Pussel

Redan av rubriken tänker kanske många, "så förutsägbart - nu kommer den om att vi är pusselbitar i Guds rike och värdefulla". Och, så rätt ni hade! Men jag har några ytterligare tankar på temat som kom till mig nu här på morgonen.

Ibland när man byggt ett pussel, vilket för min del var en tid sedan, så kommer man till slutet när pusslet börjar bli klart. Är det ett pussel för vuxna, sådana som inte många har tålamod med, så breder bilden ut sig och pusselbyggaren känner sig allt mer tillfreds. Men då är det så försmädligt att en bit saknas, eller kanske två eller tre. Nu lyser gluggarna fram med större intensitet än någonsin den vackra vyn gjorde och det allt mer frenetiska letandet efter den eller de saknade bitarna tar vid.

Om biten/bitarna inte återfinns så hanterar vi människor situationen lite olika. Många skulle rycka på axlarna och tänka, vad gjorde det? Några veckors pusslande, jag köper ett nytt och går sen och kastar det ofullständiga pusslet, trots att det var så vackert. En annan person, som jag t.ex. packar säkerligen ihop lådan igen och hoppas på mirakel, att bitarna ska återfinnas. Jag minns när mina stora barn var små, så många barnpussel som tappade bitar! Och vår ekonomi var inte sådan att vi kunde kasta och köpa nytt, utan de ofullständiga pusslen sparades och sparades och sparades. De följde med i flyttar och många år senare provbyggdes de och blev till förtret för någon ny person.

Vad vill jag nu säga med det här? Jo, att liknelser om pusselbitar gäller inte bara individens värde,  utan en familj, grupp, församlings värde. Ibland måste vi börja om! Det gäller inte bara individen. Ibland måste vi slänga hela pusslet och köpa ett nytt. Vem som än bygger, hur skicklig den än är, kommer till samma resultat.

Nu förstår vi att Guds pussel har många fler dimensioner än ett platt pussel som vi bygger. För det första har hans bygge djup och höjd, bredd och längd, men det är möjligt att det finns fler, för oss ännu okända dimensioner.

Jes 29:16 Hur dåraktiga är ni inte! Skall leret anses lika med krukmakaren? Skall verket säga om sin mästare  "Han har inte gjort mig"? Eller skall det formade säga om honom som har format det "Han förstår ingenting"?

Jer 18:6 "Skulle jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör? säger HERREN. Se, som leran är i krukmakarens hand, så är ni, Israels hus, i min hand.

Bön: Hjälp oss Herre att inse när vi ska leta vidare efter saknade bitar och när vi ska börja om. Jesus , jag ber dig, gör av mig ett kärl till hedersamt bruk. I vår Herre Jesu Kristi Namn.

Det nya...

Det nya, det som ännu inte kommit, men som kommer, det som vi hoppas på, det som vi tror, om detta skriver filosofen Ernst Bloch. Hoppets filosof kallades han. Med kopplingar till både marxism och kristendom var han väldigt "inne"att läsa en period.

Och vad vill jag nu ha sagt med detta?

Jo, strax efter det jag skrev mitt förra blogginlägg om "Ekmans kängor", där jag reste frågan om han möjligen gripits av frågan kring allvaret med vem vi tjänar vad gäller mängden av statlig inblandning på Guds område, då dimper senaste numret av Keryx ner (eller det kan ha varit några dagar sedan, min adressändring har strulat), och där bekräftades mina tankar precis.

Så här skriver Ulf Ekman redan i inledningen."Kära läsare! Det har varit en intressant sommar med debatter både om statlig inblandning i teologisk utbildning och om läroämbetets vara eller inte vara." Precis som jag anade (och även håller med om) överordnar han helt klart huvudmannaskapet över kristenheten även om han har ett stort intresse även för innehåll och inriktning i utbildningarna. Först och främst måste vi bli klara över vem som är Herre över verksamheten.

Ekmans artikel i samma tidning, Keryx, nr 3, 2012, Välsignelse och lidande, är mycket väl bearbetad, nu tänker jag inte bara språkligt utan jag får en känsla av personligt djup, emotionell inlevelse och bearbetning på ett djupare plan. Det enda som möjligen kunnat tillföras denna fantastiska text är att när han går igenom spår B, om befrielse från lidande, så hade den texten tjänat på en smula självreferens, ex. någon mening om var trosrörelsen befann sig i början. För övrigt uttryckte texten mycket av det som legat på mitt hjärta men troligen hade jag fått problem att uttrycka det så här klart. Ekman landar i en mycket bibeltrogen och föga katolikfriande text om lidande och välsignelse, där man utan att förneka Guds kraft och förmåga till välsignelse på alla plan även ibland får stå mitt i ett lidande som inte alltid är från djävulen. Vi ska dela Kristi lidande, det är till och med en kallelse.

"Spänningen mellan att å ena sidan betona seger som återlösning från lidande, och å andra sidan vara villig att acceptera lidande för Kristi skull, har förmodligen sin bästa lösning i konkreta situationer och under den helige Andes belysning och ledning då man låter Anden visa Guds väg och syfte i den särskilda situationen." (s.16)

Genom att referera till Job och andra bibeltexter om oförklarligt lidande har Ekman landat i en mycket trovärdig lösning. Lidande och seger, kan de gå hand i hand. Ja, jag är övertygad om detta. Läs texten!

Sedan har vi fått se Niklas Piensoho predika för Riksdagens ledamöter som sedan intervjuades och hade tagit intryck av Piensoho. Så ofta och länge som vi bett, "Herre, gå till Riksdagen, och gör din stämma hörd".

Och även på andra håll ser vi nygamla ledare ta nya steg, t.ex. Per-Arne Imsen, som ligger i framkant och informerar och varnar. Vi har också de starka förkunnarna på Maranata, ännu kanske bara hörda av vissa, men de kommer. Emanuel Johansson är en av de unga, starka förkunnarna, och fler finns och kommer.

Vågar vi börja hoppas? Vågar vi börja tro? Ska det nya tränga fram i Sverige? Ska vi få se en i grunden skakad och förändrad nation?

Bön: Tack Herre för att det nya börjar framträda. Jag ber att det ska vara genuint och sant och fött av dig. I vår Herre Jesu Kristi namn.

Ekmans kängor...

Ulf Ekman har tagit ett fint foto av sina väl ingångna kängor och är detta samma par som han stolt visade upp för ett par månader sedan som nyinköpta, ja, då stämmer verkligen påståendet..."has been walking a lot".

(det här skrev jag för ett par dagar sen och slutade sedan p.g.a. lite missöden med att kopiera hans instagrambild. min dator ville inte installera programmet rätt.)

Kängorna, som visades i Ulf Ekmans twitterflöde, vittnade verkligen om att han gått mycket. Jag har också lagt märke till att det varit ovanligt tyst på hans blogg en tid och vad det beror på, ja om det kan man ju bara spekulera. Kan det vara en ny bok på gång? Eller börjar Ekman se förlängningen av den ekumeniska strategin som han jobbat med så länge? Har det börjat bli synligt hur mycket staten tar över?

Jag har också vandrat en hel del, även om jag gått på vanliga vägar i helt vanliga städer. I min egen hemstad Umeå mest, men även i Stockholm under perioder när jag besökt Maranataförsamlingen. Jag vandrar inte omkring som ledare med ansvar för stora skaror, men jag vandrar omkring och talar med Gud om mitt liv, min tjänst och tänker på att Gud har kallat mig (oss) till en framtid och ett hopp. Ibland skyms hoppet av nutiden och de moln och barriärer som vi människor byggt upp, men vi vet att Gud inte ångrar det han har sagt.

Han har lovat att komma tillbaka men innan dess vill han att vi människor beder "så som i himmelen, så och på jorden". Han vill att vi beder om renade hjärtan och säger: Herre börja med mig. Han vill att vi vandrar, vandrar för honom i tro och kärlek och litar på att Ordet håller. Det håller att stå på och det håller att gå på.

Bön: Herre, jag ber dig att du väcker oss, ditt eget folk först. För hur ska världen annars kunna tro på oss och på dig?

Från hustaken och rop i midnatten

Jesus älskar människan så mycket att han dog för oss medan vi ännu var syndare, dvs. han försökte inte vänta ut en mänsklighet som skulle kunna klara av att hålla lagen. Jesus tog alla misslyckanden på sig. Detta är värt att ropa ut! Från hustaken så som Jesus Culture uppmanar oss!

http://grooveshark.com/s/Rooftops/3P2f9U?src=5

Och vad är det då de ska ropa?

Ja, de kan ju t.ex. ropa ut det Mikael Hafsal predikade om på Maranatas sommarkonferens i år. Nu finns hans predikan i sista Midnattsropet. OCH du som älskar bra kristna texter. Skicka ett mail till Maranata i Stockholm så får du den helt utan kostnad. Men innan du bestämmer dig. Läs Mikaels under bara predikan. Håll tårarna borta om du kan.

http://www.midnattsropet.se/2012/08/storsta-dramat-i-varldshistorien.html

Här kan du läsa om det största dramat i världshistorien och hur kan man se på skuldbördan kring detta faktum att Guds egen son dödades på det mest förnedrande sätt trots att han var helt oskyldig. Vems eller vilkas var felet?

info@midnattsropet.se

http://www.midnattsropet.se/

Staten: Vänlig storebror, Gud eller förklätt vilddjur? + essens

Många gånger förundras jag över den "väckelserörelse" som nu börjat vara verksam där besståndsdelarna är "tecken och under (karismatik) i kombination med aktivism och statligt engagemang".

Alla böneböcker, psalmer, lovsånger och andlig litteratur av vikt har bedits och gråtits  fram. I min bok "Källor i öknen", kan man t.ex. läsa om tålighet i lidande, att Gud ansar, att Gud fostrar formar och gör oss precis så som han vill ha oss. Han kan tysta den talföre och ödmjuka den stolte. Den store kan bli liten och den lille kan bli stor. Den rike kan bli fattig och den fattige kan bli rik. Gud kan även tänja oss, sträcka oss och låta oss utstå tryck och press. Allt för att skapa tåliga plantor lämpade för den tid och den plats vi är verksamma. Han leder oss alltid rätt och vi ska tacka Gud i livets alla förhållanden.

Allt detta är ett andens verk för att vi ska bli Honom mer lika och för att vi ska bära frukt. Frukten i våra liv är nödvändig för att vi ska kunna ge ut kärlek och bli vägvisare till Fadern. Andens verk kostar! Och de människor som levt länge och varit med i tider av väckelse - de vet detta. De har också fått se städer, byar och stora områden i väckelsetider. Och där anden gått fram där har det blivit förändring.

Kombinationen som finns bland vissa grupper idag, där man både vill ha andens verk och fred och aktivism med statliga insatser verkar kunna finnas i både dessa världar, Guds rike och världen, och kunna förvänta sig det bästa ur båda. Om vi samarbetar med den organisationen, om vi sänder in listor till det stället, om vi räknar hur många som besöker det eller det eventet så ska vi få bidrag. Om och om och om...vi räknar och vi tänker och planerar.

Arne Imsen var en av dem som förutsåg vad som skulle hända. Han har skrivit om detta på många ställen och även undervisat om det på många olika sätt och i olika sammanhang. Detta är dock en av de tydligaste, och har du möjighet så lyssna!

http://maranata.se/2010/07/29/arne-imsen-staten-som-gud/

En av våra gudar idag är Skr, Sveriges kristna råd. Vill du se vilka som skriver under dokument och uttalar sig å din församlings vägnar så titta på dess styrelse och titta även i förteckningen över "frikyrkofamiljen" vilka samfund och kyrkor som ingår. Nästan inga står utanför idag! Det är skrämmande. Staten är inte neutral - det måste vi hålla i minnet.
http://www.skr.org/faktaomskr/styrelse.4.95ef17103e1e03476800020291.html
http://www.


------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Essens - vad ville jag ha sagt
Märkte redan när jag skrev att det här inlägget blev otydligt. Därför vill jag förtydliga mig så att det framgår på ett bättre sätt vad jag ville ha sagt.

Jag är övertygad om att de som arbetar både med karismatik och statlig hjälpverksamhet gör insatsen med gott hjärta och i tro, men det jag ville komma fram till är att Gud inte är någon robot som gör tecken och under på beställning. Han vill att vi ska följa honom i lydnad och kärlek och låta oss formas av honom. Då kan anden vara verksam i full kraft. Då och först då kommer väckelse och verklig omvändelse. Den omvändelse som inte söker sitt. Och vägen är smal. Jag hör till dem som ville ha en bred väg, jag såg så många möjligheter, men Gud har lett mitt liv så att jag nu förstår att vägen är smal.

Enkla sedeslärande historier i olika tappning

Det är inte bara Puh-sanningar som kan sprida "kärlek" och ibland även falska bilder av kärlek. Det finns också andra sedeslärande historier som kan ge oss tankeställare men som ibland i sin enkelhet kan bli övertydliga och endimensionella. Ett exempel på detta är den här historien som jag kopierade från facebook. Efter den historien kommer min variant.

En man höll på att drunkna. Han ropade på Jesus efter hjälp. Då kom det ett fartyg och de undrade om han behövde hjälp. 

- Nej, Jesus ska hjälpa mig, sa han. 

Sedan kom det en motorbåt och de frågade om han behövde hjälp. 

- Nej, Jesus ska hjälpa mig. 

Sedan kom det en man i roddbåt som undrade om han behövde hjälp. 

Nej, Jesus ska hjälpa mig, sa mannen.

Sedan dog mannen och han kom till himlen. Där frågade han Jesus varför han inte hjälpte honom. Jesus svarade:

- Jag sände dig ett fartyg, en motorbåt och en roddbåt, men du tackade nej till hjälpen alla tre gångerna.

Auktoritet enligt Puh

Kära läsare, åter har jag drabbats av något som kan liknas vid motsatsen till skrivklåda. Ingenting syns angeläget att säga och allra särskilt inte av mig just nu. Men så ser jag när jag kommer in på sidan att många underbara vänner/läsare troget besöker min sida. Det om något ger mig lusten att komma tillbaka.

Tänkte att jag lite kort skulle tala om Nalle-Puh-visheten som breder ut sig på facebook och i andra medier. Nalle Puh kan väl ändå inte ha fel eller...

Puh är verkligen så genomsnäll, i honom ryms ingen synd eller dåligt samvete. Så här säger han t.ex. själv om den saken: Puh har inte mycket förstånd, men han ställer aldrig till något tråkigt. Han gör dumma saker, men det blir alltid bra till slut. Tänk så skön insikt. Han gör dumma saker men allt blir ändå alltid bra till slut. I verkligheten kan ju dumhet i bara några få ögonblick få ödesdigra konsekvenser, men inte hos Puh. Eftersom han är så väldigt snäll och så väldigt dum. Dessa två egenskaper makas ofta ihop märkligt nog, utom vad gäller de rika i Robin Hood´s förvridna universum. Men Puh förstår i alla fall att han är dum, det är ju mera än vad många av oss andra gör, och han säger ibland att han önskar att han hade en hjärna. Hur underbart det skulle vara att ha en Riktig Hjärna, som kunde tala om saker och ting i för en. Men Puh är motsägelsefull. Han känner ju till att hans vän Kanin tänker bra, men då tycker han ändå att Kanin "ingenting begriper". Kanin är begåvad. Och han har Hjärna. Jag antar det är därför han aldrig begriper någonting.

Puh inser och förstår dock så mycket som att verkligheten är komplicerad. Ju mer man tänker, så inser man att det inte finns nåt enkelt svar. Denna enkla mening gör en utsaga om verkligheten som mångfacetterad och svårbegriplig, vilket i och för sig är "sant" om man tar hänsyn till alla slags parametrar men följer vi Guds ord och blir som barn kan det enka vara det sköna och sanna. Men trots allt är Puh en björn att älska. Han är älskvärd och han vet om det: Kära Nalle, sa Christoffer Robin, vad jag tycker mycket om dig. Det gör jag med, sa Puh. Och ett annat som visar på att Puh´s värde inte hänger på Hjärnan eller något annat är: Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt...Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.

Men innan jag slutar vill jag varna lite för att ta dessa "sanningar" som sprids, bl.a. genom gulliga Puh-kort som giltiga och alltid möjliga eller ens önskvärda att ta till sig. På facebook har ett kort cirkulerat med texten. Hur stavar man till KÄRLEK. - Man stavar inte kärleken, man känner den. Vi vet att kärlek kan vara en handling, att till och med avstå en handling, att be för en person, att dela med sig och mycket mera. Det är inte alltid känslorna infinner sig, men då får vi gå på Guds ord, som berättar Sanningen för oss om Kärlek.