett löfte som Herren satt i skyn för att visa sitt förbund med människan och det finns en äkta regnbåge även vid tronen.
Upp 4:2-3 Genast var jag i Anden. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol, och runt omkring tronen fanns en regnbåge som liknade smaragd.
(Folkbibeln 2014)
Halleluja! Denne underbare är det som är dörren, porten. Denne Jesus som sitter på tronen. Samme Jesus som föddes i stallet. Stallet utan fägring.
Joh 10:10 Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
(Folkbibeln 1998)
Jesu ärende är att ge liv. Ge liv, liv i överflöd. Ge evigt liv också. Ge oss ett liv som gör att vi lever om än vi dör. Halleluja!
Joh 11: 25-26 Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om än han dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?
(Folkbibeln 2014)
Jesus är inte bara dörren, porten och vägen. Det är han som själv är den gode herden. Han som leder oss till bete och ser till att fåren har allt vad de behöver.
Joh 10: 11-12 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden.
(Folkbibeln 1998)
Om det här bibelstället skulle man kunna säga mycket. De flesta församlingar har anställda herdar, förkunnare, pastorer och diakoner. Och egentligen kan vi inte säga att det är något fel eftersom vi vet att ordet säger att arbetaren är värd sin lön, och alla ska ju ha något att leva av. Man måste betala sin hyra och sin mat och sedan kommer andra behov som vi har. Men det finns även de som tycker att evangeliet gavs fritt och ska spridas fritt. John Nelson Darby utträdde 1828 ur den engelska statskyrkan och påbörjade 1831 ett stort reformarbete i statskyrkan. Så småningom tog han helt avstånd från statskyrkan och även från kyrkan som helhet och institution. Han hävdade att alla hade samma rätt att predika evangeliet och han gick även emot den traditionella församlingstanken och menade att endast mindre grupper var av godo. I dagens samhälle skulle de flesta ha svårt att efterfölja Darby´s syn på det kristna livet. De flesta av oss tycker det är väldigt fint att få bibelordet utlagt för oss och att någon annan i församlingen sköter det övergripande. Men vi får ta oss i akt. Vi är själva ansvariga för vårt kristna liv. Det kan vi inte föra över på andra. Jesus är den gode herden som gav sitt liv för fåren. Och vi vet att det offret är giltigt i evigheters evighet i himlen och på jorden, men vi har också en mästare som sa att vi inte ska förvänta oss att det ska gå bättre för oss än för honom. Därför måste också vi ge vårt liv för fåren.
Joh 10.14-15 Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.
(Folkbibeln 2014)
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:7 Då sade Jesus än en gång: "Jag säger er sanningen: Jag är porten till fåren.
(Folkbibeln 2014)
I Johannesevangeliets 10:e kapitel hör vi Jesus undervisa om den gode herden. Han börjar med att säga att herden går in genom dörren och dörrvaktaren öppnar för honom. Fåren följer honom också eftersom de känner igen hans röst. Skulle en främling komma så följer de inte eftersom de inte känner rösten. Den gode herden känner alla sina får vid namn och kan kalla på dem var och en individuellt. Sedan säger han detta, jag är dörren, eller som det nu står i 2014 års översättning, jag är porten.
Jesus fortsätter sin undervisning genom att säga att alla som kommit före honom varit tjuvar och rövare, och fåren har inte lyssnat till dem (Joh 10:8). Sedan fortsätter han med att förklara ytterligare vem han är.
Joh 10:9 Jag är dörren. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:9 Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
(Folkbibeln 2014)
Jesus är vägen, han är också dörren och porten. Den som går genom honom blir frälst och han är enda vägen till frälsning. Det är en viktig sanning att påminna sig om i vår interreligiösa samtid. Många tycker i mångk(ulturalismens och postmodernitetens tid att det är ett för stort anspråk han gjorde - vår Jesus. Många vill idag säga att det finns fler vägar, och andra säger att det finns ingen väg, men vi säger: "Det finns en väg, det finns en dörr, det finns en port. Hans namn är Jesus Kristus."
Därefter berättar Jesus om tjuven och hans ärende. Han kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Och det känner vi också väl till. Han stjäl, han slaktar och har dödar -rakt framför oss idag. Vi ser bland annat IS och Boko Harams härjningar. Nu senast dödades bedjande människor i Niger. Vi känner också till att fienden är en mästare i förförelse, och att det finns mängder av människor som låtit sig förföras av falsk regnbågsglans i tron att det handlar om kärlek. Men det finns en äkta regnbåge, ett löfte som Herren satt i skyn för att visa sitt förbund med människan och det finns en äkta regnbåge även vid tronen.
Upp 4:2-3 Genast var jag i Anden. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol, och runt omkring tronen fanns en regnbåge som liknade smaragd.
(Folkbibeln 2014)
Halleluja! Denne underbare är det som är dörren, porten. Denne Jesus som sitter på tronen. Samme Jesus som föddes i stallet. Stallet utan fägring.
Joh 10:10 Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
(Folkbibeln 1998)
Jesu ärende är att ge liv. Ge liv, liv i överflöd. Ge evigt liv också. Ge oss ett liv som gör att vi lever om än vi dör. Halleluja!
Joh 11: 25-26 Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om än han dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?
(Folkbibeln 2014)
Jesus är inte bara dörren, porten och vägen. Det är han som själv är den gode herden. Han som leder oss till bete och ser till att fåren har allt vad de behöver.
Joh 10: 11-12 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden.
(Folkbibeln 1998)
Om det här bibelstället skulle man kunna säga mycket. De flesta församlingar har anställda herdar, förkunnare, pastorer och diakoner. Och egentligen kan vi inte säga att det är något fel eftersom vi vet att ordet säger att arbetaren är värd sin lön, och alla ska ju ha något att leva av. Man måste betala sin hyra och sin mat och sedan kommer andra behov som vi har. Men det finns även de som tycker att evangeliet gavs fritt och ska spridas fritt. John Nelson Darby utträdde 1828 ur den engelska statskyrkan och påbörjade 1831 ett stort reformarbete i statskyrkan. Så småningom tog han helt avstånd från statskyrkan och även från kyrkan som helhet och institution. Han hävdade att alla hade samma rätt att predika evangeliet och han gick även emot den traditionella församlingstanken och menade att endast mindre grupper var av godo. I dagens samhälle skulle de flesta ha svårt att efterfölja Darby´s syn på det kristna livet. De flesta av oss tycker det är väldigt fint att få bibelordet utlagt för oss och att någon annan i församlingen sköter det övergripande. Men vi får ta oss i akt. Vi är själva ansvariga för vårt kristna liv. Det kan vi inte föra över på andra. Jesus är den gode herden som gav sitt liv för fåren. Och vi vet att det offret är giltigt i evigheters evighet i himlen och på jorden, men vi har också en mästare som sa att vi inte ska förvänta oss att det ska gå bättre för oss än för honom. Därför måste också vi ge vårt liv för fåren.
Joh 10.14-15 Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.
(Folkbibeln 2014)
söndag 14 juni 2015
Faraos argument
Idag lyssnade jag på ett fantastiskt bibelstudium av Arne Imsen (1974) på radio Maranata, 88.0. Bibelstudiet behandlade hur Mose och Aron ständigt möttes av nya argument från farao, innan de kunde dra ut ur Egypten. Efter studiet satte jag mig ner med min bibel och läste själv alla kapitlen igen och noterade varje argument som farao kom med. Nu vill jag dela mina anteckningar med dig eftersom jag tror att de argumenten är likadana idag när vi ska lämna världen och följa Jesus.
1. Nonchalans och hån
2 Mos 5:2
Men Farao svarade: "Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel."
Det här argumentet är det allra vanligaste idag, "jag känner inte Herren", "visa mig honom". Det argumentet passar in i hela samhället, i läroböcker och skolväsende. Det passar in hos humanister och ateister, men även i stor utsträckning hos agnostikerna. Dessutom kan vi idag, med stor sorg, lägga till liberalteologer och även en stor del "vanliga" teologer, de lärda som studerat Guds ord. Många inomkyrkliga ifrågasätter idag skapelsen, uttåget, jungfrufödseln och Jesu återkomst, för att bara ta några exempel.
Vi vet också att homosexuella och andra som omtolkat Guds ord säger, "skulle jag lyssna på honom?", var och en kan göra sig en egen Gud. Ingen behöver den auktoritet som Herren ger, eftersom de inte tror på att han finns. Då är det lättare att göra som Farao, håna och nonchalera Mose och Aron när de framförde vad Herren befallt dem, nämligen att Farao skulle släppa israeliterna ur slaveriet.
2. Plikt
2 Mos 5:4
Men kungen i Egypten sade till dem: "Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!" Farao sade vidare: "Se, folket är redan talrikt i landet, och ändå vill ni få dem att upphöra med sina dagsverken."
Om det här argumentet finns mycket att säga. Alla vill vi göra vår plikt och försörja oss själva. Vi har också en önskan om att bidra till det allmänna och till andra människors väl. Ingen vill dra sig undan sitt dagsverke och här hänvisar Farao inte bara till dagsverkena utan även till att folket är så talrikt redan.
Idag har vi en situation där inte alla behövs på arbetsmarknaden men den vedertagna arbetslinjen kräver ändå lydnad inför vissa sociala ordningar och därför ska även personer som inte har arbete inordnas i olika former av aktiviteter som motsvarar arbete. Det är också känt att många inte har tillfredsställande arbetsuppgifter och/eller tillfredsställande arbetsdisciplin utan ägnar en stor del av arbetsveckan till tomma aktiviteter. I Roland Paulsens avhandling, Arbetssamhället - Hur arbetetet överlevde teknologin (2010) visas med tydlighet att arbetet blivit ett "självändamål" och att trots att behovet av arbetskraft med teknologins hjälp aldrig varit mindre, så arbetar människan fler timmar än någonsin förr! Denna heliga ko, arbetslinjen, är mycket känslig att slakta. Arbetet har byggt upp den välfärd som samhället har och vi vill alla bidra, vara delaktiga och plikttrogna. Men paradoxen som Paulsen belyser är uppenbar. Arbetet som institution har överlevt teknologin. Och bara det faktum att vi arbetar mer än någonsin, trots att vi inte alls behöver det för vår överlevnad, visar på hur högt vi håller arbetet. Och därför var detta andra argument som Farao kom med mycket starkt. Hur många kristna har inte stannat i Egypten för detta arguments skull?
3. Kil (eller underminering)
2 Mos 5:6 - 21
Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets tillsyningsmän: "Ni skall inte som hittills ge dem halm till teglet utan låt dem själva gå och skaffa sig halm. Men samma antal tegel som de har gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata och därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud! Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de får något att göra och inte lyssnar på lögner." Då gick slavdrivarna och tillsyningsmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. Gå själva och skaffa er halm, där ni kan finna den. Men något avdrag i ert arbete kommer inte att göras." Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. Slavdrivarna drev på dem och sade: "Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!" Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: "Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken igår eller idag?"Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk." Men han svarade: "Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! Nej, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna." Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. Och de sade till dem: "Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss."
Det tredje argumentet är egentligen inte något argument. Här används en annan taktik, att föra in en kil mellan ledarna, Mose och Aron, och folket. Genom den ökade bördan och de omänskliga villkoren visste farao att detta skulle ske. Farao förklarade sitt handlingssätt med att det handlade om Mose och Arons begäran att folket skulle få gå undan och offra åt Herren.
Hur ofta ser vi inte det här argumentet i olika sammanhang. Auktoriteter fråntas sin möjlighet att leda genom att kilar av misstro förs in mellan de som ska ledas och ledarna. Ett exempel är den omvända diskrimineringslagstiftningen där de som följer Guds ord och ledning beskylls för hat mot vissa grupper i samhället. Udden är riktad mot Herren själv. På samma sätt riktas ständigt olika pilar mot Guds ord. Idag mest från de kristna grupperingarna själva men förr angreps kristna utifrån av bl.a. ateister.
Så lätt det är att föra in en kil. Låt barnet eller den som ska ledas få misstro till föräldern eller ledaren, så kan du sedan forma dem efter Egyptens ideal. Så de kristna som klarat sig genom argument ett och två kan räkna med att fienden försöker skjuta in kilar i sammanhang där du är delaktig.
4. Kompromiss
2 Mos 8:25
Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå och offra åt er Gud här i landet!"
Mose menade att det var omöjligt på grund av att israeliterna offrade på ett sådant sätt att det var avskyvärt för egyptierna och därför menade att han att om de offrade i Egypten skulle de stenas. Nej, Mose sa att de ville gå tre dagsresor in i öknen.
Åter slås vi av argumentens likhet med dem vi hör idag. Offra här i landet. Gör som oss. Anpassa er efter tidsandan. Varför måste det eller det budet hållas och av vilken anledning ska vi inte gå och äta vid alla bord?
Vi vet redan svaret. Gud är helig och han har gett oss ord och ramar att hålla oss till. Håller vi oss till vad han har sagt så blir vi enade och kan föra talan för "de kristna", precis som Mose och Aron en gång fick föra talan för hela Israels folk. Hur lätt hade de inte kunnat fastna för den här kompromissen? Saker och ting skulle ha lättat, de hade fått fira högtider inne i Egypten, omgivna av slavdrivare och tillsyningsmän, men de skulle inte ha firat högtiderna i frihet.
5. Ramar
2 Mos 8:28
Då svarade farao och sade: "Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort.
Gå inte för långt bort, säger Farao, som ett svar på den begäran Mose gjort om tre dagsresor. Dessutom hårdnade faraos hjärta senare så att han inte alls släppte israeliterna.
Det här ser vi också idag. De råd och den organisering som sker idag, inom kristenheten och mellan världsreligionerna. Alla dessa ramar! Det finns regler för mission, det finns regler för samfund, det finns lagar som reglerar mängder av saker och vissa av dessa lagar är antikristliga. De har tillkommit på mänskligt sätt och har gjort försök att stifta rättvisa och sanning utanför Guds ord. Men det som en grupp tycker är rättvist och sant tycker en annan grupp är orättfärdigt och lögnaktigt. Hela regelsystemet vilar idag på ett gungfly av antikristlighet, lögn och opinion.
Om vi inte "går för långt" med vår kristenhet, då kan farao släppa på tumskruvarna lite. Om vi bara håller vår tro privat och inom lyckta dörrar så ska inte staten eller någon annan störa oss.
9. Uppdelning - splittring
2 Mos 10:11
"Nej, ni män får ge er iväg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni begärde."
Först hade farao frågat vilka som skulle gå, och Mose hade svarat, "vi går unga och gamla", varpå farao svarade att endast männen fick gå. Kvinnor, barn, boskap, ja, allt skulle de lämna i Egypten.
Har inte fienden lyckats avhålla dig från att följa Jesus med sina tidigare argument och sin tidigare list så kanske är det här du stupar på fältet. Det är ett svårt slag att avstå sina närmaste! Men Herren manade Mose och Aron vidare. Som vi vet så lämnades så småningom inte ens en klöv i landet! Men så vanligt det här argumentet är även idag. "Gå du, gå själv", påverka inte andra, låt dem ha sina liv. De kanske vill göra karriär eller de kanske vill följa någon annat än just Jesus. "Och, dessutom, vad är det som säger att - just du- har läst din Bibel rätt?" Ja, här har fienden verkligen en stark makt. Han kan förmå pastorer att sluta gå ut på fältet eftersom de ska vårda familjen "först". Helt plötsligt har många glömt att Gud vill ha första platsen i vårt liv.
10. Offret - försörjningen
2 Mos 10:24
Då kallade farao till sig Mose och sade: "Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och er nötboskap måste bli kvar. Till och med era barn får gå med er."
Här stannar kanske många av oss till och tänker att det här löftet är ju mycket bra, men då glömmer vi att utan boskap hade de ingenting att offra till Herren. Det var mycket angeläget att de fick med sig sin boskap. Och så skedde det också. Till och med vändes egyptiernas hjärtan till israeliterna så att de fick med sig kärl och husgeråd i överflöd. De blev lastade med gåvor om de bara lämnade landet. Egyptierna tänkte att "annars måste vi alla dö", så många plågor hade Herren sänt över landet.
(Men vi vet ju att faraos plan ändå var ond. Fortfarande ville han förfölja och förgöra dem, men det räddade Herren dem ifrån).
Summan av alla de här argumenten är att de finns alla representerade i dagens samhälle, organisationer och utbildningsväsende. Hur länge ska farao få ha ordet? Hur länge ska det dröja innan du kommer Herre?
Bön: Herre Jesus, jag ber dig om att var och en som tror på dig ska orka stå emot faraos argument. Gör oss starka i dig Herre.
Det tredje argumentet är egentligen inte något argument. Här används en annan taktik, att föra in en kil mellan ledarna, Mose och Aron, och folket. Genom den ökade bördan och de omänskliga villkoren visste farao att detta skulle ske. Farao förklarade sitt handlingssätt med att det handlade om Mose och Arons begäran att folket skulle få gå undan och offra åt Herren.
Hur ofta ser vi inte det här argumentet i olika sammanhang. Auktoriteter fråntas sin möjlighet att leda genom att kilar av misstro förs in mellan de som ska ledas och ledarna. Ett exempel är den omvända diskrimineringslagstiftningen där de som följer Guds ord och ledning beskylls för hat mot vissa grupper i samhället. Udden är riktad mot Herren själv. På samma sätt riktas ständigt olika pilar mot Guds ord. Idag mest från de kristna grupperingarna själva men förr angreps kristna utifrån av bl.a. ateister.
Så lätt det är att föra in en kil. Låt barnet eller den som ska ledas få misstro till föräldern eller ledaren, så kan du sedan forma dem efter Egyptens ideal. Så de kristna som klarat sig genom argument ett och två kan räkna med att fienden försöker skjuta in kilar i sammanhang där du är delaktig.
4. Kompromiss
2 Mos 8:25
Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå och offra åt er Gud här i landet!"
Mose menade att det var omöjligt på grund av att israeliterna offrade på ett sådant sätt att det var avskyvärt för egyptierna och därför menade att han att om de offrade i Egypten skulle de stenas. Nej, Mose sa att de ville gå tre dagsresor in i öknen.
Åter slås vi av argumentens likhet med dem vi hör idag. Offra här i landet. Gör som oss. Anpassa er efter tidsandan. Varför måste det eller det budet hållas och av vilken anledning ska vi inte gå och äta vid alla bord?
Vi vet redan svaret. Gud är helig och han har gett oss ord och ramar att hålla oss till. Håller vi oss till vad han har sagt så blir vi enade och kan föra talan för "de kristna", precis som Mose och Aron en gång fick föra talan för hela Israels folk. Hur lätt hade de inte kunnat fastna för den här kompromissen? Saker och ting skulle ha lättat, de hade fått fira högtider inne i Egypten, omgivna av slavdrivare och tillsyningsmän, men de skulle inte ha firat högtiderna i frihet.
5. Ramar
2 Mos 8:28
Då svarade farao och sade: "Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort.
Gå inte för långt bort, säger Farao, som ett svar på den begäran Mose gjort om tre dagsresor. Dessutom hårdnade faraos hjärta senare så att han inte alls släppte israeliterna.
Det här ser vi också idag. De råd och den organisering som sker idag, inom kristenheten och mellan världsreligionerna. Alla dessa ramar! Det finns regler för mission, det finns regler för samfund, det finns lagar som reglerar mängder av saker och vissa av dessa lagar är antikristliga. De har tillkommit på mänskligt sätt och har gjort försök att stifta rättvisa och sanning utanför Guds ord. Men det som en grupp tycker är rättvist och sant tycker en annan grupp är orättfärdigt och lögnaktigt. Hela regelsystemet vilar idag på ett gungfly av antikristlighet, lögn och opinion.
Om vi inte "går för långt" med vår kristenhet, då kan farao släppa på tumskruvarna lite. Om vi bara håller vår tro privat och inom lyckta dörrar så ska inte staten eller någon annan störa oss.
9. Uppdelning - splittring
2 Mos 10:11
"Nej, ni män får ge er iväg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni begärde."
Först hade farao frågat vilka som skulle gå, och Mose hade svarat, "vi går unga och gamla", varpå farao svarade att endast männen fick gå. Kvinnor, barn, boskap, ja, allt skulle de lämna i Egypten.
Har inte fienden lyckats avhålla dig från att följa Jesus med sina tidigare argument och sin tidigare list så kanske är det här du stupar på fältet. Det är ett svårt slag att avstå sina närmaste! Men Herren manade Mose och Aron vidare. Som vi vet så lämnades så småningom inte ens en klöv i landet! Men så vanligt det här argumentet är även idag. "Gå du, gå själv", påverka inte andra, låt dem ha sina liv. De kanske vill göra karriär eller de kanske vill följa någon annat än just Jesus. "Och, dessutom, vad är det som säger att - just du- har läst din Bibel rätt?" Ja, här har fienden verkligen en stark makt. Han kan förmå pastorer att sluta gå ut på fältet eftersom de ska vårda familjen "först". Helt plötsligt har många glömt att Gud vill ha första platsen i vårt liv.
10. Offret - försörjningen
2 Mos 10:24
Då kallade farao till sig Mose och sade: "Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och er nötboskap måste bli kvar. Till och med era barn får gå med er."
Här stannar kanske många av oss till och tänker att det här löftet är ju mycket bra, men då glömmer vi att utan boskap hade de ingenting att offra till Herren. Det var mycket angeläget att de fick med sig sin boskap. Och så skedde det också. Till och med vändes egyptiernas hjärtan till israeliterna så att de fick med sig kärl och husgeråd i överflöd. De blev lastade med gåvor om de bara lämnade landet. Egyptierna tänkte att "annars måste vi alla dö", så många plågor hade Herren sänt över landet.
(Men vi vet ju att faraos plan ändå var ond. Fortfarande ville han förfölja och förgöra dem, men det räddade Herren dem ifrån).
Summan av alla de här argumenten är att de finns alla representerade i dagens samhälle, organisationer och utbildningsväsende. Hur länge ska farao få ha ordet? Hur länge ska det dröja innan du kommer Herre?
Bön: Herre Jesus, jag ber dig om att var och en som tror på dig ska orka stå emot faraos argument. Gör oss starka i dig Herre.
lördag 6 juni 2015
Så prövad, men så fast
De flesta av oss har någon gång läst Jobs bok. Vissa många gånger, andra få, men oavsett antalet läsningar uppmärksammar de flesta djupen i boken. Boken är inte lätt att förstå på flera sätt men det svåraste sättet är nog att försöka förstå sig på Guds handlande med Job. Det går emot allt vi tänker att Gud är, att han tillät så allvarliga prövningar och att han tillät dem för att Åklagaren krävde att få utsätta Job för allt detta. Gud i sin allmakt lånar här sina öron till Åklagaren och låter honon på allt sätt pröva Job. Åklagaren anklagar inte bara Job utan även Herren själv, "Har du inte på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger?" Och Herren gick med på att "allt vad han äger är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv."
Men hela denna första prövning slutade med att Job bekände. "Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända tillbaka dit. Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn". Och vid allt detta syndade inte Job, han kom inte med någon anklagelse mot Gud. (Job 1:21-22)¨
Och därför kom Åklagaren med nya anklagelser. Herren berättade om Job att "ännu står han fast vid mig." (Job 2: 3) Och Åklagaren svarade att det bara berodde på att "allt vad man äger ger man ju för att rädda sitt liv. Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet". (Job 2:4-5)
Och Åklagaren fick makt av Herren att pröva också Job när det gäller hälsan och när Jobs hustru såg hur han drabbades sade hon: "Står du ännu fast vid din fromhet? Förbanna Gud och dö." Men Job svarade henne: "Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" Under allt detta syndade inte Job. (Job 2: 9-10)
Det är då de tre vännerna vars dialog utgör Jobs bok inträder på scenen. De uppsöker honom när de hört att de drabbats så hårt. Och de grät, rev sönder sina mantlar och kastade aska över sina huvuden när de såg hans situation. "Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor."
Och samtalen pågick. Alla vänner yttrade sig i tur och ordning och Job svarar med jämna mellanrum, och vi känner till Jobs trofasthet mot Herren genom samtalen. Vännerna är till en början förstående men efterhand kommer de med beskyllningar mot Job. Vännen Bildad utmålar skräck, olycka, utplåning, snaror, barnlöshet och inga överlevande i den orättfärdiges hem, "så går det den plats där man ej känner Gud." (Job 19:21)
Då tog Job till orda och sade: "Hur länge skall ni plåga min själ och krossa mig med ord?" (Job 20:1)
Och här utgjuter Job sitt eget hjärta, "tio gånger har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna, om jag än verkligen farit vilse, då är förvillelsen min egen sak" (Job 20:3-4) Och sedan går Job vidare och menar att det är Gud som "gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig". (Job 20:6)
Han har ropat, men inte fått svar. Han menar att Gud spärrat hans väg och klätt av honom hans ära och att Herrens vredes eld är tänd mot honom och att han blivit räknad som fiende.
"Han har drivit bort mina bröder från mig, alla jag känner är som främlingar för mig. Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig. Min familj och mina tjänarinnor betraktar mig som främmande, en främling är jag i deras ögon. Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste ödmjukt vädja till honom. Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos mina bröder. Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig. För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen. Min ben tränger ut genom hud och kött, endast tandköttet har jag kvar. Var barmhärtiga ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, ty Guds hand har slagit mig. Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta på mitt kött?" (Job 20: 13-22)
Här hör vi att Job öppnar hela sitt hjärta. Han låter sin besvikelse rinna över. Besvikelsen över att Gud prövat. Besvikelsen över att Gud inte svarat. Besvikelsen över att vännerna inte kan förstå eller trösta. "Blir ni aldrig mätta på mitt kött?" frågar Job. (Job 20:22)
Men sedan kommer det underbara. Bekännelsen.
"Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag skall själv får skåda honom med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta."
Job visste att hans återlösare lever. Job visste att han skulle få skåda Herren. Han visste att han skulle få skåda honom med sina egna ögon, inte med någon annans.
Och vi som läst Jobs bok vet att han hade rätt, men att slutet blev ett annat än vad Job trodde. Han fick skåda honom redan här i denna tiden och han fick åter allt vad han förlorat.
Men hela denna första prövning slutade med att Job bekände. "Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända tillbaka dit. Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn". Och vid allt detta syndade inte Job, han kom inte med någon anklagelse mot Gud. (Job 1:21-22)¨
Och därför kom Åklagaren med nya anklagelser. Herren berättade om Job att "ännu står han fast vid mig." (Job 2: 3) Och Åklagaren svarade att det bara berodde på att "allt vad man äger ger man ju för att rädda sitt liv. Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet". (Job 2:4-5)
Och Åklagaren fick makt av Herren att pröva också Job när det gäller hälsan och när Jobs hustru såg hur han drabbades sade hon: "Står du ännu fast vid din fromhet? Förbanna Gud och dö." Men Job svarade henne: "Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" Under allt detta syndade inte Job. (Job 2: 9-10)
Det är då de tre vännerna vars dialog utgör Jobs bok inträder på scenen. De uppsöker honom när de hört att de drabbats så hårt. Och de grät, rev sönder sina mantlar och kastade aska över sina huvuden när de såg hans situation. "Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor."
Och samtalen pågick. Alla vänner yttrade sig i tur och ordning och Job svarar med jämna mellanrum, och vi känner till Jobs trofasthet mot Herren genom samtalen. Vännerna är till en början förstående men efterhand kommer de med beskyllningar mot Job. Vännen Bildad utmålar skräck, olycka, utplåning, snaror, barnlöshet och inga överlevande i den orättfärdiges hem, "så går det den plats där man ej känner Gud." (Job 19:21)
Då tog Job till orda och sade: "Hur länge skall ni plåga min själ och krossa mig med ord?" (Job 20:1)
Och här utgjuter Job sitt eget hjärta, "tio gånger har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna, om jag än verkligen farit vilse, då är förvillelsen min egen sak" (Job 20:3-4) Och sedan går Job vidare och menar att det är Gud som "gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig". (Job 20:6)
Han har ropat, men inte fått svar. Han menar att Gud spärrat hans väg och klätt av honom hans ära och att Herrens vredes eld är tänd mot honom och att han blivit räknad som fiende.
"Han har drivit bort mina bröder från mig, alla jag känner är som främlingar för mig. Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig. Min familj och mina tjänarinnor betraktar mig som främmande, en främling är jag i deras ögon. Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste ödmjukt vädja till honom. Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos mina bröder. Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig. För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen. Min ben tränger ut genom hud och kött, endast tandköttet har jag kvar. Var barmhärtiga ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, ty Guds hand har slagit mig. Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta på mitt kött?" (Job 20: 13-22)
Här hör vi att Job öppnar hela sitt hjärta. Han låter sin besvikelse rinna över. Besvikelsen över att Gud prövat. Besvikelsen över att Gud inte svarat. Besvikelsen över att vännerna inte kan förstå eller trösta. "Blir ni aldrig mätta på mitt kött?" frågar Job. (Job 20:22)
Men sedan kommer det underbara. Bekännelsen.
"Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag skall själv får skåda honom med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta."
Job visste att hans återlösare lever. Job visste att han skulle få skåda Herren. Han visste att han skulle få skåda honom med sina egna ögon, inte med någon annans.
Och vi som läst Jobs bok vet att han hade rätt, men att slutet blev ett annat än vad Job trodde. Han fick skåda honom redan här i denna tiden och han fick åter allt vad han förlorat.
fredag 29 maj 2015
Ibland hjälper en saga (Rfsufritt)
Det har en tid pågått reaktioner och bildats grupper och nätverk som reagerat på det material och undervisning som #rfsu tillåtits ha i våra svenska skolor. Det nybildade Nätverket för samlevnad och sexualitet har granskat materialet och funnit det undermåligt på många sätt, vilket senare tillbakavisats av företrädare för RFSU.
Jag är redan aktiv på flera sätt i dessa grupper, mest genom informationsspridning. Idag har den glädjande nyheten kommit att det äntligen finns ett alternativt material som skolledare kan beställa och det har redan 600 förhandsbeställningar.
Men det jag vill samtala om nu är inte alla åsikter och tankar som framkommit av de olika aktörerna i den här debatten, i stället vill jag tala om den ömsesidiga rädslan som lamslår och bygger murar. Till hjälp ska jag berätta något personligt samt koppla det till en saga som jag många gånger läst för mina barn.
Som ni vet är jag kristen. Jag har med åren fått syn på att Jesus verkligen välsignar oss när vi vågar ta kamp för svåra saker i hans namn. När vi vågar stå upp för det som inte ligger i tiden och när vi går mot strömmen och kanske får lida en hel del smälek för hans namn då flödar välsignelserna ner över oss. Men vi ska inte göra det rätta för att få bli välsignade. Vi ska göra det rätta även om välsignelsen skulle utebli. Och som ni vet har jag stått upp mot homosexualitet och andra former av sexualitet som går emot Guds ord. Jag är inte ensam, långt ifrån, men de sammanhang som verkligen vågar stå upp blir allt tunnare och smalare. I de sammanhangen beskrivs samhället med sin orättfärdiga lagstiftning mot diskriminering som något mycket stort och skrämmande. Vi som tillhör Kristus bör hålla oss utanför allt detta och inte bli smittade av tidsandan.
Sedan vill jag berätta att jag besökte Pride i kulturhuset i Stockholm för snart två år sedan. Jag ägnade en hel dag åt att gå på olika seminarier. Det finns mängder av saker att diskutera om det, men här vill jag lyfta fram ett bestående intryck. De, (RFSU; RFSL, RFSL ungdom), beskrev sig själva som små och trängda. De beskrev samhället som stort och skrämmande, något som de hade att kämpa emot. De kände sig förtryckta och isolerade. De tyckte att de inte hade företrädare i Riksdag och regering.
Det här scenariot påminner mig om en bok som jag många gånger läst för mina barn. Den heter Elof och isbjörnsungen. Pojken Elof som det handlar om var en liten eskimåpojke som fick en liten pilbåge och han gav sig ut i den stora, vita snön och den stora vida världen med denna pilbåge. Den andra huvudgestalten i boken var isbjörnsungen som begett sig på tur utan sin mor i den oerhört vita, vida världen. Mötet var oundvikligt. Men de såg bara varandras enorma skuggor i det snövita landskapet och blev båda skrämda nästan till döds. Pojken såg en så oerhört stor björn avteckna sig i snölandskapet och han stelnade av skräck. Isbjörnsungen såg den reslige jägaren med en stor pilbåge kasta sin enorma skugga. Båda sprang åt var sitt håll och berättade sin historia.
Vad vill jag ha sagt?
