Den som vill vara störst ska ödmjuka sig som ett barn (Matt 18:4) eller vara de andras tjänare (Matt 23:11), (Matt 20:46).
Den tanke jag haft, och även skrivit lite om, när det gäller utrymme, bete, får och herdar, har jag förstått var alldeles för ytlig. Jag skrev om att när ledarna går före och ger fåren bra utrymme och bra bete uppstår inte kiv och sår. Fåren knuffas inte och trängs utan alla håller sig på sin bana. Att dessa tankar var ytliga det ser jag nu bl.a. från Levi Pethrus första memoarbok Medan du stjärnorna räkna.
Pethrus första kallelse gick till Arendahl och Lillesand i Norge alldeles i början av förra seklet. År 1902 hade han ansvar för sin första mötesserie, då 18 år gammal. Beskrivningen av den lilla församlingen i Lillesand är både kärleksfull och oerhört vaken för att vara beskriven och uppfattad av en så ung person.
"Den lilla troende skara, jag mötte i Lillesand hörde till de människor, som man så ofta träffar på, när man är engagerad i de fria andliga rörelserna och kommer i kontakt med folket på de små platserna. Den tro och den verksamhet de tillhör har det trångt, och därigenom blir de fostrade och danade på ett alldeles särskilt sätt.
Bland dessa människor framväxer typer av det allra finaste slag. Den motsägelse de röner och det förakt de får uppbära isolerar dem på ett välgörande sätt från deras omgivning. Deras värld domineras av bibelordet, bönen och den kristna gemenskapen. De blir med åren allt mer immuna mot människors omdömen. Deras själs ankare har fått ett fäste, som de alltid känner, men särskilt i stormfyllda tider."
Här ser vi exempel på hur en trång livsomständighet istället formar de allra finaste efterföljare. Stor plats kanske odlar egoism och jagiskhet?
Men vad kan det då bero på att många biter och sliter i varandra inbördes? Om det blir trångt och människorna är enade, så som de verkar ha varit i Lillesand, då ägnas kraften till bibelläsning, bön och gemenskap, men om de inte är enade eller om världens ande tagit över kommer andra intressen in och det är då som det trånga tillståndet blir till en konfliktyta.
En sammanhållande faktor som är väl känd även i världsliga kretsar är enheten kring en gemensam fiende, så därför kan ibland förföljelse skapa både sammanhållning och nitälskan. De håller samman, kämpar tillsammans, ber tillsammans och växer tillsammans. När ingen yta finns att växa utåt så växer man på djupet och får starka rötter tillsammans.
Pethrus berömmer den här typen av församlingsmedlemmar och menar att "medvetandet om att de har sin sak klar med Honom och lever i harmoni med Hans vija har för dem öppnat glödjekällor, som ständigt flödar och flödar rikligt." Människorna i Lillesand bar honom på ett alldeles särskilt sätt nära hjärtat och förde honom in i en av de största Gudsmöten han haft under sitt liv.
Bild av Lillesand 1902
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar