Själv har jag suttit och läst igenom dom och domskäl och jag måste instämma i de anhörigas reaktion som känner sig "tomma och överspelade av juridiska teknikaliteter efter domen". Jag läste översiktligt, domen är 32 sidor lång och för en person som inte är jurist är den också svår i sina olika delar. Vissa delar verkar även ha varit fullständigt nya för rätten. Lagrum ställdes mot varandra som tidigare aldrig prövats och som jag förstod det var det sjuksköterskornas brott mot tystnadsplikten som var den allra ömmaste punkten där rätten fick väga för och emot flera gånger. Denna tystnadsplikt ställdes mot något som de kallade meddelarfrihet och denna kunde i denna kontext, filmning, anses vara utökad och på det sättet skulle den kvalificerade sekretessen sättas åt sidan. (s. 20 och framåt)
Landstinget har vidgått att mannen eller hans anhöriga inte gett något tillstånd och eftersom de samtidigt vidgår en långtgående sekretess blir resonemanget kring meddelarfriheten och dess förhållande till avtalet som Titan och Tv 3 skrivit med landstinget. I det avtalet undertecknar de många ansvarsområden rörande integritet och personlig hänsyn som frikänner landstinget från sitt ansvar.
Man säger att, "I och med att sjukhusledningen således medverkat till och godkänt att filminspelningar gjordes på sjukhuset finns det anledning att utgå ifrån att sköterskorna haft uppfattningen att de inte bröt mot tystnadsplikten när de medverkade vid filminspelningen på det sätt som skett. Detta gäller oavsett om de kände till att villkor som skulle utgöra sekretssförbehåll hade uppställts eller inte."
Förstår jag det här rätt så skulle sköterskorna kunna tillämpa en annan tystnadsplikt än vad de vanligen är underställda på grund av att de inte "hade uppfattningen" att de bröt mot tystnadsplikt vid filminspelning.
De talar också om EKMR- lagen och hur den införlivats i svensk rätt. Hela förhandlingen har rört sig på en sådan nivå att folkrättsliga skyldigheter och Europadomstolens tolkning av dessa. Dessa folkrättsliga rum ställs sedan mot de andra lagrummen om tystnadsplikt och meddelarfrihet. Dessa rör helt olika områden och krockar i vissa delar med varandra och dessutom finns hela tiden detta särskilda avtal som jag tidigare nämnt.
Den meddelarfrihet som tingsrätten stöder sig på hör hemma i lagrummet YGL, yttrandefrihetsgrundlagen, och ombuden från Centrum för rättvisa menar att redan där har tingsrätten gjort ett tankefel. "Den lagen finns till för att skydda enskilda personer och ett landsting är inte en enskild person," menar de.
Ja, som sagt, skulle man gå igenom domskälen noggrannare skulle troligen bilden klarna ytterligare. Men vi kan väl helt klart konstatera att:
* Landstinget har vidgått att de saknat tillstånd från personen.
* Tingsrätten kunde konstatera att sköterskorna åsidosatt tystnadsplikten.
* Tingsrätten sedan valde att ställa tystnadsplikten mot meddelarfrihet enligt YGL och på så sätt ge dem en utökad möjlighet att tala om en patient p.g.a. filminspelningen.
* Tingsrätten i hög utsträckning beaktade filmbolaget Titans avtal med landstinget och de utfästelser som var undertecknade i det avtalet.
Nu ska de anhöriga med hjälp av Centrum för rättvisa överklaga domen. Om de ska ha någon möjlighet att vinna nästa prövning i Svea hovrätt måste de hitta nya argument och framförallt hitta sätt att kunna visa att Titan åsidosatt de åtaganden de hade ansvar för.
Om någon juridiskt insatt vill läsa domen så gör det gärna och kom med ytterligare klargöranden!
Tidigare inlägg och hänvisningar på denna blogg under etiketten rättegång och utförlig information i hela rättsaken från början till slut finns på www.centrumforrattvisa.se