Har jag plötsligt ändrat mig i homosex/synd-frågan?
Vill jag odla gemenskap?
Nej, jag har inte ändrat mig. I stället vill jag på det här sättet uppmuntra dig till kamp! Många vågar inte hålla med, fast de håller med. De är rädda. Rädda för att förlora jobbet, rädda för att förlora vännerna, familjen, pengarna eller förmånerna. Därför vill jag uppmuntra dig - Var inte rädd.
Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig, sa Jesus, och vi får ta till oss de orden och gå framåt i Jesu namn.
* Se till att det nya materialet kommer ut på skolorna.
* Ta reda på vad RFSU:s material innehåller
* Besök Pride och läs på deras hemsidor.
* Påverka i din omgivning så att allt fler väljer #rfsufritt
Och, kom ihåg.
* De är bara en förening.
* Föreningen innehåller bara människor
* Människorna är rädda och bundna av lögner
* Människorna behöver befrielse och sann glädje
Gud är med oss.
Jag är redan aktiv på flera sätt i dessa grupper, mest genom informationsspridning. Idag har den glädjande nyheten kommit att det äntligen finns ett alternativt material som skolledare kan beställa och det har redan 600 förhandsbeställningar.
Men det jag vill samtala om nu är inte alla åsikter och tankar som framkommit av de olika aktörerna i den här debatten, i stället vill jag tala om den ömsesidiga rädslan som lamslår och bygger murar. Till hjälp ska jag berätta något personligt samt koppla det till en saga som jag många gånger läst för mina barn.
Som ni vet är jag kristen. Jag har med åren fått syn på att Jesus verkligen välsignar oss när vi vågar ta kamp för svåra saker i hans namn. När vi vågar stå upp för det som inte ligger i tiden och när vi går mot strömmen och kanske får lida en hel del smälek för hans namn då flödar välsignelserna ner över oss. Men vi ska inte göra det rätta för att få bli välsignade. Vi ska göra det rätta även om välsignelsen skulle utebli. Och som ni vet har jag stått upp mot homosexualitet och andra former av sexualitet som går emot Guds ord. Jag är inte ensam, långt ifrån, men de sammanhang som verkligen vågar stå upp blir allt tunnare och smalare. I de sammanhangen beskrivs samhället med sin orättfärdiga lagstiftning mot diskriminering som något mycket stort och skrämmande. Vi som tillhör Kristus bör hålla oss utanför allt detta och inte bli smittade av tidsandan.
Sedan vill jag berätta att jag besökte Pride i kulturhuset i Stockholm för snart två år sedan. Jag ägnade en hel dag åt att gå på olika seminarier. Det finns mängder av saker att diskutera om det, men här vill jag lyfta fram ett bestående intryck. De, (RFSU; RFSL, RFSL ungdom), beskrev sig själva som små och trängda. De beskrev samhället som stort och skrämmande, något som de hade att kämpa emot. De kände sig förtryckta och isolerade. De tyckte att de inte hade företrädare i Riksdag och regering.
Det här scenariot påminner mig om en bok som jag många gånger läst för mina barn. Den heter Elof och isbjörnsungen. Pojken Elof som det handlar om var en liten eskimåpojke som fick en liten pilbåge och han gav sig ut i den stora, vita snön och den stora vida världen med denna pilbåge. Den andra huvudgestalten i boken var isbjörnsungen som begett sig på tur utan sin mor i den oerhört vita, vida världen. Mötet var oundvikligt. Men de såg bara varandras enorma skuggor i det snövita landskapet och blev båda skrämda nästan till döds. Pojken såg en så oerhört stor björn avteckna sig i snölandskapet och han stelnade av skräck. Isbjörnsungen såg den reslige jägaren med en stor pilbåge kasta sin enorma skugga. Båda sprang åt var sitt håll och berättade sin historia.
Vad vill jag ha sagt?
Har jag plötsligt ändrat mig i homosex/synd-frågan?
Vill jag odla gemenskap?
Nej, jag har inte ändrat mig. I stället vill jag på det här sättet uppmuntra dig till kamp! Många vågar inte hålla med, fast de håller med. De är rädda. Rädda för att förlora jobbet, rädda för att förlora vännerna, familjen, pengarna eller förmånerna. Därför vill jag uppmuntra dig - Var inte rädd.
Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig, sa Jesus, och vi får ta till oss de orden och gå framåt i Jesu namn.
* Se till att det nya materialet kommer ut på skolorna.
* Ta reda på vad RFSU:s material innehåller
* Besök Pride och läs på deras hemsidor.
* Påverka i din omgivning så att allt fler väljer #rfsufritt
Och, kom ihåg.
* De är bara en förening.
* Föreningen innehåller bara människor
* Människorna är rädda och bundna av lögner
* Människorna behöver befrielse och sann glädje
Gud är med oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)