1 Kor 10:18 Därför, mina älskade, fly bort från avgudadyrkan.
Jak 4:7 Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen så skall han fly för er.
2 Tim 2:22 Fly bort från ungdomens onda begär och sträva efter rättfärdighet.tro, kärlek och frid, tillsammans med dem som åkallar Herren av rent hjärta.
Här ser vi tre exempel på flykt. I det första fallet gäller det avgudadyrkan. Herren vill att vi ska älska honom av hela vårt hjärta, av hela vårt förstånd och av hela vår själ. Allt i vårt liv ska tillhöra honom. Han bevakar oss till och med svartsjukt. Och, som vi vet finns det mycket i dagens samhälle som kan kallas avgudadyrkan. Pengar, makt, idoler, intressen, kroppsfixering och mycket annat. Allt som börjar ta fokus från Herren. Detta innebär inte att vi inte ska kunna hantera saker i världen, men vi ska inte vara bundna av dem och de ska inte locka oss bort från vägen.
I det andra exemplet är det tvärtom. Här ska djävulen själv fly från oss när vi står fasta. Vi vet att han går omkring som ett rytande lejon för att skrämma oss och försöka förmå några att lämna vägen, men vi vet att Guds ord håller och att Herren är trofast mot de sina så om vi står fasta kan han inte göra oss något. Lejonvrålen ekar ohörda och lejonet tröttnar och vänder sig åt annat håll.
Slutligen detta sista exempel där ska vi fly begären och då handlar det om köttets begärelse som vi alla på olika sätt dras med. Här kan vi inte fly vår egen kropp, här kan vi inte fly oss själva, utan det gäller att köttet underordnar sig anden och att vi sätter det andliga före det köttsliga. Sedan ser vi att här skrivs det "ungdomens onda begär", men i dagens sexualfixerade samhälle behöver varningen utsträckas till alla åldrar. Västvärlden av idag skyr åldrandet och alla vill ha del av ungdomens utseende, klädstil och intressen. Ingen vill längre kallas tant eller farbror och vem vill höra att hon eller han ser så gammal och vis ut? Nej, i dagens samhälle behöver alla åldrar se upp. Alla måste fly begären och sätta Herren först.
I Rom 13:13 kan vi läsa: "Låt oss leva värdigt, det hör dagen till, inte i utsvävningar och fylleri, inte i otukt och lösaktighet, inte i strid och avund."
Otukt är alltid synd, men dessutom är homosexuell otukt ett ytterligare steg och ett brott mot naturen.
Rom 1:27 På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.
Tidigare har jag rört vid frågan angående homosexualitet flera gånger, bl.a. i detta inlägg.
http://gbajohansson.blogspot.se/2013/05/ar-bibeln-oklar-om-homosexualitet.html
Bibeln är oerhört klar angående vår sexualitet. Kristendomen är inte sexualfientlig som vissa hävdar utan kristendomen vill skapa ramar till skydd för en drift som är svårhanterlig för många. Inom dessa ramar är sexualiteten välsignad och en viktig del av kärleken mellan man och kvinna.
Men nu kommer den svåraste delen i det här inlägget. Den del där jag funderar lite, denna gång med utgångspunkt från ett fint inlägg Torsten Åhman har gjort i sin blogg.
http://www.utanh.se/valsigna-eller-fordom
Inlägget speglar ett kärleksfullt bemötande i en församling inför en person som öppet talar om att han är homosexuell och har HIV/Aids. Mötet som sker kring bekännelsen är medmänskligt och gott och Åhman menar (med de allra flesta) att vi bör välsigna istället för att fördöma. Innesluta istället för att förkasta.
Och så svårt detta är!!! Jag har i min vänkrets exempel på homosexualitet där den formats till en kärleksfull och hållbar relation. Där man äger gemensamma värden, har bildat familj och där de har gemensamma vänner och en gemensam umgängeskrets. Och ser man på länderna som accepterat homosexulitet i ett större perspektiv så får vi ju inse att det par jag känner är inte något undantag. I nästan varje svensks umgängeskrets finns någon eller några som redan lever i etablerade former. Du hamnar öga mot öga med något som Gud säger vi ska fly ifrån och ju fler årtionden som går så vävs dessa mönster in alltmer i samhällskroppen. Då kan man ju tänka sig att Guds egendomsfolk i alla fall skulle vara en plats där saltet behåller sin sälta och att oavsett samhällets förändrade livsmönster så skulle församlingen som lever i Kristus och av Guds ord ha en bevarande karaktär, men alltfler samfund, kyrkor, ledare och kristna följer samhällsmönstret istället för Ordet.
Och, vad blir kontentan av detta? Jo, att de som verkligen vill tro på Guds ord blir de avvikande. De betraktas som fylla av "hat" trots att Gud skapat allt på denna jord så oerhört vackert och perfekt. Studera naturen, bergen, haven och sjöarna. Titta på spädbarnet och titta på årstidernas berättelse om födelse, liv och död. Allt har Gud gjort i kärlek, men vi människor vill ändå ändra på vad han sagt och vad hans vilja är. Vi vill till och med korrigera Gud ibland och säga att si eller så borde det ju inte vara, utan att vara medvetna om att det är Han som håller hela världen och dess förlopp i sin hand.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Varför vägrar syndaren se synden och få den förlåten i stället för att begära att Gud ska ändra sig och innesluta synden i sitt ord?
Varför skulle Jesus dö om allt skulle handla om förhandling och förändring?
Varför handlar kärleken hela tiden om att innesluta istället för att avskilja och fly ifrån det onda?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bön: Hjälp oss Herre att välsigna det som du välsignar och att fly från det som du säger är ont.
tisdag 12 november 2013
måndag 11 november 2013
HBTQ-certifiering av Visby domkyrka
I tidningen Dagen kan vi läsa om att Visby domkyrka blir först i landet med hbtq-certifiering av kyrkan och deras församlingspedagog Pia Toftenius uttalar sig så här: "Jag tror det kommer att bli en trend".
http://www.dagen.se/nyheter/visby-domkyrka-forst-att-bli-pride-markt/
Bakom det här står, enligt Dagen, Regnbågsgruppen på Gotland.
Och på Gotland säger man så här: "Domkyrkan blir regnbågsmärkt, Den här veckan går Gotland i kärlekens tecken och Visby domkyrka tar täten"
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9037049
Annamaria Bauer i Gotlands regnbågsgrupp, är enligt helagotland glad och exalterad och vi får veta att certifieringen innebär att all personal ska utbildas i ämnet. Projektet är långtgående. Domkyrkan har också fått en ny ikon, en regnbågsjesus, vilket domprost Mats Hermansson tagit initiativ till.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har tidigare i den här bloggen vid flera tillfällen berört ämnet homosexualitet och Guds tydliga och klara syn på frågan. (lättast finner du inläggen under etiketterna hbt och hbtq). De flesta kristna som verkligen läst sin bibel vet om detta och ända tiger det stora flertalet och som vi ser ovan det finns ju också de som helt har satt Guds ord åt sidan för att till och med bli initiativtagare och drivkrafter i utvecklingen mot ett normlöst samhälle.
Församlingen är Guds egendomsfolk som han har köpt åt sig med sitt eget blod. Den är dyrbar och utvald och sparad här på jorden för att vara ett salt i förruttnelsen, men ett salt som mister sin skärpa det kan bara användas för att trampas ner. Och vid en snabb "googling" visade det sig att bara för några dagar sedan klagade en annan kyrkoherde, Kent Österdahl, Sproge (Gotland), över att "respekten för kyrkorummet är borta". Hans klagan gällde dock inte hbtq-frågor, utan han beklagade sig över en stöldräd på Gotland där mängder av kyrkor bestulits. http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9036623
Vidare ser vi att det nyligen samlats namn för en "petad präst", Agneta Söderdahl, som uppges "vara mänsklig och inge hopp". http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=8993214
Och denna månad har Gotland producerat ytterligare kyrkliga nyheter. Vi får veta att en "sexdömd präst inte får sitt fall prövat i Högsta domstolen". Han har hela tiden hävdat oskuld, men nämnde Mats Hermansson som nyligen kläckt snilleblixten med en regnbågsjesus, säger i denna artikel att "vi jobbar i förtroendebranschen". Högsta domstolens beslut innebär att hovrättens fällande dom ligger fast.
Ja, det här var ett litet axplock om vad som händer på Gotland just nu. Domprosten ordnar en ny ikon, en regnbågsjesus och vi har också fått veta att han jobbar i förtroendebranschen. Stiftet ska nu avgöra i hur stor omfattning den dömde prästen har skadat kyrkans anseende. Min fråga till denne Mats Hermansson är: Har du någon aning om i hur stor utsträckning du själv skadar kyrkans anseende? Och hur du sårar andra kristna?
http://www.dagen.se/nyheter/visby-domkyrka-forst-att-bli-pride-markt/
Bakom det här står, enligt Dagen, Regnbågsgruppen på Gotland.
Och på Gotland säger man så här: "Domkyrkan blir regnbågsmärkt, Den här veckan går Gotland i kärlekens tecken och Visby domkyrka tar täten"
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9037049
Annamaria Bauer i Gotlands regnbågsgrupp, är enligt helagotland glad och exalterad och vi får veta att certifieringen innebär att all personal ska utbildas i ämnet. Projektet är långtgående. Domkyrkan har också fått en ny ikon, en regnbågsjesus, vilket domprost Mats Hermansson tagit initiativ till.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har tidigare i den här bloggen vid flera tillfällen berört ämnet homosexualitet och Guds tydliga och klara syn på frågan. (lättast finner du inläggen under etiketterna hbt och hbtq). De flesta kristna som verkligen läst sin bibel vet om detta och ända tiger det stora flertalet och som vi ser ovan det finns ju också de som helt har satt Guds ord åt sidan för att till och med bli initiativtagare och drivkrafter i utvecklingen mot ett normlöst samhälle.
Församlingen är Guds egendomsfolk som han har köpt åt sig med sitt eget blod. Den är dyrbar och utvald och sparad här på jorden för att vara ett salt i förruttnelsen, men ett salt som mister sin skärpa det kan bara användas för att trampas ner. Och vid en snabb "googling" visade det sig att bara för några dagar sedan klagade en annan kyrkoherde, Kent Österdahl, Sproge (Gotland), över att "respekten för kyrkorummet är borta". Hans klagan gällde dock inte hbtq-frågor, utan han beklagade sig över en stöldräd på Gotland där mängder av kyrkor bestulits. http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9036623
Vidare ser vi att det nyligen samlats namn för en "petad präst", Agneta Söderdahl, som uppges "vara mänsklig och inge hopp". http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=8993214
Och denna månad har Gotland producerat ytterligare kyrkliga nyheter. Vi får veta att en "sexdömd präst inte får sitt fall prövat i Högsta domstolen". Han har hela tiden hävdat oskuld, men nämnde Mats Hermansson som nyligen kläckt snilleblixten med en regnbågsjesus, säger i denna artikel att "vi jobbar i förtroendebranschen". Högsta domstolens beslut innebär att hovrättens fällande dom ligger fast.
Ja, det här var ett litet axplock om vad som händer på Gotland just nu. Domprosten ordnar en ny ikon, en regnbågsjesus och vi har också fått veta att han jobbar i förtroendebranschen. Stiftet ska nu avgöra i hur stor omfattning den dömde prästen har skadat kyrkans anseende. Min fråga till denne Mats Hermansson är: Har du någon aning om i hur stor utsträckning du själv skadar kyrkans anseende? Och hur du sårar andra kristna?
lördag 19 oktober 2013
Lite prat om hjärnorna
Frid vänner!
Eftersom den här bloggen är min så tänkte jag unna mig att göra ett inlägg som mest är "prat". Varför, kanske du undrar?
Jo, för att ventilera hur låst man kan känna sig i vardagens möten när det gäller frågor som rör församlingstillhörighet, vägval och på vilket sätt varningar för det ekumeniska systemet tas emot, öga mot öga.
Här ger jag ett axplock av svar jag fått. Jag citerar inte personerna exakt av hänsyn till dem.
* Jag är inte så påläst...
* Oj, sånt där känner inte jag till...
* jag vill röra mig i det lilla...
* ja, man vet inte riktigt vad de beslutar...
* Det verkar så komplicerat...
* jag vet inte var man ska hitta sådan information
* jag har inte tid...
Låt mig ta en parallell. Om du satt på en stor båt tillsammans med påven, biskoparna och en mängd lärde från olika världskyrkor och du skulle märka att på båten börjar allt mer av det som sägs och görs avvika från den bok som anger färdriktningen. Skulle du då säga att du inte har tid eller inte kan eller inte vill eller inte förstår?
En annan sak jag tänkt på är att oftast vänder personen argumenten så att de flyttar fokus från det jag säger till min person, "men det är ju fantastiskt vad du är påläst", trots att jag inte alls är särskilt påläst utan bara läst så pass mycket att jag åtminstone kan ta ställning.
Och, sedan, apropå rubriken, som handlar om våra hjärnor. Detta har förundrat mig att vissa får det att låta så avancerat att sätta sig in i, och då vill jag nämna lite vad personer som säger så klarar av.
De klarar:
1. Höga studier
2. Läsa flera språk
3. Svåra arbetsuppgifter
4. Ledarskap
5. Organisera privatliv
6. Ordna sin ekonomi
7. Bygga, både ut och nytt, samt förvärva egendomar och andra ägodelar.
8. Genomföra planering och resor
9. Klara rekreation och semester
10. Vårda relationer och släktband
12. Aktivt deltagande i kulturliv
Detta får mig att undra: om man klarar allt detta men inte har tid, lust eller "kapacitet" att läsa och ta reda på hur det är ställt med båten man sitter i - då är det fel på prioriteringarna.
Om vi låter oss vilseföras. Om vi låter världen ta över kyrkorna och om vi inte gör någonting åt saken då hamnar ju nästa generation i ett än värre läge. Och eftersom jag är personlig i det här inlägget kan jag säga att jag knappast klarar många av de 12 punkter jag skrivit upp men evighetsfrågan är så angelägen att alla de andra punkterna fått stryka på foten.
Ja, ursäkta ett pratigt inlägg. Kontentan är denna, skyll inte på att det är för svårt eller att du inte har tid. Du har tid! Din hjärna fungerar utmärkt och du har ju kapacitet för så mycket avancerade saker i ditt övriga liv så att det bör inte vara minsta problem att skaffa fram information om Världskyrkan och dess innehåll och vägval.
Eftersom den här bloggen är min så tänkte jag unna mig att göra ett inlägg som mest är "prat". Varför, kanske du undrar?
Jo, för att ventilera hur låst man kan känna sig i vardagens möten när det gäller frågor som rör församlingstillhörighet, vägval och på vilket sätt varningar för det ekumeniska systemet tas emot, öga mot öga.
Här ger jag ett axplock av svar jag fått. Jag citerar inte personerna exakt av hänsyn till dem.
* Jag är inte så påläst...
* Oj, sånt där känner inte jag till...
* jag vill röra mig i det lilla...
* ja, man vet inte riktigt vad de beslutar...
* Det verkar så komplicerat...
* jag vet inte var man ska hitta sådan information
* jag har inte tid...
Låt mig ta en parallell. Om du satt på en stor båt tillsammans med påven, biskoparna och en mängd lärde från olika världskyrkor och du skulle märka att på båten börjar allt mer av det som sägs och görs avvika från den bok som anger färdriktningen. Skulle du då säga att du inte har tid eller inte kan eller inte vill eller inte förstår?
En annan sak jag tänkt på är att oftast vänder personen argumenten så att de flyttar fokus från det jag säger till min person, "men det är ju fantastiskt vad du är påläst", trots att jag inte alls är särskilt påläst utan bara läst så pass mycket att jag åtminstone kan ta ställning.
Och, sedan, apropå rubriken, som handlar om våra hjärnor. Detta har förundrat mig att vissa får det att låta så avancerat att sätta sig in i, och då vill jag nämna lite vad personer som säger så klarar av.
De klarar:
1. Höga studier
2. Läsa flera språk
3. Svåra arbetsuppgifter
4. Ledarskap
5. Organisera privatliv
6. Ordna sin ekonomi
7. Bygga, både ut och nytt, samt förvärva egendomar och andra ägodelar.
8. Genomföra planering och resor
9. Klara rekreation och semester
10. Vårda relationer och släktband
12. Aktivt deltagande i kulturliv
Detta får mig att undra: om man klarar allt detta men inte har tid, lust eller "kapacitet" att läsa och ta reda på hur det är ställt med båten man sitter i - då är det fel på prioriteringarna.
Om vi låter oss vilseföras. Om vi låter världen ta över kyrkorna och om vi inte gör någonting åt saken då hamnar ju nästa generation i ett än värre läge. Och eftersom jag är personlig i det här inlägget kan jag säga att jag knappast klarar många av de 12 punkter jag skrivit upp men evighetsfrågan är så angelägen att alla de andra punkterna fått stryka på foten.
Ja, ursäkta ett pratigt inlägg. Kontentan är denna, skyll inte på att det är för svårt eller att du inte har tid. Du har tid! Din hjärna fungerar utmärkt och du har ju kapacitet för så mycket avancerade saker i ditt övriga liv så att det bör inte vara minsta problem att skaffa fram information om Världskyrkan och dess innehåll och vägval.
fredag 18 oktober 2013
Ropen i Dekapolis
Hör du, någon ropar. Någon ropar.
I alla tider har människor haft budskap att förmedla till sin nästa. Metoderna för hur budskapen ska förmedlas har varierat mycket, särskilt det sista århundradet, när vi har fått tillgång till all upptänklig media. Fattiglappe kan twittra och yttra sig om det som sker i maktens korridorer på ett sätt som vore fullständigt väsensfrämmande förr. Och om detta är en slags demokratisk process eller en sörja av fabulerande och individcentrering, det lär väl bli en fråga för framtida forskning.
De tidiga predikanterna hade ingen tillgång till allt detta. De hade sin röst, sin tro, sitt mod och ett ord från Herren att gå. En sådan man rörde sig i Dekapolis. Vi tror inte ens att han hade tillgång till skrifterna, utan han gick på en befallning av Herren själv.
"Gå hem till de dina och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig".
Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis allt vad Herren hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.
Vad ett personligt vittnesbörd kan betyda! Alla förundrade sig, och det var inte konstigt med tanke på det vittnesbörd han hade att förmedla. Men vi ser att det uppdrag Jesus gav utökades av mannen själv. Om det utökades av sig självt, dvs vittnesbördets styrka fick egen livskraft och fördes iväg, eller om det blev ett sätt för mannen att leva sitt nya liv vet vi inte. Vi vet inte heller hur lång tid han gick omkring i området och ropade och vi vet heller ingenting om hans fortsatta liv. Men en sak vet vi och det är att han ropade i hela Dekapolis och det området är relativt omfattande. Det innefattade omkring tio städer även om antalet varierade. Han gick alltså och ropade i alla dessa städer.
Jag tänker på Jesus här. När han sände ut lärjungarna så gick de alltid två och två och de fick oerhört detaljerade beskrivningar om vad de skulle säga, hur de skulle bete sig och vad som var målet med att de gick ut. De blev också noggrant upplysta om vilken makt som skulle åtfölja dem när de gick, men här sänder Jesus en ensam man till "sina egna". Denne man hade varit besatt och från sina sinnen. Han var känd av många för sin dårskap. Man hade bundit honom på kyrkogårdar och det hade skett vid flera tillfällen eftersom han slet sig lös. Och vi vet att Jesus vid ett annat tillfälle varnar den som blivit befriad att ta emot nya demoner eftersom de då kommer att finna huset tomt och städat.
Varför fick inte mannen i stället följa Jesus så om han bad om? Vad berodde det på att Jesus sände denne man tillbaka till sina egna för att berätta?
Många svar får vi aldrig, men vi ser av det som är skrivet i Markus 5 att mannen ropade i hela Dekapolis om allt som Jesus gjort. Vittnesbördet måste bäras ut. För mannen blev det ett sätt att leva, ett sätt att hålla sitt hus fyllt med tacksamhet till Jesus, och alla som hörde honom förundrade sig.
I alla tider har människor haft budskap att förmedla till sin nästa. Metoderna för hur budskapen ska förmedlas har varierat mycket, särskilt det sista århundradet, när vi har fått tillgång till all upptänklig media. Fattiglappe kan twittra och yttra sig om det som sker i maktens korridorer på ett sätt som vore fullständigt väsensfrämmande förr. Och om detta är en slags demokratisk process eller en sörja av fabulerande och individcentrering, det lär väl bli en fråga för framtida forskning.
De tidiga predikanterna hade ingen tillgång till allt detta. De hade sin röst, sin tro, sitt mod och ett ord från Herren att gå. En sådan man rörde sig i Dekapolis. Vi tror inte ens att han hade tillgång till skrifterna, utan han gick på en befallning av Herren själv.
"Gå hem till de dina och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig".
Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis allt vad Herren hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.
Vad ett personligt vittnesbörd kan betyda! Alla förundrade sig, och det var inte konstigt med tanke på det vittnesbörd han hade att förmedla. Men vi ser att det uppdrag Jesus gav utökades av mannen själv. Om det utökades av sig självt, dvs vittnesbördets styrka fick egen livskraft och fördes iväg, eller om det blev ett sätt för mannen att leva sitt nya liv vet vi inte. Vi vet inte heller hur lång tid han gick omkring i området och ropade och vi vet heller ingenting om hans fortsatta liv. Men en sak vet vi och det är att han ropade i hela Dekapolis och det området är relativt omfattande. Det innefattade omkring tio städer även om antalet varierade. Han gick alltså och ropade i alla dessa städer.
Jag tänker på Jesus här. När han sände ut lärjungarna så gick de alltid två och två och de fick oerhört detaljerade beskrivningar om vad de skulle säga, hur de skulle bete sig och vad som var målet med att de gick ut. De blev också noggrant upplysta om vilken makt som skulle åtfölja dem när de gick, men här sänder Jesus en ensam man till "sina egna". Denne man hade varit besatt och från sina sinnen. Han var känd av många för sin dårskap. Man hade bundit honom på kyrkogårdar och det hade skett vid flera tillfällen eftersom han slet sig lös. Och vi vet att Jesus vid ett annat tillfälle varnar den som blivit befriad att ta emot nya demoner eftersom de då kommer att finna huset tomt och städat.
Varför fick inte mannen i stället följa Jesus så om han bad om? Vad berodde det på att Jesus sände denne man tillbaka till sina egna för att berätta?
Många svar får vi aldrig, men vi ser av det som är skrivet i Markus 5 att mannen ropade i hela Dekapolis om allt som Jesus gjort. Vittnesbördet måste bäras ut. För mannen blev det ett sätt att leva, ett sätt att hålla sitt hus fyllt med tacksamhet till Jesus, och alla som hörde honom förundrade sig.
onsdag 2 oktober 2013
Maranatamöten i Umeå
Frid vänner!
Många av er har troligen uppmärksammat att vi har haft en mötesserie i Umeå med Märta Berg Strömmare och fler vittnen, som det annonserades på våra affischer och traktat. Dessa fler vittnen var i första hand Berit Kulborg som reste med Märta och hjälpte till med sång och musik, samt mig själv och vänner här I Umeå som hjälpte till på många sätt.
De budskap om Märta bar fram var oerhört starka. Jag yttrar mig i pluralis av den orsaken att många områden berördes trots att linjen och tonen var klar som kristall. De två första kvällarna uppehöll sig Märta mycket vid Johannes 4 och kvinnan vid Sykars brunn. Vi fick ta del av bakgrunden till att Samarien blivit så föraktat och vid flera tillfällen tryckte hon på att Jesus måste ta den vägen. Han måste...och parallellen till hans människoblivande och nedstigande till denna jord lyftes fram.
Ja, alla möten var starka, men för mig personligen, blev den tredje kvällen allra mest talande. Då belystes de tio jungfrurna på ett radikalt sätt, med väckelsetoner som gick tillbaka i tiden och som kopplades åter till dagens akuta läge för väckelsekristendom i Sverige.
Parallellt med våra möten pågick ekumeniska böneveckan och Pride i Umeå. Avslutningen, en kärleksmässa, hölls i stadskyrkan.
Parallellt pågår också den s.k. älmhultsväckelsen om vilken det skrivs och talas så mycket. Min insikt i den är så nära noll man kan komma, men jag vill ändå förmedla en glimt av vad jag såg och hörde under sju avslutande minuter igår.
Jag såg på dessa ynka minuter en hes och skrikande Jens Garnfeldt. Jag såg, till synes, ett helt oberörtmuditorium lyssnande till denna förkunnelse där huvudbudskapet syntes vara att smörjelse från Gud går ej att köpa, men att när Gud utser profeter så kan vi på olika sätt ära dessa och sedan tog han en liknelse från GT, där Davids armé vinner seger och inte vill dela segerbytet med dem i "trossen", vilket Gud rättade till och David instiftade till och med en lag om detta.
Kan jag då med denna lilla glimt döma ut väckelsen i Älmhult? Självklart inte! Men, om jag får lv att jämföra kära, fina Märta Berg Strömmare med denne Jens, så må jag nog säga att våra väckelsemöten i Umeå hade en annan ton av äkthet. Vi berördes av budskapet.
Många av er har troligen uppmärksammat att vi har haft en mötesserie i Umeå med Märta Berg Strömmare och fler vittnen, som det annonserades på våra affischer och traktat. Dessa fler vittnen var i första hand Berit Kulborg som reste med Märta och hjälpte till med sång och musik, samt mig själv och vänner här I Umeå som hjälpte till på många sätt.
De budskap om Märta bar fram var oerhört starka. Jag yttrar mig i pluralis av den orsaken att många områden berördes trots att linjen och tonen var klar som kristall. De två första kvällarna uppehöll sig Märta mycket vid Johannes 4 och kvinnan vid Sykars brunn. Vi fick ta del av bakgrunden till att Samarien blivit så föraktat och vid flera tillfällen tryckte hon på att Jesus måste ta den vägen. Han måste...och parallellen till hans människoblivande och nedstigande till denna jord lyftes fram.
Ja, alla möten var starka, men för mig personligen, blev den tredje kvällen allra mest talande. Då belystes de tio jungfrurna på ett radikalt sätt, med väckelsetoner som gick tillbaka i tiden och som kopplades åter till dagens akuta läge för väckelsekristendom i Sverige.
Parallellt med våra möten pågick ekumeniska böneveckan och Pride i Umeå. Avslutningen, en kärleksmässa, hölls i stadskyrkan.
Parallellt pågår också den s.k. älmhultsväckelsen om vilken det skrivs och talas så mycket. Min insikt i den är så nära noll man kan komma, men jag vill ändå förmedla en glimt av vad jag såg och hörde under sju avslutande minuter igår.
Jag såg på dessa ynka minuter en hes och skrikande Jens Garnfeldt. Jag såg, till synes, ett helt oberörtmuditorium lyssnande till denna förkunnelse där huvudbudskapet syntes vara att smörjelse från Gud går ej att köpa, men att när Gud utser profeter så kan vi på olika sätt ära dessa och sedan tog han en liknelse från GT, där Davids armé vinner seger och inte vill dela segerbytet med dem i "trossen", vilket Gud rättade till och David instiftade till och med en lag om detta.
Kan jag då med denna lilla glimt döma ut väckelsen i Älmhult? Självklart inte! Men, om jag får lv att jämföra kära, fina Märta Berg Strömmare med denne Jens, så må jag nog säga att våra väckelsemöten i Umeå hade en annan ton av äkthet. Vi berördes av budskapet.
torsdag 5 september 2013
Jesus förklarar
I mitt förra blogginlägg "En vandring", tryckte jag på hur Jesus Kristus, vår mästare, frälsare och konung, aldrig ville undanhålla lärjungarna något. Han ville att de skulle vara fullständigt enade med honom och fullständigt införstådda i Sanningen. Det är samme Jesus som lever nu och hans hjärta har inte förändrat sig. Allt vill han dela.
Men jag vill återkomma till detta ytterligare en gång eftersom det är så viktigt att vi får upp ögonen för Guds godhet, nåd och storhet. Det förra sammanhanget jag beskrev handlade om en sällsam vandring där Jesus berättade ur sitt innersta vad som väntade honom, men lärjungarna förstod ingenting och de vågade inte ens fråga. I stället ägnade de tid under vandringen till en diskussion om vem som var den störste bland dem.
Någon som känner igen sig i dagens kristenhet? Någon som snarare diskuterar, argumenterar och nagelfar mästarens intentioner och hjärteinställning än att tro på att han redan gett oss allt med honom. Vem är störst?
Och läser du med mig i Markus så ser du händelseförloppet som följer på den vandring jag beskriver. Jesus undervisar och klarlägger mängder av frågor. Han säger att de inte får hindra dem som gör kraftgärningar i hans namn. Han undervisar om att de kommer att saltas med eld och bli avskilda från världen och frestelserna.Han välsignar barnen och trycker ännu en gång på deras vikt, han undervisar den rike mannen och lärjungarna om Guds rike och sen är det dags igen.
I Markus 10:32 försöker Jesus än en gång nå fram till lärjungarna genom att berätta för dem vad som väntade honom. Denna gång var Jesus mera utförlig och berättade om hånet och lidandet, men de förstod ändå ingenting.
Diskussionen som nu följde gällde vem som skulle få sitta vid Jesu sida i himlen.
Och åter, pekar Jesus på tjänarinställningen.
Men jag vill återkomma till detta ytterligare en gång eftersom det är så viktigt att vi får upp ögonen för Guds godhet, nåd och storhet. Det förra sammanhanget jag beskrev handlade om en sällsam vandring där Jesus berättade ur sitt innersta vad som väntade honom, men lärjungarna förstod ingenting och de vågade inte ens fråga. I stället ägnade de tid under vandringen till en diskussion om vem som var den störste bland dem.
Någon som känner igen sig i dagens kristenhet? Någon som snarare diskuterar, argumenterar och nagelfar mästarens intentioner och hjärteinställning än att tro på att han redan gett oss allt med honom. Vem är störst?
Och läser du med mig i Markus så ser du händelseförloppet som följer på den vandring jag beskriver. Jesus undervisar och klarlägger mängder av frågor. Han säger att de inte får hindra dem som gör kraftgärningar i hans namn. Han undervisar om att de kommer att saltas med eld och bli avskilda från världen och frestelserna.Han välsignar barnen och trycker ännu en gång på deras vikt, han undervisar den rike mannen och lärjungarna om Guds rike och sen är det dags igen.
I Markus 10:32 försöker Jesus än en gång nå fram till lärjungarna genom att berätta för dem vad som väntade honom. Denna gång var Jesus mera utförlig och berättade om hånet och lidandet, men de förstod ändå ingenting.
Diskussionen som nu följde gällde vem som skulle få sitta vid Jesu sida i himlen.
Och åter, pekar Jesus på tjänarinställningen.
En vandring
Jesus var ofta på vandring. Ibland helt öppet och ibland dolt. Han gick ut bland massorna, men han drog sig också undan i enskildhet för att bara vara med sin älskade Fader.
En av alla dessa vandringar omtalas i Markus 9:30-32
Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen, Jesus ville inte att någon skulle få veta det, eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: "Människosonen skall utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå."
Men de förstod inte vad han sade och vågade inte fråga honom.
I detta sammanhang får vi väldigt mycket information om Jesus och hans tillvägagångssätt. Han hade nyligen tjänat i det offentliga, men hans tjänst börjar och slutar inte där. Nu skall lärjungarna undervisas. De går en väg som alldeles säkert var känd av andra människor, men de gick på sådan tid och sådan stund och på sådant sätt att de förblev ouppmärksammade av andra. Det var så mästaren ville ha det.
Vi får också veta och förstå att Jesus vill att lärjungarna ska bli mera delaktiga, ja, helt delaktiga! Jesus önskar faktiskt i det här läget att de ska förstå och kunna erfara vad som väntar deras mästare. Han vill att de ska förstå vidden av den mänskliga ondskan och han vill att de ska förstå vidden av Guds makt! Oj, så mycket Jesus vill dela och så lite lärjungarna förmådde ta emot.
De förstod inte ens vad han talade om! De förstod inte! Och tänk, de vågade inte heller fråga sin älskade Jesus. De vågade inte! De förstod inte!
Det är inte konstigt om de delar på sig något under vandringen. Hur kan Jesus göra mer? Vad ska han göra i det här läget? De förstår inte och vågar inte ens fråga.
När de sedan kommer hem till Kapernaum (33-37) så frågar Jesus dem vad de hade talat om på vägen. Det visar att lärjungarna klungat ihop sig och haft egna samtal mästaren förutan.
Nu teg de. Nu teg de.
Jesus satte sig då ner och kallade ihop dem. Han visste vad de talat om. Det var deras hjärtan och deras förtroende som var det viktigaste, inte svaret i sig. Han visste att de hade talat om vem som var störst.
"Om någon vill vara den störste skall han vara den siste av alla och allas tjänare." Sedan tog han ett litet barn och ställde det mitt bland dem, slöt det i sin famn och sade till dem: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte bara emot mig utan honom som sänt mig.
En av alla dessa vandringar omtalas i Markus 9:30-32
Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen, Jesus ville inte att någon skulle få veta det, eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: "Människosonen skall utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå."
Men de förstod inte vad han sade och vågade inte fråga honom.
I detta sammanhang får vi väldigt mycket information om Jesus och hans tillvägagångssätt. Han hade nyligen tjänat i det offentliga, men hans tjänst börjar och slutar inte där. Nu skall lärjungarna undervisas. De går en väg som alldeles säkert var känd av andra människor, men de gick på sådan tid och sådan stund och på sådant sätt att de förblev ouppmärksammade av andra. Det var så mästaren ville ha det.
Vi får också veta och förstå att Jesus vill att lärjungarna ska bli mera delaktiga, ja, helt delaktiga! Jesus önskar faktiskt i det här läget att de ska förstå och kunna erfara vad som väntar deras mästare. Han vill att de ska förstå vidden av den mänskliga ondskan och han vill att de ska förstå vidden av Guds makt! Oj, så mycket Jesus vill dela och så lite lärjungarna förmådde ta emot.
De förstod inte ens vad han talade om! De förstod inte! Och tänk, de vågade inte heller fråga sin älskade Jesus. De vågade inte! De förstod inte!
Det är inte konstigt om de delar på sig något under vandringen. Hur kan Jesus göra mer? Vad ska han göra i det här läget? De förstår inte och vågar inte ens fråga.
När de sedan kommer hem till Kapernaum (33-37) så frågar Jesus dem vad de hade talat om på vägen. Det visar att lärjungarna klungat ihop sig och haft egna samtal mästaren förutan.
Nu teg de. Nu teg de.
Jesus satte sig då ner och kallade ihop dem. Han visste vad de talat om. Det var deras hjärtan och deras förtroende som var det viktigaste, inte svaret i sig. Han visste att de hade talat om vem som var störst.
"Om någon vill vara den störste skall han vara den siste av alla och allas tjänare." Sedan tog han ett litet barn och ställde det mitt bland dem, slöt det i sin famn och sade till dem: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte bara emot mig utan honom som sänt mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)